Idag ska nya talmannen väljas. Det är många poster som ska tillsättas nu och det gör ont att se att SD verkar få alltför mycket att säga till om framöver.

Imorgon är det dags att åka norröver. Jag ser fram emot en dag på tåget, det är svårt att välja vilka böcker och stickningar som ska få följa med. Antingen blir det mina Uppsalavantar som kräver både tid och uppmärksamhet då det är ett lite klurigt men vackert mönster. Eller så blir det sjalen jag håller på från Yarns and Barns, tror att den heter Strömma. Även den kräver fullt fokus, har repat den tre gånger och jag är fortfarande inte övertygad om att det blir rätt. Någon krånglig stickning blir det nog i alla fall samt ett enklare projekt, som någon disktrasa eller enklare sjal. 

På bokfronten blir det förmodligen en serie av Ali McNamara som utspelar sig i St Felix, en liten ort i Cornwall. Japp, det är feelgood och det är engelsk kust med saltvattenstänk och strandpromenader. Jag har läst den första som heter "Den lilla blomsterhandeln vid havet" och nu håller jag på med andra delen; "Daisys gamla folkabuss". Klassisk feelgood och jag gillar dem, bortsett från en sak som håller på att driva mig till vansinne! Det kan vara ett översättningsproblem så jag klandrar inte författaren. Problemet är att det är tempusbyte hela tiden! Ni får ett exempel här nedanför, taget ur boken jag läser just nu, sidan 35-36

I stället för att bara godta min beställning lägger mannen huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig. "Är du säker på det?" frågar han.

"Ja..."

"Säker på att det inte är en belgisk bulle du suktar efter?"

Det var det faktiskt, men den senaste tiden hade jag försökt sluta äta socker. Eller åtminstone dra ner på det.

Jag har försökt kolla om det är ett skrivtekniskt drag men det känns faktiskt som att det är en dålig korrekturläsning helt enkelt.

Det är synd eftersom jag, som sagt var, gillar handlingen

   

Sedan har jag läst ytterligare en bok om klimakteriet. Den heter lämpligt nog "Klimakteriet" och består av texter skrivna av olika kända kvinnor som till exempel Åsa Moberg, Annika Lantz och Gudrun Schyman. Min favorit är nog den allra första texten av Agnes Wold där hon skriver om hur klimakteriet gynnat människans som art och dess utveckling.

Så mycket att skriva om...

 Var ska man börja? Valet, författarbesök, lästa böcker, livet...?

Okej, jag börjar med författarbesöket. 

Marie Bengts var mycket bra på att berätta och jag är supernöjd med besöket. Åtta tanter dök upp, alltid dessa trogna och fantastiska kulturtanter. Det är ingen floskel att de bär upp kulturSverige! En gubbe kom också, som när han tackade för sig i slutet av kvällen hälsade författaren att han gifte sig 1954 och var det något hon behövde kolla upp om 50-talet så var det bara att ringa. Stämningen var bra och vi fick lära oss saker, inte bara om Bengts böcker utan om deckargenren och tidsperioden också. Den fjärde boken är under arbete och ska tydligen utspela sig på en hushållsskola. Det ser jag fram emot.

Nästa punkt på dagordningen får bli livets vedermödor. Förkylningarna duggar tätt hemma hos oss även denna höst. Jag känner mig ständigt bekymrad över trettonåringen som tydligen inte klarar en månad i skolan utan sjukfrånvaro. Igår var han hemma och då hade jag brutalt tvingat iväg honom onsdag och torsdag då jag tyckte att han inte uppvisade tillräckligt seriösa symtom. Både jag och T har också känt oss risiga av och till.

Om en och en halv vecka ska jag åka hem till Jämtland. Det ska bli mysigt men samtidigt är det alltid sorgligt nuförtiden eftersom min mamma inte mår så bra. Varför ska man behöva ha tonåringar som ska frigöra sig, skröpliga familjemedlemmar samt sina egna medelåldersproblem samtidigt? Jag förstår att det blir så för många men ändå. Helst skulle jag vilja ligga under en mysig filt och läsa feelgood-romaner hela dagarna.

