Änkor och kärlek

Som av en händelse har jag just läst två böcker, väldigt olika varandra och på de flesta sätt ojämförliga. Men en sak har de gemensamt; huvudpersonerna är kvinnor som mist sina män alldeles för tidigt.

 Anna Jansson är ju mest känd för sina deckare, både för barn och vuxna, men i den här boken ger hon sig in i lättläst myspys. Eller, nja, bara myspys är det förstås inte. Huvudpersonen är Angelika, den medelålders hårfrisörskan med ett uppdrag! Hon och hennes anställde hårfrisör Ricky gör mer än klipper sina kunder. De försöker para ihop dem på bästa sätt. Deras egna kärleksliv är lite komplicerade, för att uttrycka det milt. Angelika har varit änka i sju år och känner sig verkligen inte redo för ett nytt förhållande och Ricky, ja, han skrämmer bort de flesta flickvänner innan någon hinner blinka. Mitt i alltihop dyker en bedragare upp och Angelika blir synnerligen indragen.

Min andra änka Diane, förlorade sin man och lilla dotter i en bilolycka. Efter två år är hon fortfarande fast i sorgen och försummar sig själv, människorna runt omkring sig och jobbet. En enda vän släpper hon in i sitt hem; Félix. Han kräver att hon gör något åt sitt liv och för att slippa åka på partyresa med honom så hyr hon ett ensligt hus på Irland. Till att börja med så blir det inte bättre. Man kan ju trots allt aldrig fly från sig själv. Men, den nya miljön, byborna, en granne och hans hund gör till slut att Diane måste kliva ur sin kokong.



Båda de här böckerna rekomenderas för en solig dag i hängmattan. Lättläst och gör en glad.
"Ödesgudinnan på Salong dÀmour" av Anna Jansson och  "Lyckliga människor läser och dricker kaffe" av Agnes Martin-Lugand

Trots att jag numera slipper omdömen, utvecklingssamtal och skolutflykter (som ju ändå är kul), så känns det som att jag sitter på ett x2000-tåg i full fart. I helgen hade vi mina föräldrar i stan och på söndagen så åkte jag till Borås. Efter måndagens seminarier så är det nu en inlämningsuppgift kvar, som ska lämnas in på söndag och som jag är i stort sett klar med, samt en komplettering på förra kursen. Då jobbade vi i par och det kan vara knepigare än man tror även när det är någon man samarbetar bra med. Igår var det kvällsarbete och idag kunde jag visserligen åka hem tidigt, men då hade jag två polemasande pojkar med mig som tog god tid på sig att komma hem och nu känner jag mig som överkörd av det där tåget jag sitter på.

Man skulle kunna tro att andra världskriget är ett uttjatat ämne i litteraturen. Vad mer kan sägas? Jag har just läst en bok som får mig att förstå att mycket finns kvar att berätta, förmodligen lika många historier som livsöden. Författaren Anthony Doerr lyckas i sin "Ljuset vi inte ser" berätta historien om den tyske barnhemspojken Werner, som aldrig någonsin får chansen att välja sin väg, det enda han kan göra är att följa med och försöka överleva, och den franska, blinda flickan Marie-Laure som med hjälp av sin kloke och kärleksfulle far lyckas bli en stark flicka som inte ger upp utan överlever.
Deras öden vävs samman på oväntade sätt och jag önskade hela tiden att det skulle gå bra för dem.
Om ni undrar vad ni ska läsa i hängmattan i sommar så ta den här! Den är helt klart en av de bättre jag har läst i år.

Och här är man gräsänka...

Mina killar är i Skåne; badar, solar hjälper farmor i trädgården och har det bra. Tack och lov kommer de hem imorgon.Någon måtta får det vara på hur länge man kan vara utan familjen.
Jag har också varit ute och farit. I helgen var jag och Syfröken till Tallinn på garnresa. När jag berättar det för folk så tror de att det var en organiserad resa men så var inte fallet. Det var vi två som åkte eftersom Syfröken har varit där förut och visste att det finns en fantastisk garn- och tygaffär. Jag shoppade garn till både sockar och sjalar. Dessutom ska H få en ny tröja. Att få se en helt ny stad var förstås det roligaste. Fast vi var där bara en dag så vi hann inte se så mycket. Dit ska jag i alla fall åka igen.

