Böckerna jag har läst den senaste veckan...

"Döden på Chateau des Livres" av Katarina Bivald. Del två i deckarserien med den mycket sympatiska författarinnan Berit Gardner.

"Låt vargarna komma" av Caroline Rifka Brunt. Boken är fruktansvärt sorglig och jag fick kämpa för att inte gråta en skvätt på bussen i fredags när jag satt och läste. Boken utspelar sig i New York på 80-talet och handlar om June 14 år som älskar sin morbror Finn över allt annat. Men Finn är döende i AIDS, ett fruktansvärt trauma som påverkar hela familjen. 

När han dött blir June kontaktad av Toby som visar sig ha en viktig del i Finns liv. De blir vänner, efter många om och men. Vänskapen är hemlig eftersom Toby inte är en välkommen person i familjen. En fantastisk bok om sorg, relationer och att växa upp.

"Palimpsest" är ett seriealbum av Lisa Wool-Rim Sjöblom, en bok om allt mygel , fiffel och båg som försiggått i handeln med adoptioner. Författaren är själv adopterad från Korea och upptäckte som vuxen att det inte gått rätt till när hon kom till Sverige. Också en oerhört sorglig och upprörande bok som behöver läsas och komma fram!

Min sista bok för idag är väl mer en uppslagsbok kan man säga. "Städa! Skinande rent på naturell väg" visar att man inte behöver använda kemikalier för att ha ett rent hem. Jag testade tipset hur man rengör ugnen i helgen och det fungerade bra. Man kan antingen använda bikarbonat eller grönsåpa så lossnar en hel del skit, om man säger så. Jag kommer förmodligen att låna den igen när jag har något städprojekt på gång.

 Semestern hemma hos pappa var exakt vad jag behövde! Lite snö singlade ner vid ett par tillfällen, någon dag regnade det och riktigt soligt däremellan. Vi hade ganska fullt upp och jag var ju inte där så många dagar men det kändes ändå väldigt avslappnande. Bortsett från att umgås så var mitt stora mål att bli klar med att sätta upp min trasmatteväv. Ett och ett halvt år har vi kämpat med det och det är inte bara jag som har misströstat om huruvida det någonsin skulle bli klart. Men på lördag eftermiddag, ungefär en timme innan jag skulle börja laga middag till mig, min far och faster så hände det! Vi trodde nästan inte att det var sant! Så en timme hann jag väva, lyrisk och uppihejsan. Dagen efter åkte jag hem igen så det hanns inget mer men nästa gång jag kommer dit kan jag bara sätta mig och fortsätta väva. Känslan är obeskrivlig. Min familj, som fått ägna ett antal timmar åt att hjälpa mig, är nog rätt nöjda också. Nu är de arbetsbefriade tills det dyker upp något annat som jag behöver hjälp med.

I torsdags var vi på biblioteket på After Work. Det är gratis föreläsningar som Riksarkivet i Östersund håller varje torsdag eftermiddag. Man kan se föreläsningen digitalt på olika ställen, bland annat på biblioteket. Efteråt är det fika. Jag har varit med vid två tillfällen och tycker att det är mycket trevligt. Den här gången handlade det om Verkö slott, ett hus på den lilla ön Verkön i Storsjön utanför Östersund.

Vi var där på båtutflykt 1978, kommer kanske inte riktigt ihåg det förutom att jag hade en mycket snygg klänning, men efter torsdagen så blev jag lite sugen på att besöka huset igen.

VERKÖ SLOTT | sirwinston

Så till böckerna då.

"Teatern vid stranden" av Joanna Quinn är ytterligare en pärla, helt egen historia som inte liknar något annat trots att en del av boken handlar om andra världskriget. Jag har skrivit tidigare någon gång att det är så fascinerande med böcker från den tiden, det tar aldrig slut på historier och alla är unika.

Nu krävs det förstås något extra av författaren för att hen ska kunna skriva sin alldeles egna vinkling och Quinn har helt klart lyckats.