För att peppa mig själv och försöka förstå livet gör jag som vanligt, läser en bok om saken och nu har jag två böcker om klimakteriet på gång. "Hej klimakteriet Lite vallningar har väl ingen dött av..." av Åsa Albinsson och Maria Fröjdh innehåller både personliga berättelser av kända svenska kvinnor samt fakta. Vare sig man är i klimakteriet eller har det framför sig, lite oklart för egen del, så är det nyttigt tror jag att läsa om det. Bara en sådan sak som att jag under en period varit orolig för att jag kan ha så fruktansvärt ont i kroppen i perioder. Nu har jag plötsligt läst att det kan ha med klimakteriet att göra. Där ser man...

Och så är det valet då... Första nätterna efter att jag insett hur det skulle gå så kunde jag , på riktigt, inte sova ordentligt. Tankarna har malt och jag kan inte fatta hur så många kunde välja att rösta på SD! Jag vet inte vad som känns värst; tanken att det finns så många svenskar som faktiskt tycker att SD har bra idéer och tankar eller att folk inte har kollat upp vad partiet faktiskt står för?

Båda scenarierna gör mig olycklig. Men så blev det som så ofta, efter att grottat i depp i några dagar så insåg jag att det ju inte är mest synd om mig. Jag har det väldigt förspänt på alla sätt och de som  verkligen riskerar att råka illa ut i och med det här resultatet är knappast hjälpta av att jag deppar ihop och ger upp. Så nu tänker jag att det är kamp som gäller! I stället för att inte orka och våga ta diskussionen så ska jag nu göra allt för att prata om värderingar och ideologier framöver. För så här i början kommer de kanske inte att kunna påverka politiken på alla de sätt de vill (kan man hoppas) men om vi lägger locket på och inte tar diskussionen så tror jag att risken finns att saker och ting smyger sig på och vips så är det för sent.

Så vad läser jag då i dessa bistra tider?

Jag har läst Lucy Diamonds senaste bok som heter "Den sista hemligheten". På ett sätt är den som alla hennes böcker. Man känner igen stilen. Men en sak gör den lite speciell och intressant och det är att huvudpersonen är en man, Dan, som just har mist sin bror Patrick. Dan har alltid känt sig lite sämre, lite mindre lyckad och för att hantera sin sorg bestämmer han sig, efter att ha varit fullständigt förlamad av förlusten i några veckor, att så att säga kliva i sin brors skor och hjälpa familjen med sådant som Patrick gjorde. Han umgås med sina syskonbarn, han hjälper till med Patricks arbetsuppgifter och hälsar på sina föräldrar. Men så börjar det dyka upp hemligheter från Patricks förflutna och plötsligt blir det inte så lätt att veta vad som är rätt att göra.

Äntligen höst!

Så är hösten äntligen här och man kan pyssla inomhus med gott samvete. I helgen var vi på 20-årskalas hos en systerdotter. Lite konstigt är det när sådana som man suttit och gosat med när de var små gurglande bäbisar plötsligt fyller 20 och beger sig ut i världen! Vad säger det om en själv menar jag?!

Hemma hos oss bråkar vi just nu om huruvida det ska vara öppet eller stängt fönster på nätterna. Själv skulle jag gärna sova med öppet fram till höstlovet ungefär, men det verkar omöjligt att driva igenom.

Imorgon kväll har vi tjusigt författarbesök på biblioteket. Då kommer Marie Bengts hit och berättar om sina tre pusseldeckare, sin vurm för 50-talet och spänningsgenren. Jag ser mycket fram emot det hela och hoppas verkligen att det kommer folk. Ibland är det väldigt svårt att få folk att komma på sådana här evenemang. Jag läste böckerna i somras och var förtjust. En faster tyckte att första delen var lite långtråkig men jag älskar det lugna tempot som man hittar i just den genren.

Jag har läst del två i feelgoodserien "Sidensystrar" av Sara Medberg. I den här boken "Charlotta" möter vi Charlotta, en fattig men duktig sömmerska som tar jobb som kammarjungfru hos baron Ridderlöws syster. Baronen är en bitter och arg, men ack så stilig man i sina bästa år. Hans syster Nella är en otroligt äventyrlig och flamsig sextonåring som drömmer om äventyr. Boken handlar dessutom om ytterligare en ung kvinna Emmy, som rymt genom Europa och förlorat sin familj. Ja, det är många personer som fladdrar runt och jag kände mig förvirrad under hela läsningen eftersom baron Ridderlöw blivit sviken i det förflutna av en ung mamsell vid namn Arabella, vilket också hjältinnan i bok ett hette. Jag hade inte tillgång till första boken "Arabella" så jag kunde inte kolla upp det hela. Men det känns konstigt att hon som var en sådan fin människa i en bok skulle vara en lycksökerska i den andra. Så någonstans måste jag ha missat något.

