Så är vi inne i den härliga sommarklänningsperioden! Det är alltid lika härligt att få använda dem och jag kanske råkar ha lite fler sommarkläder än vinterkläder vilket egentligen är helt fel då vintersäsongen är så mycket längre än sommarsäsongen. Men det är inte alls lika roligt att köpa vinterkläder som sommarkläder, så är det bara.

Nu är mitt bibliotek stängt och alla bokhyllor är inplastade. Jag ska dit i eftermiddag och tömma bokinkastet vilket känns jättejobbigt. Det är en sådan sorglig känsla att komma dit när det är i det skicket. 

Kylfilten fortsätter att vara en succé! Speedy letar genast upp den när han kommer in och det är varmt. Han har utvecklat en teknik där han sätter sig på den och sedan glider ner med framtassarna till liggande läge. Min far anser att han är aningens curlad och så kan det vara. Men både vi och kaninen tycker att han förtjänar det så det är inte så mycket att göra.

Jag har för övrigt köpt en egen kylfilt som jag ligger på när jag ska somna. Mycket skönt.

Årets stora skräll måste vara att Lucinda Riley har dött i cancer! 

Jag har inte riktigt hunnit komma över traumat att den sjunde boken i serien "Sju systrar" inte är den sista utan att hon tänkte skriva en åttonde som ska komma ut i augusti nästa år! Får man göra så?! Mycket upprörda känslor där. Och sedan går hon och dör, jag menar, jag måste få veta Pa Salts historia, så är det bara. Min faster har läst att den sista boken finns dikterad och att familjen ska bestämma om och när den ska komma ut. Så nu är det bara att gnissla tänder och vänta.

Så till den senaste läsningen.

"Je m´apelle Agneta" är Emma Hambergs senaste bok. Det är något med Emma Hamberg och hennes böcker som tilltalar mig extra mycket vilket jag skrivit om förut. Dels skriver hon väldigt bra böcker förstås men det är något med hennes personlighet också, att hon omfamnar livet så mycket. Alltid när jag har läst något av henne eller fnissat åt något instagraminlägg hon gjort så tycker jag lite mer om mig själv. Hur det kan komma sig är väldigt svårt att förklara. Jag hade lika gärna kunna tyckt att det är lätt för henne att älska livet; snygg och framgångsrik som hon är och därmed retat mig på henne. Men nej, jag gillar henne skarpt.

Nåja, tillbaka till boken. Agneta är 49 år och osynlig. Hon jobbar på världens tråkigaste jobb med kollegor som knappt har noterat att hon finns. Hennes man har bestämt att de ska leva ett hälsosamt liv vilket får stackars Agneta att vara tvungen att att äta ost och dricka rödvin i smyg. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill ha pengar vilket sker väldigt ofta.

Till sist blir det bara för mycket och i ett ögonblicksanfall svarar hon på en annons om att ta hand om en pojke i en fransk liten by. Maken blir galen likasom Agnetas föräldrar. Själv ångrar hon sig nästan direkt, hur tänkte hon nu?!

Men trots allt så åker hon och tänker att hon ska vara borta i en eller två veckor bara för att bevisa att hon gör som hon vill.

Inget blir som hon förväntat sig och hon hinner ångra sig många gånger under de där första veckorna. Men ibland kan det ju bli bättre än man trott trots att det inte blev som man räknat med...

En riktigt mysig och läsvärd bok!

Jag har också läst två böcker i serien om pastor Viveka av Anette Haaland