Jag läser många böcker, hela tiden. Oftast tänker jag inte på det, men ibland ramlar jag på en som sticker ut. Det kan vara språket som utmärker den eller så är det historien som hugger tag i en. När man läst den så känner  man plötsligt att det mesta man har läst under lång tid är lite blekt på något sätt.
Jeanette Winterson är en prisad författare som bland annat har skrivit
"Varför ska du vara lycklig när du kan vara normal?".
Boken jag har läst nu av henne (och som är en sådan där speciell bok) heter "Tidsklyftan" och är en modern variant av Shakespears "En vintersaga". Jag fastnade omedelbart! Dels språket, som får en att känna att det här är kvalité! Och när jag läst tjugo sidor var jag totalt fast i historien. Det handlar om Leo, den rike och skoningslöse affärsmannen. Efter en tuff barndom har han skapat ett liv där han får allt han pekar på. Han har allt, en vacker fru, en son och ett barn på väg. Men så får han för sig att den höggravida frun och hans bäste vän har ett förhållande. Och därifrån går det bara utför.

Är helt ensam hemma. Inte ens kaninen vill komma in utan sitter och surar i uteburen. Killarna är på bio med en klasskompis till H. Jag har plockat fram stickningen, och pluggböcker och borde ta en stärkande cykeltur. men i stället sitter jag här och njuter av den totala tystnaden.
Idag har det varit en sådan där speciell och härlig dag igen. Femmorna på skolan har haft finfrämmande av Ingela Korsell, en av författarna till PAX-böckerna. Hon var, precis som de andra författarna jag har träffat under året, oerhört trevlig och duktig. Det finaste betyget fick hon av en av killarna som smög in efter lektionen och sa (apropå att hon faktiskt jobbat som lärare innan hon blev författare)
att
- när du har skrivit klart PAX-böckerna kan du få komma hit och jobba.

Jag vet att mitt förra jobbinlägg var aningens gnälligt och eftersom jag nog jagade upp vissa familjemedlemmar så vill jag nu förtydliga att: jag trivs på jobbet, jag är inte mobbad, det är inte någon alls som är dum med vilje och jag är inte ledsen!
Mitt inlägg får jag till viss del koppla till att jag önskar att världen överhuvudtaget var lite mjukare och lite snällare. Då och då känner jag mig så besviken och förvånad över att inte alla märker hur mycket lättare och roligare livet blir om vi är rädda om varandra.

I helgen har vi äntligen klarat av det mycket efterlängtade åttaårskalaset! Sju gäster sprang runt i vårsolen, eftersom vi lyckades pricka in en strålande dag, kastade prick, gick hinderbanan i lekparken och tjoade. H införskaffade en pinjata förra året som han nu använde. Den gjorde stor succé! Efteråt kände vi oss mycket nöjda och trötta, alla tre. Nu kan vi stackars föräldrar pusta ut ett år till.

Så, slutligen ett litet boktips...
"Den förskräckliga historien om Lilla Hon" av Lena Ollmark och Per Gustavsson är en hemsk, sorglig, lite rolig och tokig spökhistoria.  Lilla Hon är en liten blyg och osynlig flicka vars föräldrar aldrig lägger märke till henne utom när hon är besvärlig. I skolan tycker de andra barnen att det är jätteroligt att skrämma henne med spökhistorier, för hon blir så rädd. Magistern lägger inte heller märke till henne. Det enda Lilla Hon vill är att vara i kuddrummet, äta bokstavskex och hoppa bland kuddarna. Men det får hon inte för de andra barnen. Men en dag säger de att om hon vågar gå upp på vinden, där det spökar, ja, då ska hon få följa med till kuddrummet. Usch vad läskigt, tänker Lilla Hon. Men kuddrummet är värt det bestämmer hon.
Men vad som händer på vinden, det kunde ingen ana...Boken är för mellanstadiet.

Fiskarmännen

Chigozie Obioma har utnämnts till en av de intressantaste nya författarna i afrikansk litteratur. Han debuterade 2015 med "Fiskarmännen", en historia som inte gick att sluta läsa, trots att jag hade tryck över bröstet och ont i magen under långa partier. Ben är nio år, med tre storebröder som han står väldigt nära. Det de säger är hans lag. En dag får pappan jobb långt hemifrån och försvinner för en lång tid. Bröderna, som varit hårt hållna, utnyttjar friheten med att bland annat gå till den förbjudna floden för att fiska. På hemvägen en dag stöter de på galningen  Abulu som slänger ur sig ett varsel. Det är starten på en väg som leder rakt ner i avgrundsdjupet! Brödernas värld förgiftas av varslet och innan det hela är över har hela familjens liv raserats.
Det är obehagligt, obekvämt och dramatiskt. Men man måste läsa vidare för att få veta var det ska sluta. Miljöbeskrivningarna får en att se förfallet, känna stanken av sopor och det är inga problem att sätta sig in i den slitna stadens liv.
Jag tycker mycket om hur hela boken är genomsyrad av ett mustigt språk och många färger. Det är tecken, varsel, liknelser och böner. Det är fotboll, skoluniformer och politik. Det är jams och palmolja.
Läs!

