Så är tisdagen snart slut. Dagen har varit bra, ganska lugn och jag har fått gjort lite saker som legat på hög. Snart är det dags för skolbio igen, varje år får förskoleklasserna och lågstadiet se film i bygdens egen biograf. En trevlig tradition där min uppgift är att rodda med allt från boka datum till att boka film och vara spindeln i nätet i alla mejlkonversationer som krävs för att det ska fungera.

Även om det är aprilkallt så har vi haft solsken under dagen så det känns ändå som vår. I fredags när vi åkte bokbussen var det lite som att befinna sig i en djurpark. Vi såg två älgar, tranor, fasaner, en hare, någon rovfågel som kan ha varit en hök, svanar och så förstås alla höns, hästar och kor som bor i byarna runt Enköping.

I lördags var det städdag i kvarteret och fy jämarns vad kallt det var! Kanske det kallaste av alla år vi varit med. Jag saknade kaninen! Han och jag brukade vara ett bra städteam. Jag städade och han hejade på, gärna tuggandes på det jag krattat och klippt

.

"Hemligheternas bibliotek" av Janet Skeslien Charles var helt klart en bra bok. Den innehåller två parallellhistorier. Dels får vi följa den unga kvinnan Odile som är nyutbildad bibliotekarie och får jobb på det amerikanska biblioteket i Paris. Hon älskar sitt jobb men det påverkas redan från början av andra världskriget som just brutit ut. Hon och hennes kollegor kämpar för sitt bibliotek och vägrar ge upp och stänga trots tyskarnas påtryckningar.

I den andra historien befinner vi oss i Montana, USA. Det är 80-tal och tonåringen Lily har det tufft. Hennes mamma blir sjuk och dör och efter endast ett år gifter pappan om sig. Lily lär känna Odile, som nu bor i granne med Lily i Montana och är något av en enstöring. Lily älskar allt franskt och hon och Odile blir vänner. Odile är mycket hemlighetsfull med vissa delar av sitt förflutna och Lily vill väldigt gärna veta Odiles historia.

Egentligen borde jag ha älskat den här boken. Den innehåller allt jag som jag uppskattar. Men trots det var det som att jag inte riktigt fastnade även om jag tyckte den var bra. Mycket svårt att förklara varför. 

En helt annan bok blev det till att läsa sedan. Anette Haaland har kommit med den femte boken om Pastor Viveka i Enskede. Hon som ägnar sig så mycket åt sin familj och sin församling att hon ständigt är på gränsen till utmattning. Så är det också i denna bok som heter "Pastor Viveka och solkattens leende". Faktum är att Viveka har blivit sjukskriven på halvtid och hennes läkare råder henne att testa något annat än församlingsarbete. Passande nog är det dags för Enskedeborna att sätta upp det traditionsenliga Enskedespelet och den här gången ska man spela "Alice i underlandet". Teater är kanske en bra ide, tänker Viveka. Men naturligtvis inträffar ett mord och tja, ni förstår ju hur utvilad den stackars pastorn blir...

Slutligen så lyssnar för tillfället på en ljudbok som jag inte direkt gillar. "Lev livet fullt ut. Din väg till andligt uppvaknande" av Eckhart Tolle.

 Den är så galet tråkig och ger mig i princip ingenting. Jag kommer förstås att lyssna klart eftersom det är ett tvångsmässigt beteende jag har, alltid läsa och lyssna klart... Men jisses...

En enda sak kommer jag dock att ta med mig som jag tycker är klokt; lev i nuet. Du kan inte påverka det förflutna och framtiden vet du inget om.

Senast avslutade ljudböcker

 

   

 

 

"Skytten" , "Rovdjur" samt "Blindspår" av Jonas Moström.

"Vi ses på andra sidan" av Carina Nurnstedt samt "Gustav Vasa, del 1" av Olle Larsson

Det kan vara så att jag slutligen har kommit i mål med Jonas Moströms böcker om Johan Axberg och Natalie Svensson. Eller, nja, inte riktigt förstås för jag såg igår att det dykt upp en andra bok i den nya serien "Den unga Natalie Svensson". Får se om jag orkar lyssna på den, var inte helt förtjust i den första.

  

Igår sken solen...

 Idag regnar det.

