Regnet strilar ner. Jag är hemma en vecka hos mina föräldrar. Häromdagen plockade jag en massa kantareller bara precis vid gården. Efter att ha sett Vetenskapens värld på tv häromkvällen där de pratade om den svenska skogen så kan jag inte annat än vara tacksam över att vi har en gammal orörd liten skog där man både kan hitta svamp och skägglav. Då och då kan jag känna mig så uppgiven över världens tillstånd. Hela tiden dyker det upp nya miljöproblem som de ansvariga inte vill hantera för att det betyder att de inte kan tjäna en massa pengar. Men vad är pengar värt om det inte finns en miljö där man kan vistas?! Jag, som numera är medelålders gubevars, kommer att få leva med en värld som krackelerar men jag kommer ändå att leva i en vacker värld på många sätt. Men mitt barn, hans kommande barn, alla oskyldiga människor i framtiden som inte kommer att få leva i en frisk miljö! Jag kan inte bara bortse från dem! Hur kan det ens finnas de som struntar i det?

Igår fick vi sorgliga nyheter, en person som inte finns kvar. De senaste åren har vi tappat flera och nu börjar jag tycka att det är nog! 

Jag vill bara ha lugn och ro, höra goda nyheter på olika fronter men det verkar inte bli just nu.

Så är det konstigt att man plöjer böcker med lyckliga slut, historier som man kan vira in sig i som en mjuk filt? "Sagan om Isfolket" är väl inte direkt som en gosig filt men det är absolut en saga som oftast slutar bra. Det goda kommer, i slutet av de 47 böckerna, att segra. Det vet jag!Denna vecka när jag travar ute i höstregnet på ägorna så har jag Isfolket i hörlurarna.

Del 33, "Kvinnan på stranden" är färdiglyssnad och jag är nu inne på nästa del, "Vandring i mörkret".