Cykelkorg

jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg

och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg

Ur Spårvagnar av Emanuel Blume (2015)



I den här diktsamlingen ryms väldigt olika dikter. Ett exempel är "Cykelkorg", som ni kan läsa här ovanför. En annan är den betydligt längre "Den nya restaurangen" som blev min majdikt. Det är högt och lågt, men det jag gillar är att han sätter ord på känslor och företeelser som jag på något sätt kan känna igen mig i, eller åtminstone förstå vad han menar i de flesta dikterna.  Ibland leker han med ord, med rim och med liknelser. Och ibland får vi en hel berättelse.
I ett avsnitt har han översatt barnvisan "Ekorrn satt i granen" till olika språk och några dikter handlar om just ord.
Ni ska få ett exempel på en orddikt som avslutning.

Roliga ord

lödder
trassel
pladask
guttaperka
sjögurka
korvmoj
gallimattias
punkrock
snåljåp
flärp
murmeldjur
slasktratt
vattenpuss

av Emanuel Blume

Ett boktips vid fel tidpunkt!

Jag råkade ramla på en bok som är helt fel just nu. Men jag tipsar ändå om den. Ni kanske kan komma ihåg och plocka fram det här tipset i december.
Boken heter "Lucia i nytt ljus", är skriven av Lena Kättström Höök och utgiven av Nordiska muséet. Boken tar upp allt man kan tänka sig när det gäller lucia. Vi får höra om de äldsta myterna och historierna. Författaren dyker ner i de traditioner och olika firanden som funnits genom åren. Och det hon visar är att den tradition som många tycker att man absolut inte får rucka på. för att så har det alltid varit,  är egentligen inte ens hundra år. Förr var det till exempel vanligt att flickorna klädde ut sig till manliga figurer och pojkarna till kvinnliga. Inte skulle man vara vacker och ljushårig heller. Nej, man klädde ut sig så fult man kunde och skränade runt. Och de fina vita lusselinnena? Jo, det var för att man hade nattskjortor på sig.

Så många ord, så lite tid...

Det är tisdagkväll. Jag har jobbat kväll, kom hem vid åtta. Att jobba kväll är nog en av de saker som ibland kan kännas lite motigt. Det är inte så jobbigt så länge jag är på jobbet, då rullar det på. Men det blir väldigt lite kväll hemma. Jag hinner inte prata med H, orkar inte träna och det blir väldigt konstigt med middagen eftersom jag inte har någon rast i lämplig middagstid.
En annan sak som jag trodde att jag skulle slippa på det här jobbet är känslan av otillräcklighet. Jag tycker själv att jag gör ett bra jobb och har stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Jag är väldigt entusiastisk och tycker att det är vansinnigt kul för det mesta. Men även i den här världen finns det människor som framhäver sig på andras bekostnad och människor som nog inte tycker att det är så kul på jobbet vilket förstås märks. Man får inte göra misstag för då får man antingen skarpa tillsägelser, eller blir hånad för att man inte fattat hur det ska gå till.
Jag tycker att det är fruktansvärt synd att det ska vara så här, och tror att det beror på samhället i stort. Man ska prestera i alla lägen, hinna mer och mer med samma eller mindre resurser. Det har också, på ett mycket konstigt sätt, blivit tillåtet att klanka på andra. Det finns liksom inget artighetsfilter längre (hos vissa förstås, inte alla). Har man "rätt" är det okej att trycka ner den som har "fel". Jag är inte förvånad över att samhället hårdnat för jag tycker att människor runt omkring mig och på sociala medier har hårdnat. Men jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt.
Näe, jag vill ha solidaritet och empati i världen! Och en liten vrå där jag kan få greja med mitt, i lugn och ro med de människor som jag älskar.

kompisar

"Vilmas riktiga kompis" av Abby Hanlon är en makalöst fantastisk historia om Vilma när hon ska börja i tvåan. Hennes storasyskon säger att hon absolut inte får ta med sig sin låtsaskompis Mary till skolan det här året. I ettan blev det väldigt rörigt när Mary var med, för hon hittade på ganska mycket bus. Och de är övertygade om att Vilma aldrig kommer att få några vänner för hon är så knasig. Hm, tänker Vilma, jag kanske ska skaffa en riktig kompis i år! Mary får stanna hemma och i skolan finns Rosabelle! Rosabelle är en prinsessa, men trots att Vilmas storasyskon inte tror på det, så är hon på riktigt. Vilma bestämmer sig omedelbart för att Rosabelle är hennes nya bästa vän. Jag fnissade högt för mig själv när jag läste för Vilma är en fantastisk personlighet med en fantastisk fantasi.