Nåväl, författaren berättar en hel del om livet vid tiden, kvinnornas möjligheter och begränsningar i samhället och det är intressant även om det inte alltid passar in i handlingen. Kanske inte min favoritserie men har man börjat så vill man läsa klart. Så är det bara.

Sedan har jag läst en annan feelgood, nämligen "En sång för Hedda" av Annika Estassy. Det visade sig vara del två i en serie men det verkar inte göra något eftersom det handlar om en annan familj men i samma lilla by som den första delen. På årets julfest får Lina veta att hon blivit av med jobbet. För att slippa åka hem och fira jul med sin påfrestande mamma och den övriga familjen så bestämmer hon sig för att fira jul i Spanien. Naturligtvis går planerna i stöpet då mamman stukar foten (om jag inte minns fel). Så Lina åker hem trots allt, men tar med sig sin tangotränare för att han ska få uppleva en äkta svensk jul. Väl hemma blir det exakt så jobbigt som Lina förväntat sig men samtidigt händer saker som påverkar henne och gör att det blir svårare att vara arg. En ganska bra bok och jag ska läsa den första också som heter "Gröna fingrar sökes"

Nästa onsdag ska jag vara med på en bokcirkelträff på stora biblioteket och jag har läst boken. Det är Christina Wahldéns bok "Nämn inte de döda". Deckaren utspelar sig i Australien, i Darwin. En död kvinna flyter i land på stranden. Området är fullt av krokodiler och hennes underkropp är mycket riktigt uppäten. Men när man upptäcker ett sår i hennes huvud så inser man att det inte bara är krokodiler som bråkat med henne. Jobbet hamnar hos den rödhårige och ganska deppige polisen Bluey och hans nya, unga kollega Jess. Det handlar mycket om ursprungsbefolkningen och hur de har förtryckts under lång tid och författaren har ett tydligt budskap. En ganska lättläst bok med mycket att prata om så det känns lovande.

Fredagsfeeling

 Så är det äntligen fredag igen! Veckan har varit bra och den har gått otroligt snabbt. Jag har träffat flera olika klasser, konstaterat att en del blivit långa över sommaren, det har tappats mjölktänder både här och där och till min glädje har mitt gamla gäng från förra året hittat tillbaka. Sist men inte minst har jag träffat de nya sexåringarna. Eller ja, vissa är ju bara fem och några letade åt sina favoriter i småbarnstråget, suckade och konstaterade att böckerna där är för småbarn, men de är ju så bra! Så jag fick säga att det är okej att låna sådana böcker även om man inte längre är ett småbarn.

Sedan förra inlägget har jag faktiskt inte avslutat någon bok. Jag läser just nu "Brev Stig Dagerman", sammanställda av Hans Sandberg. Boken innehåller brev och utkast som Stig Dagerman skrev mellan 1932 till 1954 då han dog. Det är intressant både som tidsdokument men också som en inblick i Dagermans tankar och känslor. Han tog livet av sig 1954 bara 31 år gammal. 

Jag har läst en bok av honom, nämligen "Bröllopsbesvär" för säkert 25 år sedan. Vid det här laget har jag totalt glömt bort vad den handlade om men minns känslan av förvåning över att jag faktiskt tyckte den var så bra. Nu hamnar Stig Dagerman på min att läsa-lista.

 Nu har klasserna börjat ramla in och jag har redan ett litet gäng som har varit in flera gånger och hängt. Inte samma gäng som förra året utan tre killar i åttan som kollar in manga, småpratar med mig och varann och kollar sina mobiler. 

I fredags åkte  jag bokbuss för första gången på säsongen och träffade på två fantastiska barn redan på första hållplatsen. De kom med sin förskolefröken, en pojke och en flicka. Flickan var nog kanske tre eller fyra år och pojken var högst tre. De var så otroligt glada och berättade direkt för mig att de älskar böcker! Tjejen kollade runt och utbrast andäktigt

-HÄR finns det många bokstäver!

Alltså, på riktigt, det kan vara det bästa någon sagt om bokbussen, sammanfattar totalt vad det handlar om.