Första delen av boken utspelar sig på 1920-talet då huvudpersonen Cristabel är fyra år och hennes pappa kommer hem med sin nya fru.

Ingen bryr sig egentligen om Cristabel utan hon, och syskonen, växer upp mest på egen hand. 

Boken är en riktig tegelsten och spänner över många år och många dramatiska händelser. 

En debutbok och jag hoppas verkligen att det kommer fler av författaren.

 

Tisdag och jag har varit på möte med lärarna där vi planerat läsveckorna som vi ska ha i november. Nu är alla årskurser involverade och jag tror att det kommer att bli jättebra! Ända sedan jag började jobba här så har jag drömt om att få igång hela skolan på ett sådant här projekt. 

Trots en härlig ledig fredag och en skön helg så har jag haft en dipp. Men imorgon sätter jag mig på tåget norrut för några höstdagar i Jämtland. Jag längtar sjukt mycket!

Böcker och stickningar är packade och jag är redo! I helgen snöade det visst där så jag tänker att varma kläder är att satsa på. Annars är det rätt kallt i Uppsala också. I morse drog jag på mig vantarna när jag skulle cykla till bussen. Kaninen börjar äntligen bli klar med sitt pälsbyte! Igår borstade vi magen som verkar vara det sista. Vi förstår att det är rätt kallt på nätterna för han är utsvulten på morgnarna när vi släpper in honom. 

I söndags var vi en sväng till Gränby centrum för att köpa ukulelesträngar. När T skötte den affären så passade jag på att besöka biblioteket längst upp i köpcentret. När de skulle öppna för ett par år sedan så sökte jag faktiskt jobb där men fick inte ens komma på intervju. Men sedan dess har jag tänkt att jag skulle vilja kolla hur det ser ut. Jag tycker om tanken att kunna låna böcker samtidigt som jag shoppar.

Biblioteket var ganska litet men mysigt. Några personer var där , någon satt och läste några spankulerade runt bland hyllorna. Nu var mitt besök mycket snabbt avklarat men jag hann i alla fall rycka åt mig två böcker som jag haft på min läslista ett tag. Den ena började jag läsa samma kväll och råkade läsa ut den igår kväll. Med andra ord ganska snabbläst men framför allt en bok att sjunka in i och drömma bort sig i. 

 

"Huset i det blommande trädet" av Holly Martin är den första boken i serien "Wishing woods". Omslaget ser ut som en karamell, eller en bild från ett enhörningsland. När jag köpte in den till mitt eget bibliotek så tyckte jag i ärlighetens namn att den såg väldigt oseriös ut. Att läsa den var som att dricka en kopp varm choklad med vispgrädde. Jag blev varm och glad rakt igenom. Samtidigt hade karaktärerna erfarenheter som de pratade om och som var allvarliga. Det var ofrivillig barnlöshet, svek av föräldrar och våndan av att inte kunna lita på sin omgivning på grund av svek. Båda huvudpersonerna hade också väldigt dåligt självförtroende på grund av allt de varit med om. Om jag nu ska klanka ner på något så var det att mitt läsflyt ibland kom av sig under de långa allvarliga samtalen om livet som dök upp då och då.

Indigo har varit med om två hårda år som började med en bilolycka där hon förlorade sitt ofödda barn och hennes man som körde bilen lämnade henne snart efter. Hon förlorade sitt jobb, på ett sätt som en följd av olyckan, och hon har mått extremt dåligt. Boken startar två månader efter att hon träffat River, sin drömman, på puben. I panik för att att han inte skulle vilja ha henne så smet hon iväg morgonen efter. Hellre lämna än att bli lämnad helt enkelt. Det hade kunnat vara slutet på romansen om det inte var för att hon just insett att hon är gravid. Indigo tycker att River har rätt att få veta att han ska bli far och kanske kan de utveckla sin relation? Hon söker upp honom beredd på att han antingen blir jätteglad eller jättearg. men det som händer är att han inte känner igen henne alls. Det finns ett par anledningar till att han inte gör det som jag inte ska spoila här men det gör att Indigo kommer av sig. Vad ska hon göra nu?

