Efter att ha avslutat "Den allvarsamma leken" så känner jag mig lite irriterad och glad, irriterad för att boven i dramat blir Lydia, den oförutsägbara kvinnan som TROTS Arvids alla uppoffringar (jag menar han tänkte ju faktiskt skilja sig efter alla år fast han aldrig hann säga det till Lydia) var otacksam och valde en annan och TROTS att han efter att ha nästan bannlyst henne för att hon umgicks med en annan man när han var med sin fru, kunde tänka sig att fortsätta ligga med henne. Det säger förstås mycket om tidsandan och förmodligen författarens förhållande till kvinnor. Men jag blir ändå upprörd. Kan tänka mig att det finns en del skrivet och diskuterat om det här, så det är väl kanske inte direkt kontroversiellt att bli lite uppihjesan, men ändå.
Glad, blir jag när jag tänker på att det ändå hänt en del på hundra år, även om #metoo-kampanjen just nu är högst aktuell och det är sorgligt att den ska behövas.

Apropå det så tycker jag att det är svårt att förhålla sig till #metoo och annat som snurrar på sociala medier.
Jag förstår poängen med att uppmärksamma det skrämmande faktum att så gott som de flesta, om inte alla, kvinnor blivit sexuellt trakasserade någon gång, och; ja, naturligtvis har jag också blivit det vid ett antal tillfällen. Men jag har svårt för Facebook. Jag har svårt att gilla, skicka styrkekramar och hjärtan när folk berättar hemska, upprörande, sorgliga, glada och väldigt personliga saker om sig själva och sina  liv. Jag har inga problem att känna sympati och empati med dem, eller lyssna, krama och visa sympati när jag sitter i samma rum som någon som berättar. Men, vad säger egentligen ett hjärta på Facebook?! Och när man inte klickar iväg alla de där bekräftelserna så räknas man som en som inte bryr sig. Det är jag övertygad om och har sett bevis på. Men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem och känner med dem, bara att jag inte vill delta i spelet.
Men jag tycker att #metoo har gjort under för öppenheten och medvetenheten. Jag är för diskussionen som följt. Nu hoppas jag bara att det visar sig i folks beteende! Jag hoppas att alla flickor som växer upp nu ska slippa tycka att de måste stå ut med kommentarer, blickar och tafsande karlar. Och jag gör allt för att uppfostra mitt barn till att respektera alla andra människor, och djur.


Och tänk om man efter tio år plötsligt ångrar att man blottlade sig själv, och i vissa fall sina nära?
Ibland får jag ångest för att jag blir för personlig på den här bloggen trots att jag försöker skriva sådant som inte gör något. Och då och då hoppas jag att mitt barn aldrig ska läsa vad jag skrivit om honom, trots att jag försöker skriva fina och roliga saker och aldrig nämner några namn.
Men vad händer den dag då alla våra barn förstår vidden av allt vi delat med omvärlden? Kort, historier, anekdoter och små filmer?
Kerstin Thorvalls söner var arga när de växte upp eftersom hon använde dem i sina böcker, utan att att dölja deras identitet på något sätt. De blev arga med all rätt. Och då var det böcker som långt ifrån alla läst.
Ajajaj, nu blev det ett sådant där långt och upprört inlägg igen. Och jag som bara skulle skriva lite om Arvid och Lydia så här på fredagen...