Mitt andra kompisboktips är "Amy, Aron och anden" av Ulf Stark med illustrationer av Per Gustavsson.
Amy och Aron är bästisar. De leker varje dag, väntar på att Arons pappa ska köra förbi med tåget och tuta (han är lokförare), hittar på lekar på skroten där Amys pappa jobbar och har det väldigt kul ihop. En dag i slutet på sommarlovet hittar de en liten oljekanna och i den bor en ande. Det är en osynlig, lite ledsen ande som känner sig ensam och annorlunda. De tre blir vänner och hjälper varandra när det kniper.
Båda de här böckerna passar bra för högläsning och prat. Det är så härligt med böcker där huvudpersonerna duger precis som de är, vågar vara sig själva och blir uppskattade för det!
Böckerna passar för lågstadiet.

Majdikten

Här kommer månadens dikt, tagen från diktsamlingen "Spårvagnar" av Emanuel Blume.

Den nya restaurangen

jag läste en diskret annons i GP häromdan
om en ny restaurang som hade öppnat här i stan
jag sneglade på diskberget som växte i mitt kök
och tänkte att, okej
jag kan väl göra ett besök

när jag kom till restaurangen bländades min blick
doftmarschaller fladdrade omkring mig där jag gick
upp för trappan
genom dörren
längs en matta som var röd
det doftade av rådjursstek och vin och nybakt bröd

den som är hungrig måste ju ha mat
vad spelar det då för roll vad som finns på våra fat?
även om stället kändes lite dyrt för mig
var jag alldeles för hungrig för att säga nej

jag blev visad till mitt bord av en kypare i frack
han bockade och bugade
jag stammade fram ett "tack"
kristallkronor, mahognyträ och guld vart än jag såg
menyn jag fick var tjock som en IKEA-katalog

jag bläddrade bland aperitifer
viner och desserter
tänkte "alla som går hit måste vara miljonärer"
så döm om min förvåning
det var helt otroligt, men
inget på menyn kostade mer än tjugo spänn

där fanns oxfilé och ryggbiff
där fanns kräftstjärtar med dill
där fanns laxpaté och sushi
där fanns tusen sorters sill
ingenting var dyrare än vanligt billigt ris
jag beställde, och på fem sekunder kom en servitris

den som är hungrig måste ju ha mat!
vad spelar det för roll vad som finns på våra fat?
jag kastade i mig maten, men den fastnade i min hals
jag tuggade och tuggade, men det smakade inget alls

jag sa till servitrisen
"det måste blitt nåt fel"
och beställde in en äppelpaj med glass och med kanel
sen bad jag om en pizza
servitrisen nickade varmt
men allt jag fick på tallriken, det smakade likadant!

pastasallad
vitlökssmör
en lagrad flaska gin
smaken var densamma vad än jag beställde in
jag kunde inte skilja kaviar från rostad lök
så jag reste mig och styrde stegen rakt mot deras kök

där var fullt med maskiner
överallt gick rör
som pumpade runt substanser
med en kemisk stark odör
jag bara stod och stirrade
vad kunde detta va?
då kom kyparen och servitrisen fram till mig och sa

"den som är hungrig måste ju ha mat!
vad spelar det för roll vad som finns på våra fat?
kära lilla kund, det var trevligt att du kom
men hur maten har lagats ska du inte bry dig om"

men jag krävde att få veta
"var har ni eran kock?
vad har ni gjort av spisarna och grytorna med lock?
och var har ni era råvaror?
frågade jag matt
då såg dom på varandra och så brast dom ut i skratt

"sätt dig ner och lyssna, naive lille vän
här finns inga råvaror! har du inte fattat än?
här lagar vi med stärkelse, gelatin och lecitin
sen kryddar vi med glutamat och färgar med karmin
det finns ingen fisk i fisksoppan,
i vårt bröd finns inget mjöl
inga bär i vår blåbärspaj ingen malt i vår öl
men tänk vad allt är billigt!" sa dom sen och log

jag stapplade mot dörren
för nu hade jag fått nog

den som är hungrig måste ju ha mat
och kanske är jag kräsen, vek och obstinat
men jag får kväljningar av allt det där
som finns på våra fat
man kan kalla det för mycket
man inte fan är det mat

Emanuel Blume(2015)