Damma av

En av årets utmaningar är att minska bokhögen bredvid sängen har jag tänkt mig.

Målet är att läsa minst två, helst fler, av mina egna böcker varje månad.

Vi får se hur det går...

Januari

1. Monika Magnus (Ulrika Ewerman)
2. Mord i solen (Anders och Anette De La Motte)

Februari

     3.  Hoppet (Johan Ehrenberg)

     4. Hjortronmyren (Ulrika Lagerlöf)

Mars

    5. 30 dejter på 30 dagar (Sarah Title)

    6. Giftmakerskan (Sarah Penner)

April

    7. Allt vi aldrig avslutade (Rebecca Yarros)

Maj

    8. The challenge (Joakim Persson)

    9. Konsten att hålla sig flytande (Libby Page)

  10. Vegetarianen (Han Kang)

Juni

  11. Muminpappans memoarer (Tove Jansson)

  12. Det lilla huset i stora skogen (Laura Ingalls Wilder)

Juli

  13. Imorgon är jag långt härifrån Ett avskedsbrev till USA (Martin Gelin)

  14. Det lilla huset på prärien (Laura Ingalls Wilder)

  15. Huset vid plommonån (Laura Ingalls Wilder)

  16. Vid silversjöns strand (Laura Ingalls Wilder)

  17. Farmarpojken (Laura Ingalls Wilder)

  18. Den långa vintern (Laura Ingalls Wilder)

  19. Den lilla staden på prärien (Laura Ingalls Wilder)

  20. Gyllene år (Laura Ingalls Wilder)

  21. På väg hem (Laura Ingalls Wilder)

Augusti

  22. Katten som räddade böcker (Sosuke Natsukawa)

  23. Blekjorden (Ulrika Lagerlöf)

  24. De första fyra åren (Laura Ingalls Wilder)

  25. Brutna små regler (Christina Schiller

  26. Det sista draget (Jennifer Lynn Barnes)

  27. Det främmande landet (Kristin Cashore)

September

  28. Hon minns inte (Jonas Brun)

  29: Som en öppen bok (Sara Molin)

Oktober

  30: Kafkalungan (Cecilia Hansson)

November

December

  31: Stugland (Göran Greider)

 Familjen är på minisemester i Jämtland och meddelade igår kväll att de gått ut och lyssnat på en pärluggla. Det gav mig en fruktansvärd hemlängtan! Jag tror inte att jag hört en uggla på femton år och det är en sådan känsla av barn- och ungdomsnostalgi. Men jag är väldigt glad att min egen femtonåring nu får uppleva det en mörk och kall februarikväll. Jag tror bestämt att det kallas livskvalité.

Själv är jag ledig idag som kompensation för att jag jobbar imorgon. Städar, virkar och stickar och har haft en lång mysmorgon i sängen med deckaren "Jakob", tredje delen i den isländska serien om Hildur av Satu Rämö. Den är lika bra som de två första delarna och svår att lägga bort.

Vi har en vecka kvar av februari och jag har faktiskt uppnått månadens mål att läsa två av mina egna böcker.

Dels har jag läst "Hoppet Bara du kan rädda världen!" av Johan Ehrenberg. Min enda invändning av den är att den kom 2018 och mycket av det som Johan ser framför sig inom en tioårsperiod var realitet då men att världsordningen ju gjort en total kullerbytta sedan dess, med vår svenska nuvarande regering som struntar i all logik och håller sig fast med en dåres envishet vid kapitalismen, fossila bränslen och kärnkraft och Trump och Elon Musk som genomför fullständiga galenskaper varenda vecka som kommer att påverka hela världen för en mycket lång tid framåt.

Boken består i alla fall av tjugo kapitel som berör olika miljö- och samhällsområden som får oss som bryr oss att känna uppgivenhet, sorg och ilska. Hans budskap är att vi inte kan vänta på politiker och de där diffusa "andra" som ska ta rätt beslut och se till att världen blir bättre. Han påvisar med siffror och fakta att det inte är några problem att rädda världen, om viljan bara finns. Och hans övertygelse är att den dagen kommer eftersom även de som kämpar emot mest kommer att få ge sig när tillräckligt många gör rätt val och man inte längre tjänar ekonomiskt på att göra fel.

Trots att jag känner mig ledsen och arg och tänker varje vecka att nu måste botten vara nådd så fylls jag ändå av ett litet jäkla anamma och tänker att om jag och min familj gör rätt så är hoppet inte ute. Jag vet ju att vi inte är ensamma!

Min nästa bok är bland det bästa jag läst på flera år känns det som.

"Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf är första delen av en serie som kommer att heta "Timmerfolk".

Det är som så ofta just nu två parallella historier, en i slutet av 30-talet och en i nutid.