Jag har satt om alla mina små tomat-och gurkplantor och hoppas nu att de ska ta fart och börja växa ordentligt. Både min pappa och syster har börjat få blommor på sina krukgurkor och mina är fortfarande som små bäbisar.

Till veckan är det författarbesök i årskurs 5. Petrus Dahlin kommer och berättar om sina böcker. Han har besökt skolan förut så jag vet att han är bra och kan fånga barnen. Annars är det inget särskilt som händer vad jag vet. Sådana veckor tycker jag är sköna. Allt lunkar på och man behöver inte hetsa upp sig.

Häromdagen bokade vi en resa till Helsingfors. Jag fick den när jag fyllde år av familjen och på Kristi flygarehelgen bär det av. Det ska bli väldigt roligt! Vi är inte ute och flänger alltför ofta. 

"Missat samtal" av Nora Dåsnes är en serieroman för ungdomar som handlar om Utöya och tiden efter terrorattentatet där 2011.

Rebekka och hennes vänner ska börja på gymnasiet hösten efter attentatet. Rebekka kände ingen som dog men kan ändå inte släppa tankarna och ångesten efter händelserna. Hur går man vidare?

Det är en fantastisk bok som säkerligen kommer att spela roll för många och jag tänker att den är högaktuell med tanke på allt hemskt som händer i världen just nu. Naturligtvis har den vunnit priser, med all rätt.

 

 "Caraval" och "Legend" är de två första delarna av en fantasytriologi, skriven av Stephanie Garber. Jag fastnade totalt för den här serien och väntar nu ivrigt på tredje delen, som bara finns på engelska dock. De två systrarna Tella och Scarlett bor på en liten ö med sin elake och stränge far.

Tella har i hela sitt liv drömt om att få komma med i den årliga magiska tävlingen Caraval. Dels är det magin som lockar, men också tanken på att komma iväg från fadern. Bara en månad innan hon ska gifta sig, med en man hon aldrig träffat och som valts ut av pappan, så får hon och Scarlett chansen (det är en komplicerad historia som jag inte kommer att spoila här). Det enda man vet säkert i tävlingen är att inget nödvändigtvis behöver vara vad det ser ut som samt att allt som händer är en del av Caraval och betyder inte att det finns kvar efteråt.

I "Legend" är det dags för en ny omgång av Caraval och trots att Tella lovat sig själv att aldrig mera delta så måste Scarlett delta för att få svar på sina frågor och så är de inne i Caravalvärlden igen.

 

 

Om ett par veckor är dags för bokcirkel på jobbet igen. Den här gången ska vi prata om "Under Magnoliaträden" av T I Lowe.

Det finns mycket att säga om boken. 

När Austin är knappt 14 år dör hennes mamma i barnsäng. Pappan bryter ihop och Austin blir tvungen att axla ansvaret för pappan, hemmet och drösen med småsyskon. Trots att det finns människor omkring familjen som vill hjälpa så kämpar syskonen förtvivlat för att klara sig själva och inte avslöja hur dåligt pappan mår emellanåt. 

Alltså, jag tyckte den var så, så bra, satt och snörvlade på tåget hem på påsklovet och kunde inte sluta läsa. Men, på slutet blev jag kluven.

Kyrkan, församlingen och religionen har en viktig roll i hela boken. Pappan är församlingsledare, eller något sådant, inte präst tror jag, så det är väl helt okej. Men så på slutet så är det som att författaren får feeling och det blir lite väckelsemöteskänsla över alltihop. Jag tyckte inte att det passade in riktigt och att det blev för mycket. Ska bli mycket intressant att prata om det här på bokcirkelträffen. 

 

Månadens dikt april 2024

 Jag har hittat en ny favoritpoet. Han heter Malte Persson och har gett ut poesi, barnböcker, översätter poesi och skriver krönikor.

Hans namn har dykt upp på flera ställen den senaste tiden och jag blev nyfiken. När jag reserverade hans senaste diktbok "Skapelser" som kommit ut nu i år så var det kö på den. Det tillhör inte vanligheterna att det är kö på en diktbok, vilket ju säger en del.

Boken är tjock och full med ord. För mig som älskar ord och språk så var det en ren fröjd att få dyka ner i hans poesi. Malte Persson är helt uppenbart en ordkonnässör. Han leker med ord och uttryck, använder sig av olika former och jag får en känsla av att han haft roligt när han skrivit.

