Tio över fem i fredags var min rapport färdig. Jag trodde aldrig att jag skulle ro den i hamn i tid. Men, ibland jobbar man bäst under press. Nu har jag skickat in den och även om det blir kompletteringar på något sätt så känner jag mig ändå rätt nöjd. Om en vecka är det höstlov. Det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Jag har börjat oroa mig för januari. Vad kommer att hända? Var ska jag vara? Biblioteket känns som mitt nu. Jag har planer på vad jag vill göra, projekt jag vill sätta igång med. Men mycket får vänta tills jag vet vad som händer.
I torsdags hade jag i alla fall bokprat i två klasser. Då kom jag ihåg att skolan är en ganska härlig plats ändå. Och att få diskutera med elever om roliga saker är nog bland det härligaste man kan göra. Att vara bibliotekarie är som att plocka russinen ur kakan. Man får göra de roliga sakerna med eleverna och kan bara strunta i mål, omdömen, klassrumsbeteende och matsalstjafs.

"(M)ornitologen" av Johanna thydell handlar om vad som händer med en när ens förälder svikit. Moa är 17 år. Hon bor med sin pappa, styvmamma och halvbror. När hon var två år gammal lämnade hennes mamma familjen. Nu har plötsligt mamman hört av sig efter 15 år och undrat om Moa vill träffas? Absolut INTE!!! säger Moa! Men...kanske ändå? Hon låtsas att hon ska göra ett skolprojekt och spana på fåglar och att det därför passar bra att åka till mamman några dagar över midsommar. Men, det är ju sin mamma hon tänker spana på, eller Göken som hennes kodnamn på henne är.
Moa är väldigt bestämd på att hon inte påverkats av mammans svek. hon har ju haft en bra och kärleksfull uppväxt med sin pappa. Men  ju mer hon funderar på saken desto mer inser hon att det händer något med en när man blir lämnad. Man är alltid beredd på att bli sviken för man vet att det kan hända. Det har hänt. Och hur ska man våga de frågor man har? För tänk om man får fel svar?

Egentligen är jag på väg till sängen. Men jag måste dela med mig av vad H sa i morse vid frukosten.
Vi pratade om hans läsläxa och vilken bok han hade valt den här veckan.

- Vårt skolbibliotek är som en skattkammare. Det man behöver finns där.

Den kommentaren värmde en gammal biblioteksmamma minsann!

Isabel Allende

Äntligen har en snygg, röd cykel flyttat hem till oss, med fotbroms. Det var tur att vi fick det avklarat för nu har jag panik! Veckorna har rullat på och jag har lullat på. Idag insåg jag, med en smärre chock, att min rapport ska lämnas in om en vecka! Och jag som knappt kommit igång. Så nu blir det en vecka med hårdkörning.
Så vad ska man säga om Nobelpriset...Mina känslor är splittrade. Jag gillar Bob Dylan och anser att han är en enastående poet. Men, jag tycker att det finns så många duktiga författare som förtjänar ett Nobelpris. Och Bob Dylan har fått så många priser. Nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här.

Jag har alltid haft en speciell känsla för författaren Isabel Allende, ända sedan hennes första bok.
"Andarnas hus" kom. Hennes senaste roman "Den japanske älskaren" har inte gjort mig besviken.
Alma var bara sju år när hon första gången träffade den japanske trädgårdsmästarsonen Ichimei Fukuda. Mötet är starten på en livslång, men inte okomplicerad kärlekshistoria.
När vi får lära känna Alma är hon över 80 år och har just flyttat in på ett äldreboende. På ädreboendet jobbar Irina, en ung kvinna från Moldavien, som har en svår och tragisk historia bakom sig. Irina blir vän med Alma och hennes sonson Seth. Som vanligt i Allendes historier så vävs olika historier in i varandra och man får en insikt i historiska skeenden.
Det här är en riktigt spännande och bra bok, med ett stråk av vemod.

Jahapp, så var det söndag kväll igen då. Veckorna går så fort. Jag har hunnit med en tur till Borås, umgåtts med mamma och pappa som har varit här i helgen, jobbat och spenderat timmar på IKEA. IKEA- rundan resulterade i nytt köksbord och nya stolar.
Ja just det. vi har också flängt runt på alla affärer där det möjligtvis kan tänkas finnas barncyklar eftersom H behöver en ny. Det har visat sig vara svårare än man kan tro. Vi har egentligen ett krav och det är att det ska vara fotbroms och det är tydligen ett orimligt krav. Förhoppningsvis ska vi komma till skott nästa helg och komma hem med en bra cykel.