Siv är 18 år, drömmer om att få bli lärarinna och älskar att läsa böcker. Allt förändras dock när hennes pappa som arbetar i skogen skadar sig och familjen får svårt att försörja sig. Siv måste ge upp sina egna drömmar och hjälpa till att försörja familjen. Först städar hon hos en rik familj i byn men sedan bestämmer hennes far att hon ska jobba som kocka åt ett huggarlag i en skogskoja under tre månader. Siv är inte glad minst sagt och arg för att hon inte fått säga vad hon själv vill. 

I nutid får vi följa med Eva, Sivs barnbarn, som bor i Uppsala och jobbar inom skogsbranschen. Under barn-och ungdomen tillbringade hon mycket tid hos sin farmor och farfar i den lilla byn och när det uppstår en konflikt mellan skogsbolaget och klimataktivister samt samer så tycker hennes chef att hon är den perfekta representanten att åka tillbaka och ta itu med saken. 

Det finns så mycket som jag fastnade för i den här boken. Dels så är det en spännande historia med många bottnar. Sedan är den både sorglig och innehåller kärlek. Jag bryr mig om personerna och ville så otroligt gärna att det skulle gå bra för dem alla.

Sedan är det en historia som är välbekant för mig och samtidigt inte. Min egen faster jobbade en vinter på 50-talet som kocka när hon var ung och jag har hört om många andra i hennes generation som också gjorde det. Samtidigt så har jag aldrig hört hur det egentligen var. Nu är min faster död och jag kan inte fråga henne om hur det var. Kanske att min pappa eller min andra faster vet något, ska fråga vid tillfälle. 

Att det inte alltid var så lätt förstår jag när jag läst boken och tänker på vilka förhållanden som gällde. Det är något som jag aldrig läst om kanske inte tänkt så mycket på direkt och nu vill jag veta mer!

Idag är en stor dag i mitt bibliotekarieliv! Vi har ÄNTLIGEN fått börja köpa in böcker igen. Nu är tydligen systemen i synk, som man säger. 

För övrigt har dagen varit lugn. Jag har grejat med böckerna, förberett lovaktiviteten som vi ska ha på torsdag samt kollat lite på Förlagsdagarna, min absoluta favoritfortbildning. Det är som Bokmässan i miniatyr. På nätet får man lyssna och titta på en hel drös med olika förlag som presenterar årets nya böcker. Jag blir alltid extremt taggad och inspirerad så det passade förstås mycket bra att få gå in på Adlibris och skicka iväg min köplista. De flesta förlagen pratar om hur man ska få barn och ungdomar att vilja läsa. En ny trend, som jag inte hunnit verifiera, är att man försöker möta Booktok-läsarna genom att översätta populära böcker till svenska men behålla den engelska titeln. Det ska bli spännande att se om strategin lyckas. Att läsa Booktok-böcker är mycket en identitet och om man är med på banan så vill man bara läsa på engelska eftersom allt annat är ocoolt. Men som bibliotekarie vet jag förstås att ens image och förmåga inte alltid följs åt och att många inte är så bra läsare på svenska så då kan man bara tänka sig hur lätt det är med engelskan. Så kanske, kanske kan det här vara ett sätt att se ut som att man läser på engelska men komma undan med svenskan. Vi får se...

Ingen har nog missat vad jag tycker om Donald Trump. Och om någon undrar så tycker jag INTE!!! Men en sak får jag ge honom, han har väckt mitt intresse för Grönland. Först läste jag en mycket intressant artikel i tidningen ETC som jag försökte delge en kollega som läste den mycket motvilligt eftersom hen lever i föreställningen att det är farligt att läsa tidningar med en röd botten. Och den tråden ska jag undvika för jag blir så uppretad eftersom man trots allt inte blir smittad och automatiskt omvandlas till socialist genom att läsa och de flesta tidningar oavsett partitillhörighet kan skriva om intressanta ämnen. 

Nåja, artikeln gav en kulturell och politisk bakgrund till hur och  varför Grönland ser ut som det gör och hur grönländarna själva ser på allt som händer. Jag blev ännu mer nyfiken som jag så ofta blir och lånade en bok på biblioteket "Qaanaaq" av Martina Holmberg. Boken berättar om en liten by, några familjer och deras liv. Det är inte så mycket text men många bilder som visar den karga miljön, kylan och ett visst armod. Jag läste ut den på en kväll och ska fortsätta leta efter böcker på temat.

Dagens andra bok är en feelgood får man väl ändå säga även om den innehåller en hel del svärta.

