Fredag!

Kaninen och jag myser och hänger. Jag slängde ut vardagsrumsmattorna för att städa lite inför helgen och det var som vanligt inte populärt. Han talade minsann om för moppen att det  här inte var okej.

Den här förkylningen visar sig som huvudvärk vilket känns tråkigt. Mitt huvud behöver vara i form för att jag ska orka läsa, tänka och sticka. 

Igår när jag skrivit mitt blogginlägg så insåg jag plötsligt varför mitt jobb känns så motigt just nu, eller, nja det finns ett par orsaker till som är väldigt konkreta men... Det som gör min arbetsplats till den mest fantastiska jag vet är för människorna jag träffar. Alla dessa barn som ger mig uppenbarelser och glädje varje dag och övriga låntagare som kommer in, småpratar om böcker och livet. 

Även om jag träffar några nu också så är det så väldigt många färre och det känns som om jag plötsligt inte för någon energi under dagarna. Jag älskar ju att klappa och pyssla om böckerna också men det behövs människor på ett bibliotek! Jag tycker också om mina kollegor men de kan inte fylla tomrummet.

Okej, nu har jag gnällt och gnölat i två blogginlägg. Nu får det vara nog och jag ska rycka upp mig!

 

Veronica Henry är en av mina favoritförfattare för tillfället. Hon skriver feelgood men snäppet mer seriöst, eller hur jag nu ska säga. Man vet att det nog kommer att gå bra i slutet men man känner också tydligt att bra inte är något sagoslut. 

I boken "Drömhuset" lär vi känna Belinda Baxter, den mest populära och framgångsrika mäklaren i Peasebrook Valley. Hennes styrka är att hon visar respekt för sina kunder och lyssnar till deras behov. När hon får i uppdrag att sälja det fantastiska huset Hunters Moon så får hon verkligen användning för dessa egenskaper. Hon känner omedelbart sympati både för huset och ägarna. Men kanske är det inte bara de som vinner på mötet?

Ja se livet, det livet...

 Hoppsan! jag insåg just att det nästan är en månad sedan jag sist skrev.

Hur ska jag förklara det? Det är lite tungt just nu, med både det ena och det andra och jag går mest runt som i ett litet mörkgrått moln och vill ingenting. 

Jobbet är inte på topp av olika anledningar. 

En helg gick åt till att åka på en fasters begravning och nu är det snart hennes mans begavning också.

Och det här med Coronan står mig upp i halsen nu, som för många andra antar jag. Vi är på plats på jobbet, jag tror att det totalt blev tre dagars distansarbete för mig. Hela tiden anpassar vi och gör olika specialare som till syvende och sist går ut på att vi ska undvika att ha folk på biblioteket. Eleverna får bara komma i små grupper vilket har fått till följd att flera klasser inte har kommit alls för att lärarna inte har orkat få ihop det.

Idag är jag dessutom hemma och har ont i halsen. En liten ljusglimt är i alla fall att det inte var någon kö alls till testningen så jag kunde gå imorse vilket innebär att om jag inte är positiv så kan jag jobba till veckan igen.

På bokfronten är det mycket barn- och ungdomsböcker. Jag försöker passa på att läsa in mig så att jag ska vara redo när ungarna kommer som vanligt igen.

 

Jag har läst David Attenboroughs bok "Ett liv på vår planet"

Man skulle kunna kalla det hans testamente. 94 år gammal med erfarenhet av att ha sett mer av världen än de flesta så sammanfattar han här sitt liv och sina erfarenheter.

Boken handlar om hur han under alla år rest runt och egentligen först nu insett vad vi människor håller på med och vart världen är på väg. Han pratar om all den vildmark som han besökte i början av sin karriär, på 50-talet och att han inte förstod att det redan då var en miljö som höll på att förstöras.

Boken är indelad i tre kapitel. Det första handlar om hur utvecklingen varit under de här åren, hur världen har förändrats och vad han upplevt och sett.

I det andra siar han, med hjälp av forskning och vetenskap om framtiden om vi inte ändrar vårt beteende och sätt att se på världen.

Kapitel två var fruktansvärt deprimerande att läsa och på gränsen av vad jag orkade med. Men så, när jag började känna att det är lika bra att lägga sig under en filt och ge upp, så kom det sista kapitlet där Attenborough ger oss sin framtidsvision.