På höstlovet ska jag och en kollega hålla i ett bokprat på biblioteket, med
skräck- spöktema.Det har fått mig att plöja en massa barn- och ungdomsböcker och har läst en serie som fick mig att bli lite mörkrädd, mycket bra men jag vet inte hur gammal man ska vara för att klara av den. Det är Magnus Nordin som har skrivit en riktigt läskig zombieserie. Det handlar om två syskon, Elias och Emma, som bor på Gotland. En epidemi har brutit ut och nästan alla på ön har blivit smittade och förvandlats till zombies. Militären har stängt av ön från fastlandet och man får klara sig själv. Jag har läst de tre första; "Elias bok", "Emmas bok" och "Fristaden". Det verkar som att det ska finnas en fjärde också men den har jag inte hittat än. Djungelns lag gäller och förutom att man måste kämpa mot de levande döda så måste man kämpa för att hitta mat och någonstans att gömma sig.

       
                                             

Sven Wollter

En ny vecka rullar på. Igår var jag och H på gympa. Simskolan får vila i år och nu har vi gett oss på kullerbyttor, trampetthopp och den stora utmaningen; hjulningar! När man är sju år, van vid att kunna klättra, springa och hoppa obehindrat så är det sååå frustrerande att inse att man inte är bäst på allt. Det finns flera i gruppen som hjular runt i gymnastiksalen som om de aldrig har gjort annat och det svider. Men han har inte gett upp. Och jag tror nog att det är nyttigt att få utmana sig själv och kämpa en aning.

Det finns böcker man måste läsa på grund av ren nyfikenhet. "Hon Han och Döden" av Sven Wollter var en sådan. Att romandebutera vid 82 års ålder, efter att ha gjort nästan allt man kan tänka sig inom skådespelarbranschen är en bedrift. Jag visste att han skrivit en bok, men jag visste inte egentligen vad den handlade om. Från börjar var jag besviken. Det äldre paret är hos doktorn. Mannen har fått veta att han har en tumör i hjärnan och att det inte är något man kan göra. Han säger att han behöver gå på toaletten och lämnar frun och doktorn. Utan att han själv förstår vad som händer så hamnar han på en buss, utan hjul och åker iväg till ett kargt, odefinierbart ställe där han träffar en man som varit försvunnen i många år. Hela historien utvecklas till ett drömlikt tillstånd där kärlek, längtan och minnen är det viktiga. Efter att ha läst en tredjedel av boken så bestämde jag mig för att inte dissa den utan att ställa om blicken, läsa den ur ett annat perspektiv. Faktum är att det hjälpte. Det är fortfarande inte min favoritbok för året, men jag är glad att ha läst den.

Förra veckan gick vi på bio och såg SVJ, berättelsen om den Store Vänliga Jätten, av Roald Dahl. Vi läser den dessutom. H var välvilligt inställd till boken redan innan vi börjat eftersom hans kusin, som inte kan ha fel, har berättat om den. Boken är ju en äkta klassiker och håller fortfarande. Filmen var också riktigt bra. Steven Spielberg är den som ligger bakom den. Jag imponerades över tekniken, trots att filmen var animerad så fattades det inte en detalj, varje hårstrå såg verkligt ut.

Historien var också välberättad, tyckte jag. SVJ såg verkligen genomsnäll ut. Sekvensen när Sophie och SVJ var på slottet och bjöd drottningen och hovet på skottskumpa var kul. Det passade sjuåringen perfekt (utan att avslöja för mycket).

Idag har jag jobbat. Det gick bra, fast började mindre bra...
Lyckades sätta igång larmet, min värsta mardröm. Så efter en kvart när jag yrat omkring utan att veta vad jag skulle ta mig till, så dök det upp två, stora, starka, men tack och lov väldigt trevliga säkerhetsvakter.

fredagsjerkan

Eftersom jag behöver en liten paus i studierna (inte den första idag...hm...) så bloggjerkar jag lite. Annikas fråga denna vecka lyder

Har du några ”bokliga” minnen av en födelsedag som ligger dig extra varmt om hjärtat? Hur skulle en perfekt födelsedag kunna se ut om du fick bestämma? Eller har du något annat att berätta som är kopplat till en födelsedag (antingen riktig eller fiktiv)?

Jag har alltid fått böcker på mina födelsedagar och så är det fortfarande. Trots min sambos protester så ger jag också bort väldigt mycket böcker eftersom jag tycker att det är den perfekta presenten. Min sambo menar att barnen runt omkring mig kanske inte tycker att en bok är den ultimata presenten, men jag tycker inte att man kan ta så mycket hänsyn till det.
Nu kommer jag inte på någon speciell födelsedag eller någon speciell bok, men det var en speciell känsla av rikedom när jag växte upp och fick flera bokpaket, den där känslan av att lägga böckerna i en hög på nattygsbordet och bara kunna välja vilken man skulle ta först.