Först hade jag det lite kämpigt med "Boksamlaren" av Camilla Davidsson. Huvudpersonen Jossan jobbar på en restaurang, avslutade gymnasiet med urusla betyg och hatar böcker och läsning. Hon är ihop med en kontrollerande och aggressiv kille som hon egentligen vill komma ifrån men hon vet inte riktigt hur. Till  restaurangen där hon jobbar brukar det komma en äldre man som sitter och studerar Jossan och hennes arbetskamrat är övertygad om att han är en slusk och borde anmälas för trakasserier. När han inte dykt upp på ett tag så dimper det ner ett brev till Jossan där det visar sig att han dött och  hon ärvt hans lägenhet och ett litet sommarställe. Hon fattar förstås ingenting.

Alltså, det var inget fel på boken, en ganska egen handling och Jossan blir förstås lite mer sympatisk ju mer man lär känna henne. Mitt problem i början var nog att hon kändes väldigt främmande för mig. Det fanns inte mycket hos henne som jag kunde relatera till och trots att det inte brukar vara ett problem så kände jag mig lite irriterad. Summa summarum så var boken helt okej men inte uppseendeväckande bra.

 Idag är första sportlovsdagen för oss. H satt hela gårdagskvällen i vardagsrummet, spelade gitarr och skrålade för full hals. Han glömde inte heller att skadeglatt pika sina stackars föräldrar för att vi skulle till jobbet idag. Ja se ungar...

På onsdag tar han och hans far nattåget hem till min pappa på en liten minisemester. Jag avundas dem men satsar på att vara ledig i påsk i stället. Och sedan blir den en lite tur för mig i maj, så egentligen ska jag inte klaga.

På jobbet har det varit lugnt idag. Jag kämpar fortfarande med att hitta reserverade böcker och förstå varför när jag inte hittar dem. På något snurrigt sätt så tycker jag att det är lite uppfriskande med allt tjorv som vi haft sedan vi bytte system. Efter att ha analyserat det vid middagen i fredags så har jag kommit fram till att det är den där känslan när man fattar och får saker att plötsligt funka som det handlar om. Tydligen så behöver min hjärna utmaningar att klara av.

Så till läsningen den senaste tiden...

"Bland vita ulliga moln" av Jenny Colgan är den senaste delen i serien om den lilla skotska ön där vi tidigare träffat Morag som inte vill något hellre än  flyga. Här handlar det om Gertie som bor med sin mamma och mormor, jobbar i den lilla livsmedelsaffären och drömmer om något annat, ett eget liv.

När hon tar chansen att flytta hemifrån och börja jobba med Morag  så växer självförtroendet och plötsligt börjar det hända saker i hennes liv. 

 

                                                                                                   

                                                                                                                                 

Jag sitter och spanar ut genom köksfönstret så här på lördagsförmiddagen. Ute är det ganska kallt, skulle gissa på -10 grader ungefär, och grått. Tyvärr finns det i princip ingen snö kvar utan bara några små stenhårda snöhögar här och där. Tänk om det varit ett par decimeter snö, då hade det varit en härlig februaridag.

Förra helgen var det fullt upp precis hela tiden. Jag jobbade på lördagen och när jag gör det så försvinner mest hela dagen även om det endast är fyra timmars jobb. På söndagen blev det en utflykt till Stockholm. Så denna helg tar jag det mest lugnt, ska städa lite, sticka, läsa och slappa. Ikväll ska jag bort på middag men det är mest uppiggande och trevligt.

Vi har börjat fundera på vilka fröer vi ska så i år. Det börjar bli dags. Chilin såddes för ett par helger sedan redan och sedan blir det väl gurka och tomater som vanligt. Jag älskar den här tiden på året när man får planera och drömma och sedan förstås också när vi kan gå ut och skörda till middagen.

Igår åkte jag bokbuss som jag gör varje fredag. Att kuska runt Enköpings landsbygd en dag i veckan innebär att man ofta ser djur. Rådjur hör till vanligheterna, älg har vi sett flera gånger. Faktum är att jag har sett fler älgar runt Enköping de senaste åren än vad jag sett i Jämtlandstrakterna. Igår såg vi först en fasanhöna som struttade omkring och sedan två djur på långt håll, för långt bort för att vi skulle kunna avgöra exakt vad det var. Antingen var det två hundar, rävar eller vargar! Vi diskuterade saken noga resten av turen och kom fram till att vi nog inte tror att det var hundar utifrån svansarna och att de verkade helt ensamma, inga människor i närheten. I och för sig pågår jakt just nu så det kan förstås ha varit jakthundar men de verkade inte vara ute på uppdrag. Rävar kan det ha varit men de kändes så stora så till slut konstaterade vi att det faktiskt kan ha varit vargar vilket vore fantastiskt. Det finns vargrevir i trakten så helt omöjligt är det inte. Jag kommer att spana noga nästa gång vi är ute och åker!

