Fredag morgon, solen värmer och vi cyklade till dagis med fågelkvitter i öronen. Fast H tycker att fåglarna gott kunde vara lite tystare.
-Det låter väldigt illa i mina öron mamma!
Häromdagen fick jag en spännande inblick i hur världen kan te sig för en klurig treåring. Som jag berättat tidigare så läser vi "Nämen Benny" av Barbro Lindgren och Olof Landström, rätt ofta just nu. Det handlar om den lilla grisen Benny som blir sur på sin mamma, tar med sig sin gosegris LillNöffe och flyttar hemifrån. Han försöker få bo i korvkiosken men korvgubben säger nej. Han ser en massa små stugor och i fönstren skymtar han grisar som sitter och stirrar på sina datorer. Benny ropar och frågar om han får flytta in, men ingen hör.
Nåja, T har en kollega vid namn Benny som H bra gärna skulle vilja träffa, fast han vet att det är en vanlig "gubbe" (alla karlar över 15 räknas till gubbar). H är också väldigt intresserad av vad vi jobbar med och har förstått att T håller på med datorer på något sätt.
Så häromdagen förklarade han för mig att pappa och Benny hjälper alla i de små stugorna. Plötsligt förstod jag att han ser framför sig sin pappa och grisen Benny som går runt i stugor och hjälper grisar med deras datorer. Då förstår jag också varför det verkar vara ett mycket spännande jobb. Vem skulle inte vilja hälsa på där?

Det får mig också att tänka på mig själv och min syster som drömde i flera år om att få träffa en kvinna som vi hade hört hette Lång i efternamn. Jag kan fortfarande, efter drygt trettio år, frammana bilden av hur jag trodde att hon såg ut. Jag vet att jag till och med frågade en gång hur hon tog sig in genom dörren. Fortfarande kan jag också minnas besvikelsen när jag såg henne i verkligheten och hon så helt vanlig ut.