I flera veckor var jag så duktig och cyklade de sju kilometrarna till jobbet åtminstone tre dagar i veckan. Nu tänker jag varje morgon att jag ska cykla men när jag närmar mig parkeringen och busshållsplatsen så är det som att cykeln får eget liv och saktar in av sig själv. Och vips, utan att jag förstår hur det gått till så är hojjen parkerad, låst och mina ben har styrt stegen mot bussen.
Jag har inte berättat om mottagandet av tioårspresenten jag gav bort, brevpapperet och frimärkena... Det visade sig att födelsedagsbarnet brukar skriva brev ibland, men inte hade något snyggt brevpapper. Så presenten blev lyckad trots allt!
Boken på mitt nattygsbord heter just nu "Svarta tulpaner" och är en skröna skriven av Per Orvegård. Min faster har lånat ut den till mig eftersom författaren är en profil på Radio Jämtland (om jag nu minns rätt), en uppskattad kanal i mina hemtrakter. Han skriver också i LT(Länstidningen) . Nåväl, en skröna kan man lugnt säga att det är, lite i samma galna stil som "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".
Handlingen utspelar sig på en tulpanresa till Holland. Man får följa de olika deltagarna, boende i Östersund tror jag,och deras problematiska liv. Jag har nu tagit mig igenom två tredjedelar av historien och de har inte kommit längre än till värdshuset i Tönnebro, ett värdshus där jag själv lunchat på ett antal semesterresor på väg norrut. Problemet är att allt elände som kan hända händer och allt tuggas om i minst ett par varv. Det blir för mycket helt enkelt och jag blir lika trött på de här karaktärerna som jag blir när jag råkar se buskis-tv, till exempel "´Stefan och Christer"... Trots det finns några intressanta karaktärer. Ett av paren, Bertil och Berit, tror jag inte är helt tagna ur luften. Det har nämligen funnits ett välkänt par i Östersund som påminde väldigt mycket om de här. Kul för oss som känner igen dem. Busschauffören Bo är en änkling som helst skulle jobba dygnet om för att slippa minnas förlusten av frun som dog i cancer. Ruth och hennes dotter Gertrud åker med för att den 40-åriga oskulden Gertud ska få chansen att träffa en karl, vilket kan bli svårt eftersom hon har en något orealistiskt romantisk bild av kärleken. Om Orvegård hade nöjt sig med hälften av alla problemrelationer som passagerarna brottas med och istället utvecklat de han tagit med så tror jag att berättelsen hade fängslat mig betydligt mer. Jag läser klart boken, men den kommer inte att finnas kvar i medvetandet speciellt länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar