I år har vi både firat Halloween med pumpa, bus eller godis, vampyrdräkt och disco, besökt en stämningsfull kyrkogård och pratat om döden och om att minnas de som funnits med ljus men också om olika sätt att begrava människor på, mumier och faraoner.
När livet är lite jobbigt, mörkret är som en vägg på morgnarna när man huttrande cyklar till bussen och samma mörka vägg omger en på kvällarna när man huttrande cyklar hem igen, folk runt oss blir sjuka och det händer saker som man inte rår på, hösttröttheten ligger som ett tungt täcke om en och man ska hantera nyheterna som säger att vi har två år på oss att ändra kurs om världen inte ska gå under, ja då är det lätt läsning som gäller.
Jag har grävt ner mig i Kalle Linds bok "Snedtänkt Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om". I ett par års tid har jag lyssnat på podden med samma namn, där Kalle Lind med gäster diskuterar människor och fenomen från det förflutna, personligheter som ingen längre kommer ihåg. Att läsa om Karl Gerhard, Hasse och Tage, Nancy och Carina och andra människor jag glömt att jag kom ihåg ger mig samma känsla som när jag var liten och plöjde farmors gamla Saxons (gammal veckotidning som inte finns mer).
Det ger mig pusselbitar till det värld jag växte upp i, vad som format oss till det vi är nu.
Jag har också avslutat "Kanada" av Richard Ford. Det blev ingen stor läsupplevelse för mig. I efterhand tror jag att jag tyckt mer om den om jag läst den i pappersform i stället för att lyssna på den. Jag fastnade liksom aldrig i berättelsen om pojken Dell vars föräldrar rånar en bank och förändrar villkoren för honom och hans syster Burner.
Min bussbok som jag släpat runt på, eftersom "Snedtänkt" var alldeles för tung att ta med, har varit "Prövad oskuld" av Agatha Christie. Ibland fungerar Agatha Christie precis som "Snedtänkt" fungerade, en lättsam flykt från vardagen. Dödsfallen i Christies böcker är ju så långt från verkligheten att det blir ren och skär underhållning. Trots att jag läst de flesta av hennes böcker, eller sett dem på tv, så kommer jag aldrig ihåg vem som är mördare även när jag känner igen ramhistorien.
Härom kvällen lyssnade jag på en kort historia på Storytel också, nämligen "Döden i Hollywood" av Gunnar Wall. Boken handlar om den unga kvinnan Elizabeth Short som kommer till Hollywood på 40-talet för att söka lyckan, men som mördas, styckas och hittas på en bakgata. Hon kom att kallas den Svarta Dahlian.
Mordgåtan blev aldrig löst trots många försök och teorier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar