Det blev ingen rosenskimrande, lättsmält solskenshistoria att läsa som jag hade önskat mig. Nehej, istället blev det ytterligare en berättelse på temat olycklig barndom. Jag har stått ett bra tag i bibliotekskö på Felicia Feldts hemska skildring av uppväxten med mamman Anna Wahlgren, "Felicia försvann" och nu var det min tur så det var bara att ta itu med den. Hon är inte nådig i sin dom av barnuppfostingsgurun Anna Wahlgren. Det är alkohol, karlar och en grym värld där barnens behov kommer rätt långt ner bland prioriteringarna. Eftersom jag är lite svag för kändisskvaller (fast det tar emot att erkänna det) så var jag tvungen att läsa vidare trots att det gjorde ont. Frågan jag ställer mig är hur det kan bli så här? Omedelbart börjar jag tänka på vilket ansvar vi har som jobbar med barn. Det finns inget som gör mig så nervös som när jag börjar tänka på alla olyckliga barn som finns runt omkring. Jag lägger stor vikt på att finnas som ett stöd och en tröst för den som behöver, men hur många missar man och hur ofta blundar man omedvetet för att man inte orkar ta tag i allt? Ibland när tjatet om måluppfyllelse i skolan går i spinn så tänker jag att det viktigaste uppdraget vi lärare har ändå måste vara att se alla barn och kunna erbjuda dem den trygghet som de behöver.