Oktoberdikt

 I dessa dagar faller mörkret tidigare för varje dag, kriget härjar fortfarande i Ukraina, den nya regeringen är tillsatt och jag läste nyss Ulf Kristerssons budskap att det ska bli politik för de som vill jobba och göra en insats. Så nu är det bara att be till högre makter att man inte blir sjuk eller råkar ut för något som gör att man inte kan jobba för fullt. 

Så vad gör man? Jag får vara ledig hela höstlovet. Då ska jag göra snälla saker mot mig själv, umgås med mitt barn, om han nu kan stå ut med det, och min T och försöka tänka glada tankar.

Den 14 november skulle Astrid Lindgren ha fyllt 113 år.

Jag tycker att hon är lite väl bortglömd på mitt bibliotek så jag lobbar för att klasser ska komma i november och lyssna när jag berättar om henne och hennes böcker, läser lite och så. Tvåorna har nappat på erbjudandet och idag har jag förberett genom att börja göra bokmärken som ska delas ut. 

Den nya regeringens idé om en kulturkanon vet jag inte om jag är så mycket för. Vem ska bestämma vad den ska innehålla? Astrid kommer säkert med men fler då? Jaja, vi har inte sett var hela karusellen landar.

För att muntra upp mig, och kanske fler, så läser jag Lena Sjöbergs diktbok, ny för året, som heter "Livet och lite annat Verser om stort och smått". Jag tycker mycket om hennes dikter och även om de är för barn så talar de även till mig som vuxen. Så varsågoda!

Först så föds man

Först så föds man, sedan dör man.

Däremellan lever gör man.

Går till sängs och stiger opp

i det skal som kallas kropp.

Jobbar både här och där.

Träffar någon och blir kär.

Hånglar i en dunge.

Gör en liten unge.

Vyssjar, tröstar, busar,

ser hur åren rusar.

Friluftsdagar, läxförhör.

Skjutsar, hämtar, övningskör.

Ungen flyttar ut.

Romantiken slut.

(Om den nånsin fanns?)

Kryssning, mogendans.

Servicehem och larmpaket.

Livet, det var det.

En liten påminnelse till mig själv

Kriget överröstar allt.

Det som varit varmt blir kallt.

Kärlek viskar-våldet skriker,

löpsedlar och krigsrubriker.

Trots all smärta, sorg och död,

godhet finns i överflöd.

Varje dag, så gott vi kan

låt oss bry oss om varann.

Vad är det med Cornwall egentligen?

Det är en grå och regntung lördagsmorgon. Efter en ansträngande fredagsbokbussdag somnade jag tidigt igårkväll och vaknade tidigt idag till kaninens förtjusning.  Faktum är att det inte ens är riktigt ljust ute än.

Vår bokbusschaufför är sjukskriven för tillfället och igår skulle jag ut och åka med en vikarie. Detta har gjort fler än mig lite nervösa eftersom alla som känner mig vet att jag dels kan tappa bort mig en garderob dels har alltför lätt att bli osams med Googlemap-tanten vilket kan få oanade konsekvenser.

Bortsett från att vi åkte fel två gånger och den första gången VAR det faktiskt Google-tantens fel och att min laptop for i golvet när vi åkte så att en kontakt gick sönder så överlevde vi dagen med glatt humör och nöjda bokbusskunder. Men jag var fruktansvärt trött när jag kom hem.

"Flytten till Cornwall" av Liz Fenwick kan vara en av de första feelgoodböckerna som kom som utspelar sig i just Cornwall. Platsen verkar vara oerhört populär bland engelska feelgoodförfattare. Den här boken, första delen i en serie, handlar om Maddie som ärver ett stort hus och flyttar dit med sin adopterade dotter efter att mannen har dött i cancer. Maddie är konstnär men efter att hon blivit änka är det som att allt fallit sönder. Hon kan inte måla, tonårsdottern hatar henne och hon har lagt alla sina besparingar på mediciner och vård åt mannen.

I den lilla byn lär hon känna ett gäng trevliga människor som stöttar henne och dottern Hannah. Två män intresserar sig för henne och livet börjar kännas lite, lite lättare. Boken kom 2017 och kanske är det anledningen till att den inte är så fast i feelgoodmallen. Ibland är den lite tråkig och man skulle vilja plocka bort någon sida här och där men samtidigt gillar jag att det inte är så välpolerat och förutsägbart.

 

Jag läser också Liv Strömquists senaste seriealbum "Astrologi" där hon går igenom alla stjärntecken, egenskaper och personer med typiska drag. Som vanligt är det roligt, ironiskt, tankeväckande och väldigt läsvärt!

 Efter en regnig och lång vecka är det äntligen lördag och strålande sol, passande nog.

Jag har haft väldigt dåligt samvete i veckan eftersom jag känner att jag skrev tarvliga omdömen om podden Förlagspodden . Jag brukar vara noga med att hålla god ton, men den dagen var jag uppenbarligen kinkig och grinig. Inte för att någon har sagt något, men jag känner att det inte blev bra. Problemet jag har haft med dem är att de är väldigt storstadorienterade och då och då har en snäv bild av litteraturintresserade människor i olika delar av Sverige. Då jag sedan drygt tjugo år bor i en storstad, men alltid känt mig och alltid kommer att identifiera mig som en glesbygdmänniska, så hör jag då och då lite nedsättande kommentarer om glesbygden och dess invånare och tycker att det så otroligt tråkigt. Det innebär dock inte att jag behöver vara otrevlig.

Det var det...

Årets Nobelpristagare Annie Ernaux var en trevlig överraskning! Vi har till och med en bok av henne på vårt lilla bibliotek. Jag har inte läst den men nu blev jag förstås väldigt sugen. Det tog förstås ungefär tre minuter så var den utlånad efter beskedet så jag får läsa den när den värsta hetsen lagt sig. Kul med en författare som är läst och uppskattad av många.

Igår dog också författaren Anna Wahlgren, 80 år gammal. Jag nappade aldrig på hennes barnuppfostringmetoder. Min bild av henne har jag främst från hennes dotter Felicia Feldts bok om uppväxten "Felicia försvann". Det är ingen vidare positiv bild hon målar upp av mamman.

Så är jag hemma igen och otroligt glad att jag valde att ta en extra semesterdag för att vila efter tågresan. Resan gick bra men vi stod 66 minuter i Söderhamn på grund av ett signalfel. Jag kom ändå hem i en ganska acceptabel tid men har varit väldigt trött idag.

I min iver häromdagen så glömde jag att sammankoppla min engelska läsning-spaning med mitt språkpolisutbrott.

Det jag skulle komma fram till var förstås att jag tror att folk gör sådan konstiga grammatikfel som ett resultat av all engelska vi översköljs med. 

Att  vara en passionerad litteratur- och språkmänniska kan vara lite påfrestande ibland. Det finns så mycket att jaga upp sig över, hela tiden...

Förutom att lyssna på ett gäng lumparkillar som berättade knashistorier för varandra om lumparlivet så läste jag mest under min resa igår. Har avslutat Ali McMaras serie om Cornwall. Den tredje delen heter "Kates besynnerliga pysselbutik" och i ärlighetens namn var den inte jättebra. Dels byter den, som de andra två böckerna, tempus ständigt och jämt, dels var handlingen aningens krystad till och med för att vara en orealistisk feelgoodroman. 

 

Imorgon är det dags att fara hem igen. Vädret idag är grått med regn i luften. Jag har grejat med en vedtrave och sedan tagit det ganska lugnt. På förmiddagen tittade jag till min vävstuga men det kändes så kallt och mörkt (tömpit som jag skulle ha sagt på jamska) så jag stannade inte så länge.

Imorse lyssnade jag på Förlagspodden där de diskuterade bokmässan och lite annat smått och gott. Ganska ofta när jag lyssnar på de där två gubbarna, Kristoffer Lind och Lasse Winkler, tycker jag att de är rätt jobbiga. Men ibland blir det intressant vilket gör att jag fortsätter lyssna. I det här avsnittet pratade de om att Kristoffer Lind varit i något arabtalande land häromsistens, kommer inte ihåg vilket det var, och att han där fått veta att många läser på engelska vilket gör att många yngre har problem att läsa och skriva på arabiska. Även om det inte är på samma sätt i Sverige så kunde han ändå göra en koppling till att många svenska ungdomar läser mycket på engelska samt att universitet och högskolor använder engelsk litteratur och att studenterna förväntas skriva på engelska och att detta kommer att utarma svenskan på sikt. 

Jag fann det här väldigt intressant i synnerhet eftersom jag har tänkt på det här själv. Mina högstadieelever, mitt barn och syskonbarn läser mycket på engelska och i alla fall Booktok-tjejerna i åttan väntar hellre på att jag ska skaffa böckerna på engelska än att de läser på svenska. Nu är ju det förstås lite av en modegrej också, men ändå en trendspaning. 

Som den gamla svenskaläraren jag är har jag i många år förfärats över hur svårt många har för att  använda de och dem. Nu har jag, pinsamt nog, själv börjat tvivla emellanåt på det rätta ordet och behöver tänka efter och ibland gör jag helt klart fel. 