Och när de stod och skulle låna alla sina böcker så vände sig den lilla killen till sin fröken, gav henne en jättekram och sa

-TACK för att du kom ihåg att berätta att det var min tur att gå till bokbussen!

Och precis där har ni anledningen till att jag älskar mitt jobb, även om jag behöver påminnas om det ibland...

Helgen har varit bra. Jag joggade igår i spöregn. Det var jätteskönt och svalt. På grund av värmen har jag inte joggat på två veckor. När jag har kommit hem på kvällarna har jag känt mig sjuk av överhettning men i helgen har det varit bättre och jag känner att jag fått tillbaka lite gnista. 

Vi hade en syster med familj på middag, väldigt mysigt. Eftersom jag fick åka så tidigt tillbaka från semestern och jobba så har jag inte träffat dem på flera veckor.

Nu känner jag att jag måste redogöra för böckerna som är lästa. Det börjar bli väldigt många.

  "Av skuggor märkt" av Marianne Cedervall. Den första boken i mysdeckarserien om Anki som efter att ha blivit änka och pensionär flyttar till Gotland, köper hus  och två islandshästar och hamnar i en mordhärva redan första veckan. Tur att den pensionerade, buttre grannen Tryggve finns där och kan hjälpa henne forska i vad som egentligen hänt. Och ett mysigt växthus har han också...

"Inferno i snö", den tredje delen i pusseldeckarserien om klädskaparen Hannah Lönn. Hela den här boken utspelar sig på Öland i snöstorm vilket gav en surrealistisk känsla där jag satt i solstolen förra helgen med 30 grader varmt.

"Dö för vårt syndiga släkte" är också det första delen i en mysdeckarserie av Marianne Cedervall. I den här serien är prästen Samuel huvudperson. Han hinner inte ens börja sin tjänst som präst i Dalarna innan han snubblar över sitt första mordfall.

Jag kan vara en av de sista i litteraturSverige som läst "Löpa varg" av Kerstin Ekman. Som vanligt när man hört mycket om en bok så är den inte som man tror. Men jag tyckte mycket om den.

Det tog mig hela sommaren men nu har jag läst klart "Jag vill sätta världen i rörelse" av Anna Karin Palm. Det är en biografi om Selma Lagerlöf och otroligt läsvärd. Som alltid med bra biografier så har jag lärt mig otroligt mycket, både om Selma och tiden hon levde i. Hon var långt ifrån den konservativa tant som jag nog på ett sätt trodde att hon var. De 640 sidorna kan avskräcka men jag vill ändå tipsa alla intresserade att läsa den. Om det tar tid som för mig så gör det ingenting. Det är det värt!

 

Min sista bok heter "Hajar i räddningens tid" av den Hawaianska författaren Kawai Strong Washburn. Jag fyndade den på bokrean utan att ha en aning om vad den handlade om. Sjuåriga Nainoa ramlar i havet under en båtutflykt och familjen ser till sin fasa att ett stim hajar närmar sig. Men i stället för att äta upp honom så räddar de honom, bär honom till båten där familjen kan plocka upp honom. Efter det så handlar den fattiga familjens liv nästan bara om Nainoa. Han är den som ska rädda familjen och världen genom naturens magi! Om man är intresserad av andra kulturer och världar så ska man absolut ge sig på den här boken. Den är bitvis jobbig eftersom det inte är någon feelgoodhistoria direkt men mycket bra!

Som motvikt till mitt förra inlägg...

 Imorgon är det fredag och nästa vecka är vi tillbaka i det vanliga schemat, eleverna är på plats och jag ser mycket fram emot det. Vi har en späckad höst framför oss med författarbesök, nystartade bibliotekssamarbeten och nya sexåringar. Ett bibliotek ska ha folk som lånar, läser och pratar och jag vet att när klasser ramlar in och det börjar hända saker, ja då får jag ny energi. 

Idag har det varit väldigt varmt trots lite vind. Som jag kanske nämnt förut så längtar jag efter höstrusk och jag inser att det finns många som blir provocerade av det men så är det.