Idag vill jag tipsa om en bok som jag tror att alla som någonsin bott eller befunnit sig i en liten by kan tycka om och relatera till. Jag kände igen så många saker trots att jag gissar att jag är några år yngre än författaren.

”Tant Valborg bar allt turban när hon gick bort” av Gustav Bergström är berättelsen om den lilla byn där författaren växte upp på 70- och 80-talet i Norrbotten. Det är mycket nostalgiska och kärleksfulla minnen från en tid som inte längre finns kvar. Nostalgiskt men som tur är inte rosaskimrande kletigt. Gustav, eller Rävjägarn som han kallar sig på Instagram, är författare, föreläsare och jobbar med byggnadsvårdsfrågor. Boken börjar på nattåget från Stockholm, där han bor till vardags, till Luleå i junis början. Han är på väg hem till den by och gård där han har växt upp och där han ska tillbringa sommaren. I de olika kapitlen får vi dels vara med i hans projekt att rusta upp lador på gården och annat pyssel och dels minnen från barndomen. Byn bestod till största del av äldre som han knatade runt till som barn, fikade och lyssnade på historier.

Om jag skulle skriva en bok om mina barndomsminnen så skulle det finnas många beröringspunkter till den här och den har fått mig att minnas saker som jag inte har tänkt på på länge.

 Det har varit en prövningarnas dag idag. Nya datasystemet gör att allt tar dubbelt så mycket tid, även sådant man tidigare gjort med vänster lillfinger såsom låna ut, reservera och så vidare.

Jag har haft besök av tre klasser med ettor och de hade inte så väldigt mycket förståelse för problemen. Förutom att allt är nytt och tar sin tid så har dessutom systemet krånglat och varit extremt segt vilket inte förbättrade situationen det minsta. När de sista barnen släntrade ut ur biblioteket så var jag helt slut.

Men, som ett mantra, upprepar jag och mina kollegor för oss själva och till varandra att det kommer att bli bra bara vi får snurr på allt. Men tills dess...

Jag har i alla fall läst en mycket bra bok som jag väntat länge på från biblioteket.

"Jag En roman om Karin Larsson" är skriven av Ulrika Ewerman, samma författare som skrivit "Monika Magnus 1966" som jag läste i julas. Detta är dock en helt annan bok som handlar om den unga Karin som åker till det franska Grez-zur- Loing för att måla tillsammans med en väninna. Där träffar hon Carl Larsson och deras gemensamma historia sätter igång. Trots att bakgrundshistorien stämmer och det handlar om riktiga människor (bortsett från et par konstnärer som är påhittade) så är författaren noga med att påpeka att det är en fiktiv roman. Jag tyckte att den var fängslande och ägnade tre timmar i helgen åt att titta på dokumentärserien som fortfarande ligger på svt play

Karin och Carl Larsson | SVT Play

Visserligen hade jag redan sett serien två gånger men den är väldigt bra och jag lär mig något nytt varje gång.

Månadens dikt februari 2025

 Så är det lördag och ny månad. Solen skiner idag och allt känns lite lättare även om det gärna kunde ha fått vara lite snö också.

Igår körde nya datasystemet igång på riktigt med öppet bibliotek och för mig var det bokbuss. Lite spännande var det allt och inget gick fort och smidigt direkt. Men med lite vana och rutin så kommer det att bli bra.

Ikväll blir det middag hos en syster och imorgon ska jag och systrarna till Stockholm för att kolla in en lägenhet. En av dem funderar på att flytta dit och vill börja undersöka bostadsmarknaden. Själv tycker jag att det är väldigt trevligt att åka dit på besök men jag känner ingen önskan att bo där.

Jag är ingen stor fan av Andreas Norén, nuvarande talman. Eller rättare sagt, jag har egentligen ingen bild av vem han är. Men nu har jag läst hans diktantologi "Talmannens guide till svensk poesi" och måste ändå erkänna att jag är förtjust, så till den milda grad att jag funderar på att köpa den. Just nu har jag ett exemplar från biblioteket hemma. Hans förhållningssätt till poesi och val av dikter från olika tider tilltalar mig och jag har hittat flera dikter som jag aldrig läst tidigare men fastnat för nu.

Ni ska få en dikt här som samtidigt blir månadens dikt. Det är den allra första i boken, skriven av Carl Johan Almqvist.

xxvi Du går icke ensam 

Om bland tusen stjärnor

någon enda ser på dig.

tro på den stjärnans mening.

tro hennes ögas glans.

Du går icke ensam.

Stjärnan har tusen vänner.

alla på dig de skåda,

skåda för hennes skull.

Lycklig du är och säll.

Himlen dig har i kväll.