Det som gjorde mig så glad och optimistisk av hans vision är att den tar avstamp i det vi har just nu och dels visar vad som redan görs i olika delar av världen  dels tar upp förändringar som förvisso är stora och på många sätt livsomvälvande för oss människor men som känns fullständigt realistiska och genomförbara. En annan sak som får det hela att kännas seriöst är att han hela tiden utgår från välkända, duktiga forskare och deras forskningsresultat. Johan Rockström och hans forskarlag nämns till exempel. David Attenborough kommer inte med några pekpinnar och anklagar ingen för utvecklingen. Han menar snarare att människor, han själv inräknad, inte har vetat och förstått och att det är som det är. Det viktiga är vad vi gör från och med nu.

En bokbusslåntagare jag pratade med tyckte att det var en deppig bok och att det kändes som att David Attenborough hade gett upp. Jag önskar att folk i min närhet skulle läsa boken så att vi kunde diskutera. Jag håller ju inte med, som man ser här ovan, men skulle vilja ha fler infallsvinklar på det hela...

 Jag önskar att alla skulle läsa boken. Den är lättläst utan att förenkla.

 

Måndag och det har kommit en massa ny snö igen. Speedy lider av måndagsblues efter att vi bar hem grannkaninen igårkväll. Inte ens gräva i snön piggar upp.

Jag kommer inte få jobba hemifrån den här veckan heller... Idag har Enköping börjat lämna ut reserverade böcker som inte är kurslitteraur och det visade sig vara ett gigantiskt behov av att hämta böcker. Det gör mig så glad! Om inte detta bevisar att boken lever och frodas så vet jag inte vad som ska göra det. Nu behövs vi alla i Enköping för att hinna med.

På torsdag sätter jag mig i bilen med två systrar och en kusin för att åka på snabbvisit hem. På fredag ska vi på begravning. Det är en sorglig anledning att åka, men det ska bli mysigt att träffa mamma och pappa. 

Lite oroar jag mig för själva bilresan. Om det blir snö och dåligt väder kan det bli jobbigt. Men jag tänker att det får ta lång tid om det behövs och vi är ändå fyra personer som kan turas om att köra.

 Jag har nu läst de två första böckerna som Frida Skybäck skrivit. Båda två är historiska romaner om unga kvinnor som kämpar mot tidens anda och konventioner och utspelar sig på 1700-talet.

 I hennes första bok "Charlotte Hassel" träffar vi Charlotte som tvingats rymma från familjen, gården och landet efter en traumatisk upplevelse vid 16 års ålder. Som 29-åring kommer hon tillbaka till Stockholm, förlovad med en engelsman av börd. När hon rymde lämnade hon sin älskade Axel utan förklaring. Tillbaka i Stockhom vet ingen vem hon är men när hon stöter på Axel på en fest så känner han igen henne. Det är till viss del en kärlekshistoria men handlar lika mycket om politik och livet på 1700-talet. Det tog mig några kapitel att komma in i handlingen men sedan blev det riktigt spännande.

Den andra boken heter "Den vita frun" och handlar om Maria som är kammarjungrfru till den rika och vackra Juliana. Juliana, hennes mor och Maria är bjudna till det skånska Borgeby slott. Känslan när de kommer dit är olustig och Maria börjar nästan genast känna att något inte står rätt till. Juliana flirtar (eller kurtiserar är väl mer korrekt med tanke på tidsepoken) med de två unga herrarna  Elias och Alexander. Men det är rätt uppenbart att värdfamiljen har en dold agenda. Även här blandas kärlek och politik, beskrivningar av miljö och tidsanda. Dessutom svävar den vita frun mellan rummen.

                         

 Min tröja, som jag så ivrigt stickat på ända sedan jullovet, har nu repats ända upp till halskanten. Jag insåg häromkvällen när jag närstuderade den att jag bara stickat tre av fyra raglanökningar. Eller som T så skadeglatt uttryckte det

-den har ju bara en axel!

Jag har försökt förtränga problemet och låtsas som att det skulle gå ändå men igår när jag visade den för min brutala syster så tvingade hon mig (i stort sett) att repa. Och efter att hon tröstat mig med ett glas vin så gjorde jag det. Hon har en poäng i det faktum att jag aldrig kommer att tycka om tröjan om den är fel och att jag kommer att hysa agressiva känslor mot den om jag inte gör om den. 

