H konstaterade, lätt förvånad, imorse att veckan snart är slut. Jag förstår vad han menar, den här veckan har verkligen gått fort. Jag har hunnit en sväng till Borås där jag för övrigt fick stora skälvan eftersom vi hade kick off för examensuppsatsen. Vad ska jag skriva om? Kommer jag att klara det? Kommer jag att hinna i tid?
Igår tittade jag ut en kort sekund genom bussfönstret på hemvägen och såg en tuva med vitsippor! Så nu är det vår på riktigt. Ett annat vårtecken är att H har varit två kvällar i sträck och hoppat studsmatta hos grannkompisen. Det är en härlig tid framöver.
Idag, på bussen, satt jag bredvid en stor varghund. Den tyckte att jag luktade gott (kanin kanske) och låg med sin gigantiska nos mot mitt ben en stund. Det var mysigt, även om benet blev helt fuktigt och varmt där han hade haft nosen. Jag skulle väldigt gärna ha en hund...

Jag har läst ut "De oroliga" av Linn Ullman, vår nästa bokcirkelbok. Den var riktigt bra tyckte jag. Det var fascinerande att titta in den värld där giganterna Ingemar Bergman och Liv Ullman regerat. Boken vandrar som tankar och Linn Ullman hoppar i tiden och i språket. Det är tilltalande och känns lite som att läsa hennes dagbok, vilket jag ju har en faiblesse för.
Det kan inte ha varit lätt, att växa upp med föräldrar som var så uppfyllda av sina egna liv och som  tog så mycket plats i världen, men som väldigt ofta inte fanns alls i närheten av sitt barn. Samtidigt som Linn Ullman är brutalt öppen med hur svårt det var så speglar hon mycket kärlek, respekt och förståelse för sina föräldrar. Inspelningarna hon gjorde med sin far under hans sista månader var ömsinta och sa mycket fast de på samma gång inte sa mycket alls.
Jag ser fram emot att diskutera boken med mina vänner. Det finns en hel del att grotta ner sig i.

Månadens dikt i mars

Jag råkade hitta min dikt i brödburken imorse. Hoppsan...
Det är den allra första dikten i samlingen "Hundstunden" av Kristina Lugn.
Varsågoda!

Det finns en massa kvinnor i min ålder
som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva
och tvingar andra att göra det i alla fall
fastän de varken är vackra
eller flitiga på något annat sätt.
Galopp galopp.
Det kanske inte är så löjligt i alla fall
att växtfärga.
Motion är också bra, inte minst för hjärnan.
Och att uttrycka sina känslor i keramik.
För då får man ju samtidigt en massa föremål
som ger hemmet en särprägel.
Något att vara stolt över.
Galopp galopp.

Kristina Lugn, Hundstunden 1989

Hm, min perfekta Kvinnodagsdikt ligger uppenbarligen kvar på jobbet, fast jag tydligt minns att jag packade den. Den kommer att vara helt inaktuell när ni får den, vilket är tidigast på tisdag. Men skam den som ger sig...
Jag ska åka till Borås på söndag. Som vanligt ramlade resan på mig som en överraskning fast jag egentligen visste att det var den här helgen.

Internationella kvinnodagen

Jag har fått en massa bra saker gjort idag,när jag äntligen kom på jobbet. Jisses vad det snöade imorse! Optimistiskt försökte jag slira till bussen på cykeln, men det slutade rätt snart med att jag skuvade den.
Idag skulle ni få månadens dikt av mig. Jag har hittat den perfekta dikten för Kvinnodagen. Men, jag glömde den på jobbet så ni får den imorgon istället. 
Igår var det den stora Bokcirkeldagen med mina högstadieelever. De två killarna var in fyra gånger under förmiddagen och kollade läget;vilken tid var det nu igen? Blir det stressigt att fixa fika? Har böckerna hunnit komma?.....
Tjejerna hade förmodligen hunnit glömma bort det hela för de dök aldrig upp. Så de ska jag jaga för att försäkra mig om att de tänker vara med.
I alla fall, jag och grabbarna fikade, pratade böcker, Meg Rosoff, bokomslag och lite annat smått och gott. Jag är grymt imponerad över hur seriöst de tar det här. Det känns superkul!
 Lämpligt nog, en helvit dag som denna så har jag läst "Let it snow" som består av tre kärleksnoveller av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle.

 

Novellerna handlar om olika personer men hör ändå ihop. Utgångspunkten är att det blir snöstorm och de olika karaktärernas vägar korsas. Det handlar om mirakel och att hitta rätt när allt verkar fel. Boken är lättsam och om jag hade varit fjorton år så hade jag nog tyckt mycket om den. Nu fick jag liksom ingen känsla för den. Jag läste den, tänkte att jaha, det var det. Men om det kommer in någon tonåring på biblioteket och letar efter något romantiskt så kan jag absolut tänka mig att rekomendera den.