Men, det är ändå ingenting mot det senaste, nämligen användningen av sin och sitt. Jag ser det till och med i tidningstexter vilket gör mig fullständigt galen. När man gör fel så blir det en annan betydelse.

Låt mig ge ett exempel. Pelle tog hans boll och dribblade mot mål i stället för Pelle tog sin boll och dribblade mot mål.

Så okej, vems boll tog han? Lisas boll? sin egen boll? Det kan bli totalt fel! 

Suck och pust! Nej nu ska jag sätta igång och baka pizza.

Som vanligt när jag lunkar omkring på min barndoms hemgård så infinner sig en känsla av lugn. Här är verkligen höst. Utomhus sprakar det av gult och orange och varje morgon när jag vaknat har dimman svävat över sjön. Jag hade planerat att jobba med min väv men det verkar inte som att jag kommer att göra det den här gången. Vi har haft så mycket annat att ta tag i. Det är inte heller så inspirerande att sitta där ännu eftersom jag varken har fått ordning på elen eller kaminen så kanske blir det först till våren.

Jag har stickat en hel del på min vante och kunde snabbt konstatera att jag gjort en miss igen. Det är en tumkil  och jag har glatt stickat på utan att sätta tummaskorna på tråd så formen är som en liten puffkjol. Eftersom jag mest repar mina stickningar för tillfället så tittade jag på och provade vanten och konstaterade sedan att nu skiter jag i det. Det får bli som det blir och jag kommer att kunna använda mina vantar.

Den stora skrällen under detta besök har varit den nya telemasten som de smällt upp. Plötsligt har min syster kunnat sitta i Teamsmöten utan problem här och jag kunde delta i mitt barns utvecklingssamtal i morse via Teams. Annars är internet det stora abret när man är här och behöver jobba.

Igår var vi på en trevlig föreläsning på biblioteket i Strömsund. Varje vecka har de något som kallas After work där man får ungefär en timmes föreläsning via länk om intressanta historiska fenomen. Aktiviteten är ett initiativ från Föreningsarkivet i Jämtlands län, Riksarkivet i Östersund och Jamtli. Föreläsningarna kommer också i poddform och jag kan verkligen rekommendera att kolla in det. Podden heter Arkivpodden

Idag blir det fika hos en faster och imorgon ska vi bjuda samma faster på pizzamiddag. Och på söndag är det dags att sätta sig på tåget hemåt igen. Dagarna går snabbt må jag säga.

 Idag ska nya talmannen väljas. Det är många poster som ska tillsättas nu och det gör ont att se att SD verkar få alltför mycket att säga till om framöver.

Imorgon är det dags att åka norröver. Jag ser fram emot en dag på tåget, det är svårt att välja vilka böcker och stickningar som ska få följa med. Antingen blir det mina Uppsalavantar som kräver både tid och uppmärksamhet då det är ett lite klurigt men vackert mönster. Eller så blir det sjalen jag håller på från Yarns and Barns, tror att den heter Strömma. Även den kräver fullt fokus, har repat den tre gånger och jag är fortfarande inte övertygad om att det blir rätt. Någon krånglig stickning blir det nog i alla fall samt ett enklare projekt, som någon disktrasa eller enklare sjal. 

På bokfronten blir det förmodligen en serie av Ali McNamara som utspelar sig i St Felix, en liten ort i Cornwall. Japp, det är feelgood och det är engelsk kust med saltvattenstänk och strandpromenader. Jag har läst den första som heter "Den lilla blomsterhandeln vid havet" och nu håller jag på med andra delen; "Daisys gamla folkabuss". Klassisk feelgood och jag gillar dem, bortsett från en sak som håller på att driva mig till vansinne! Det kan vara ett översättningsproblem så jag klandrar inte författaren. Problemet är att det är tempusbyte hela tiden! Ni får ett exempel här nedanför, taget ur boken jag läser just nu, sidan 35-36

I stället för att bara godta min beställning lägger mannen huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig. "Är du säker på det?" frågar han.

"Ja..."

"Säker på att det inte är en belgisk bulle du suktar efter?"

Det var det faktiskt, men den senaste tiden hade jag försökt sluta äta socker. Eller åtminstone dra ner på det.

Jag har försökt kolla om det är ett skrivtekniskt drag men det känns faktiskt som att det är en dålig korrekturläsning helt enkelt.

Det är synd eftersom jag, som sagt var, gillar handlingen

   

Sedan har jag läst ytterligare en bok om klimakteriet. Den heter lämpligt nog "Klimakteriet" och består av texter skrivna av olika kända kvinnor som till exempel Åsa Moberg, Annika Lantz och Gudrun Schyman. Min favorit är nog den allra första texten av Agnes Wold där hon skriver om hur klimakteriet gynnat människans som art och dess utveckling.