Så, det var rätt beslut men ack så bittert!

Som så ofta i januari blir jag sugen på att ta tag i mitt liv. Det brukar gå över alltför fort men jag har i alla fall lyssnat på boken "Bli hälsoklok" av Lovisa Sandström.

Under drygt ett år brukade jag lyssna på Träningspodden

med henne och Jessica Almenäs. 

Boken handlar om hur man kan ändra sitt sätt att tänka. vad som är vetenskap och inte när det gäller hälsa, hur man ställer realistiska mål och mycket mer.

Trots att jag alltid blir lite negativt inställd när träningsmänniskor och hälsofreaks ska tala om hur man ska leva så tycker jag ändå att den här boken har sina poänger. Och hon poängterar att ett hälsosamt liv inte behöver betyda livsomvälvande beslut utan att det kan vara enkla saker i vardagen som får en att må lite bättre än förut.

Sedan har jag läst en ungdomsfeelgood; "Tio underbara härliga hemska dejter" av Ashley Elston. En sådan där bok som gör en på gott humör, inget onödigt slisk men lagom romantisk.

Sophie blir dumpad av sin kille precis innan jul. Hon åker hem till sin mormor och morfar och den övriga gigantiska släkten för att trösta sig. Föräldrarna har åkt till Sophies storasyster som är höggravid.

Mormor, som vill pigga upp sin dotterdotter, kommer på att alla i släkten ska bestämma en varsin blinddejt som Sophie ska gå på under julhelgen. 

Det blir både dråpligt,romantiskt och knasigt på olika sätt. Dessutom blir det komplicerat när expojkvännen ångrar sig och vill ha tillbaka henne.

Distansarbete i teorin och i praktiken

 Ända sedan i slutet av förra året har jag arbetat hemifrån på distans. I teorin alltså...

I praktiken har jag jobbat två hela dagar hemifrån och de övriga tre har jag sjavat iväg till biblioteket för att tömma bokinkastet och sköta annat som inte kan göras på distans. Idag till exempel jobbade jag hemma fram till klockan tio, åkte till jobbet och kom hem igen vid halv två och har jobbat hemifrån resten av dagen. Nu hoppas jag att det blir hemarbete imorgon och på måndag. 

I ärlighetens namn är jag ingen bra hemmajobbare. Jag tycker att det är roligt att vara på mitt bibliotek, träffa låntagare och klappa böcker. Men det är förstås skönt de dagar jag slipper åka iväg. Min T skrattar åt mig när jag sitter i mysbyxor och yllesockar vid köksbordet och kan aldrig låta bli att kommentera att han ser att jag har jobbuniformen på mig. Som att han inte har mysbyxor vissa dagar också, så det så...

Nu klappar jag mina egna böcker hemma lite extra i stället.

"En gyllene biljett till livet" av Brendon Burchard kallas en inspirationsroman av bokförlaget.

Det handlar om att ta vara på livet, att inte kasta bort relationer och vara bitter över det förflutna. Huvudpersonens flickvän har varit försvunnen i fyrtio dagar när hon blir påkörd och svårt skadad. På lasarettet ger hon sin bittre och olycklige pojkvän ett kuvert och ber honom åka till en gammal övergiven nöjespark. Han gör som hon säger och där får han vara med om ett magiskt äventyr.

Boken var väl okej, det gick verkligen inte att missa författarens budskap men han förmedlade det ändå på ett trevligt och lättsamt sätt.

Så fick vi vinter trots allt. Jag har varit ute på förmiddagspromenad med en yster vinterkanin med snö i ögonfransarna. 

Igår hade vi filmkväll med systrar och kusiner. Det var hämtpizza, godis och mys. Först såg vi den nya Pixarfilmen "Soul" och sedan den gamla godingen "Aristocats". Det var väldans mysigt även om pizzan gav mig magknip resten av kvällen.

Jag tror stenhårt på att samla barnen då och då och göra något mysigt ihop, särskilt nu när den äldsta är 18 och den yngsta 11. När de blir vuxna kommer de att känna den där gemenskapen för varandra vart livet än för dem. I dessa coronatider känns det alldeles extra viktigt och ja, man ska inte samlas men vi tre familjer har träffats under hela tiden och det är de enda vi träffar. 