Bokcirkeln

I söndags var det då äntligen dags att ses och diskutera "En droppe midnatt" av Jason Timbuktu Diakité.
Själv tyckte jag mycket om boken. Den lärde mig mycket och det tilltalade mig att den var så personlig. Slaveriet i den Amerikanska södern blev länkad till en man, i min egen ålder, i Sverige, som ju faktiskt har en personlig relation till slaveriet. Att se USA genom hans ögon var mycket intressant. Alla i bokcirkeln var positiva, med vissa synpunkter. Vi var överens om att den kanske inte är ett språkligt mästerverk. Vissa passager kanske hade kunnat hoppas över och vissa hade han kunnat sammanfatta mer. Han har så mycket han vill berätta. Man känner genom hela boken hur ivrig han är, hur mycket han vill få med. Sammanfattningsvis är jag mycket glad att jag har läst den. Det finns mycket att diskutera (den perfekta bokcirkelboken) och jag rekomenderar den verkligen!

Till nästa gång ska vi läsa Linn Ullmans "De oroliga", också en bok som jag ser mycket fram emot att sätta tänderna i!

Ett fint bibliotek

I väntan på bussen som var starten på hemresan från Jämtland till Uppsala på lovet så gick vi in på biblioteket i Strömsund, en plats som alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har spenderat många timmar där, läst böcker, pluggat, hängt med kompisar...Ja, eftersom biblioteket ligger i samma byggnad som gymnasieskolan så fungerade det som vår rasthall emellanåt.
För något år sedan renoverade man biblioteket, möblerade om och fixade. Med små medel har man lyckats få till ett fantastiskt mysigt och inbjudande ställe.  Överallt i lokalen finns små hörnor med fåtöljer och bord. Man har utsmyckningar. Man framhäver sameflaggan och dess färger på ett ställe till exempel.
Jag  blev mycket inspirerad av alltihop och mycket stolt över att man satsat på just biblioteket. Det mesta man läser om Norrlands inland är att folk flyttar, samhällets service minskas. Men, mycket bra görs också! Och det känns viktigt att lyfta fram de sakerna ännu mer.
Så, om ni har vägarna förbi tycker jag att ni ska titta in.

Ett sportlov går så fort!

Och så är sportlovet redan över. Vi har haft det härligt. H har åkt skidor, skridskor, tappat tänder och läst böcker.
Efter tre dagar med roliga kusiner så blev det ett par dagar med lunkentuss och polemas hos morfar och mormor vilket passade honom rätt bra. Igår var vi i Stockholm på en spännande Tutankhamon-utställning tillsammans med våra favoritStockholmare och idag försöker jag analysera mina fördömda artiklar om skolbibliotek i Ohio och Kanada medan den övriga familjen testar Klättercenter i Uppsala. 

Jag har satt igång med "En droppe midnatt" och tycker den är bra. Lättläst och intressant. Om vi inte hade valt den till bokcirkeln så hade jag förmodligen inte läst den av den enkla anledningen av att jag inte är så förtjust i bilden på framsidan. Det är helt löjligt, jag  vet, men trots att jag läser väldigt mycket och vet att layouten inte säger något alls om innehållet så går jag mycket efter det ändå.Nu låter det som att jag dissar Timbuktus porträtt vilket inte alls är fallet, det vill jag noga poängtera!

På lovet har jag läst 1000 sidor Nora Roberts, lite knasigt kan jag själv tycka, men nu är det gjort... "Framgångens pris" och "Dolda rikedomar" är nog de första böckerna jag har läst av henne med spänningstema. Och, det kanske blir de sista. Hennes kärlekshistorier passar mig mycket bättre.

Sedan har jag också läst om andar och självinsikt i Lena Ranehags "De dödas etikett". Om min T nu hade läst det här hade han fnyst högljutt. Han har inget till övers för sådant här! Men, okej, om man inte gillar andar och övernaturliga händelser så kan man ta till sig Ranehags budskap att världen handlar om kärlek. Om man ger kärlek så får man kärlek. Och den viktigaste människan att älska är en själv. Man måste kunna förlåta och acceptera sig själv. Där håller jag fullständigt med. Är man bitter och arg så blir man inte särskilt omtyckt. Ytterligare ett budskap är att släppa sådant som varit. Du kan inget göra åt det i alla fall och det tar bara onödig kraft att älta gammalt skräp. Det är något jag ständigt jobbar med. Jag har svårt att glömma dumheter jag gjorde för tjugo år sedan och tror att folk ska minnas det när de ser mig. Antagligen så har alla andra fullt upp med sina egna saker...