Jag kommer att ge er två dikter som jag fastnat för.

Temat för boken är väl skapelsen som titeln antyder. Men det är varierade texter, ibland på rim ibland inte. 

Jag kommer att läsa mer av honom och förmodligen återvända till de här dikterna jag nu läst.

 

 

 Det naturliga urvalet (II)

En repris 

Det kommer dagar efter homo sapiens.

Det kommer soluppgångar

vilka inte väcker känslor.

Det kommer inget efter grammatiken.

Det sista ordet i det sista dramat

sätter punkt för dramatiken.

Dinosaurierna skrev inga dikter.

Människomusik ska ingen minnas.

Kreationer

Jag bläddrar igenom mina gamla dikter-

de som är samlade i kollektioner

och hänger tryckta tätt i trånga böcker

likt klänningar på rad i garderober,

men även ofärdiga, ouppvisade,

som lagts på hög i lådor där de glömts.

De påminner om händelser och tider:

Den där, när bar jag den? Och den?

Så lustigt ändå modet var- och jag.

Den här är snygg, men passar någon yngre.

En fläck som stör...Men kanske kan fås bort?

För genomskinlig denna, och för kort.

Den högtidliga grå- så lång den är!

Ett prima material, men illa sydd:

ett slöseri med tyg, för många veck.

Jag hade inte övat upp min blick.

Men hade bättre fantasi än nu?

Och här en vacker vit jag helt har glömt. 

Men också mycket simpelt krafs som väntat.

Min vanliga fäbless för glans och glitter,

för bling och blanka ytor och paljetter...

Och denna! haha! vilken galenskap!-

vad tänkte jag på? vad såg jag i den?

Jag stänger åter mina böckers skåp.

Jag längtar efter något enkelt.

En liten svart jag inte skrivit än.

 

Kan det vara våren som är här?

 Påsken blev precis så härlig som jag hoppats på. Vi firade femtonåringen som verkade nöjd med sin födelsedag och uppvaktning.

Vi hade rätt så kallt men soligt i tre av sex dagar i alla fall. Skaren var fantastisk! Man kunde gå vart som helst både i skogen och på sjön.

När vi kom hem sent på fredagskväll så snöade det och var inte så förskräckligt roligt väder. 

Nu är vardagen igång igen och jag har kommit över jobbångesten, vi var något sänkta i familjen vid tanken på att trava iväg till våra vardagssysslor igen men som vanligt så går det ju bra när man väl är igång.

Idag har jag haft en BVC-grupp, den första sedan pandemin. Jag var lite nervös innan eftersom jag kände mig ringrostig men det gick bra och var superkul. Det är svårt att inte bli på bra humör när man får hänga med ett gäng bäbisar.

Igår kändes det plötsligt som vår. Solen sken, det var varmt och eleverna på skolan sprang omkring med bara armar. Det har varit lika fint idag och min son som varit ute i skogen och orienterat med skolan beklagade sig över hur sjuukt varmt det var. Aldrig är det riktigt bra.

Eftersom det var länge sedan jag bloggade sist så har jag hunnit läsa rätt så mycket.

 

"Den italienska flickan" är den senaste i raden av böcker av Lucinda Riley. I förordet får man veta att det är ett gammalt manus som författaren grävde fram 2014 när förlaget frågade om hon inte hade något de kunde ge ut. Lucinda Riley hittade detta, skrev om det och det gavs ut. Nu, tio år senare, hakar det svenska förlaget på och ger ut den i översättning.

Tyvärr så tycker jag att den inte är riktigt lika bra som hennes andra. 

Rosanna växer upp i en fattig italiensk familj. Hennes storasyster är den vackra flickan som föräldrarna är stolta över medan Rosanna och hennes bror mest får stå tillbaka. 

Rosanna har dock en fantastisk röst och med broderns hjälp går hon i flera år, i smyg, hos en sånglärare.

Hon får chansen att studera vidare, trots allt, och framtiden verkar mycket lovande. Men Rosanna har varit kär i operasångaren Roberto Rossino, son till familjens vänner, sedan hon var elva år. 

Roberto har fina sidor, men är också en diva på många sätt, egoistisk och självupptagen och Rosanna offrar en hel del för sin kärlek.

Nja, som sagt, inte Lucnda Rileys bästa bok...