Idag såg jag dödsannonsen för en gammal kollega, endast 73 år gammal, och det är bara en vecka sedan jag miste en kär faster  så det nya året börjar inte på topp men det är väl så livet är. Det är bara att bita ihop och göra det bästa man kan. 

"Damkören i Chilbury" av Jennifer Ryan handlar om en tid som inte heller var så rolig för människor. Vi befinner oss i en engelsk by, Chilbury, andra världskriget pågår för fullt och kyrkoherden har just bestämt att kyrkokören ska läggas ner. Alla de manliga sångarna är ute i krig eller har fullt upp med annat. De kvinnliga deltagarna blir upprörda. Glädjen i att ses och sjunga känns viktigare än någonsin!

Kyrkoherden är mycket bestämd. En helt kvinnlig kör är otänkbar, kvinnor är mindre värda än männen och klarar sig inte själva!

Som tur är finns det driftiga kvinnor i byn som inte ger sig så lätt och med körledaren Prim i spetsen så bildar de en damkör. Genom körmedlemmarnas brev och dagboksanteckningar får vi följa körens och deltagarnas öden och liv. Det är vardag och dramatik, kärlek, sorg och ilska, ja allt sådant som livet innehåller. En bra bok. Jag var tvungen att läsa några kapitel innan jag fastnade men i slutändan var den mycket läsvärd.

"Ödesryttarna, Spökhistorier från Jorvik" av Helena Dahlgren börjar med att de fyra ödesryttarna Anne, Linda, Alex och Lisa får varsitt brev där de blir kallade till en speciell plats. Där möts de alla fyra men ingen förstår varför. Medan de väntar på att något ska hända tänder de en lägereld och berättar varsin sann spökhistoria för varandra. I slutet visar det sig att de fyra berättelserna har ett samband och gåtan får ett svar.

 

Året som gått...

 Så, hur ska man kunna sammanfatta detta år? Allt som hänt, bra och dåligt, så mycket och så svårt att överblicka. Vi har just suttit och tittat på dokumentären om Greta Thunberg. Klimatet är en del av allt. Under året har vi sett både toppar och dalar. Oljeraffinaderi i Lysekil som tack och lov blev nedröstat, djur i havet som fått en andhämning, USA tänker återansluta till Parisavtalet, bränder i Australien, älgar i norra Sverige som drunknar på grund av dåliga isar, folk som tar en flygtur i pandemitider bara för att de kan...

Ja, det händer saker hela tiden.

Min familj har också haft toppar och dalar. Ingen har fått Corona, tack och lov.

Men å andra sidan händer det andra saker som inte går att påverka, både bra och dåligt.

Okej, det var de stora händelserna. Så hur har året varit för mig?

Förra året läste jag 78 böcker vilket var förvånande få...

I år blev det 97 böcker, klart bättre resultat. Jag får nog tacka ljudböckerna om Isfolket för det. Jag läser lika många pappersböcker som jag brukar, bortsett från de perioder när jag måste sticka all den lilla tid jag är vaken  så ljudböckerna och poddarna är mest bonustid.

När jag studerar min lista med lästa böcker, som förmodligen endast jag är intressserad av, så inser jag att jag läst många serier, flera böcker av samma författare och väldigt många feelgood-böcker. det har blivit ett par böcker av P-O Enqvist, fast den ena var en liten novell. Jag ägnade påsken år en inläsning av Torgny Lindgren med hans egen inläsning av "Ormens väg på hälleberget", en klassiker jag mycker varmt rekomenderar.

Jag har inte redovisat för riktigt alla barnböcker och eftersom några barn- och ungdomsböcker är redovisade så har jag kanske inte varit helt konsekvent. Och jag kommer inte riktigt ihåg allt så det är som det är.

Min T fick en prenumeration på Storytel i julklapp av mig. Det känns roligt att han börjat konsumera böcker även om det inte är i pappersform. 

Vad är målet för 2021?

Tja, kanske inte riktigt så mycker feelgood. Jag hoppas komma in på andra spår med böcker med ett snyggt språk, kanske lite klassiker, lite mer svenska författare och så. Annars aktar jag mig för nyårslöften. Jag vet ju hur det går med sådant.Min förhoppning är också som vanligt att ta mig igenom lite fler böcker på engelska.