Kaninen fick magknip härom kvällen. Det verkar som att han bara blir känsligare ju äldre han blir. Det var överfullt i Ulltuna på smådjurskliniken så vi fick klara upp det själva. Med medicin som var kvar sedan förra gången, magmassage, tvångspromenader och stödmatning av specialmat så ordnade det upp sig tack och lov. Jag upphör aldrig att förvånas över kaninmagar. Antingen har de magknip och håller bokstavligt talat på att dö, och då vägrar de äta ens det smaskigaste päronet, eller så mår de bra och då är de så hungriga att de kan göra nästan vad som helst för något litet gott. Linjen mellan magknip och galet hungrig kan gå på ungefär en sekund...Speedy låg i fåtöljen och såg mycket lidande och deppig ut men så plötsligt stirrade han ut över rummet, tog ett jätteskutt, satte sig i hölådan och började äta som om han aldrig sett mat förr. Och det är klart, bortsett från den pyttelilla tugga som vi tvingat i honom så hade han inte ätit på tre timmar vilket är en eon av tid för en lite hungrig kanin. Vi vet inte varför han blev dålig den här gången vilket känns lite oroande. Tidigare har vi alltid förstått att det blivit för mycket godis eller gräs, extremt intensivt pälsbyte eller liknade som rått för det men inte den här gången.

Så till dagens boktips...

"Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel" är Shaun Bythells andra bok. Han äger ett bokantikvariat i Wigtown i Skottland och jag älskar hans bitska, ironiska och samtidigt kärvt kärleksfulla ton. En person som verkligen hatar sina kunder skulle aldrig kunna skriva den här boken. 

Jag försökte under läsandets gång komma på vilken typ av människa jag är men det är svårt, kanske en  planlös dagdrivare? Fast det är klart, mest tycker jag att jag tillhör den sällsynta kunden som är normal. Men så tycker kanske alla om sig själva?

Jag fnissade lite extra åt kategorin skäggiga pensionärer som kör sin husbil så sakta att  skördetröskor får tuta på dem för att få komma förbi. 

Man måste kanske vara lite nördig för att uppskatta antikvariatsuniversumet och dess invånare, samt författarens humor så jag antar att det säger en del om mig.

Ibland tänker jag att det vore skönt att bara kliva ur sitt liv. Det är inte det att jag vantrivs, tvärtom. Jag har en mycket fin familj, ett jobb jag trivs med, vänner jag kan leta upp när jag behöver...Men nu när terminen är i startgroparna, lärarna pustar på bussen över att sommaren är slut och att de är så trötta, fotbollsträningen rullat igång, T börjar jobba i morgon (och sitter antagligen hemma med lite börja jobba-ångest) H börjar skolan om en vecka och det ska vara middag varje dag och städas varje vecka, ja då skulle jag vilja sitta i ett litet hus med vedspis, ha en härlig bokhög bredvid mig, en stickning (jag förstår mig på !!!) på andra sidan och lite bra musik i bakgrunden. Jag skulle vilja vara ifred tills jag själv längtar efter sällskap.

Kanske borde jag förtydliga att jag är bortskämd med att oftast få sätta mig till dukat bord eftersom min T lagar nästan all mat. 

Men det är något med kraven i livet, jag vet inte... När jag varit ensam hemma nu så har jag verkligen använt kvällarna och helgen till att vila och inte göra något jag inte själv valt. Ändå känner jag mig inte riktigt utvilad.

Jag läser ofta om människor som klivit av sina liv för att hitta en ny mening och kanske borde jag också. Men jag har ju redan gjort det när jag blev bibliotekarie.

Hm, det här blev lite deppigt men jag känner mig inte så, det är mer en känsla av att vilja lyssna på mig själv. Vem vet, det kan ju helt enkelt vara den stora femtioårskrisen som lurar bakom hörnet. 

Tankarna får helt klart bränsle av alla feelgood-böcker jag läser som ofta går ut på att byta liv och hitta lyckan. Jag kan ju bli aningens för påverkad av alla de låtsasvärldar jag befinner mig i.

Veronica Henry är en av de skyldiga skulle jag vilja påstå. I sommar läste jag hennes senaste "Puben vid floden" om tre generationer kvinnor som alla behöver rannsaka sina liv och hitta tillbaka till glädjen och meningsfullheten. i Henrys värld så är det självklart att huvudpersonerna någonstans längs vägen lyckas med uppdraget. Och det går förstås alltid vägen och det finns alltid någon klok, kärleksfull man i bakgrunden som väntar och ger det nya livet det där lilla extra. 

Och jag har den där mannen också, och barnet. Men inte slutar livet att bestå av vardagar då man måste äta middag för det...