Jag kan inte riktigt förklara varför jag blev så oerhört förtjust i den här boken. Kanske är det så enkelt som att jag VERKLIGEN behövde en parallell värd att försvinna in i just nu.

Jag har ställt mig i kö på del två på biblioteket och längtar faktiskt efter att få läsa den. 

Nobelpriset

 Så vet vi att Nobelpriset går till Norge i år.

Jag har inte läst Jon Fosse själv men måste väl ta tag i det nu. 

Personligen blev jag lite mer uppihejsan ändå av en helt annan sak. Jag skulle gå in på svt-nyheter för att se tillkännagivandet av pristagaren men glömde helt bort det för att jag råkade se den här nyheten

Epa-bokklubben i Svenstavik på bokmässan

Jag blir så orimligt glad och varm i hjärtat av att höra om sådant här.  Det visar också på det faktum att barn och ungdomar inte är omöjliga. Vi vuxna måste bara hitta vägen fram till dem. Många gånger under mitt liv som lärare och bibliotekarie har jag känt en enorm frustration över alla vuxna som pustar och beklagar sig över att de inte kan få sina barn att läsa och som samtidigt, med lite lidande röst, säger att de inte själva läser för att de inte har tid eller orkar. Nähe! Tänker man då. Konstigt! Hur kan det komma sig att man tror att ens barn ska göra sådant man inte tycker är viktigt själv?!

Så många gånger som mina lärarkollegor frågat med uppriktig förundran hur det kommit sig att mina klasser alltid gillat att läsa och jag har svarat varje gång att det är inte magi eller en lyckosam slump. Det handlar om att jag läser själv, pratar läsning, tipsar och tar emot tips av barnen och framförallt; jag visar att jag gillar att läsa! Jag gör det för att jag vill, inte för att det är nyttigt eller för att vara duktig.

Min kollega och jag pratade häromsistens om det här att vi vuxna är så bekväma. Vill man uppnå ett visst resultat får man jobba för det, vare sig det gäller bokläsning eller barnuppfostran.

Puh. Det här är sådant som får igång ens känslor och humör på en torsdag.

Imorgon är jag ledig. Då ska det läsas, pysslas och lagas fredagsmiddag. Och kanske eventuellt städas lite, hur osugen jag än är. På lördag ska jag jobba igen men det brukar vara lite mysigt. Både låntagarna och jag brukar vara lite i lördagsstämning.

 Det är en gråtung tisdag. Nioåringarna som kom i eftermiddags var blöta och frusna. Nu börjar det skymma innan jag har gjort kväll på tisdagarna och jag har fått anledning att konstatera med en viss lättnad att mina cykellysen fungerar i höst. 

Igår var jag hemma. Som jag skrev i söndags så var jag ur form då och igår morse kände jag när jag ätit min morgongröt att jag fortfarande inte mådde bra. När jag beklagade mig lite för min T så sa han åt mig att man FÅR vara hemma och vara sjuk, även när man är bibliotekarie. Så då tog jag honom på orden och kröp ner i sängen igen.

Idag känner jag mig bättre även om det finns vissa symtom kvar, huvudvärk och lite ont i halsen. Vissen frisyr är också ett tecken på att något inte står riktigt bra till. Men i morse hade jag en förskola inbokad och då kändes det så jobbigt att avboka så jag körde. Och det har ändå gått bra.

En mycket passande bok där i sängen igår var "Queen Charlotte" av Julia Quinn och Shonda Rhimes. Den bygger på den senaste säsongen i Netflix serie "Bridgerton". Till skillnad från de tidigare böckerna och Netflixsäsongerna så kom tv-serien först. Därför står Rhimes med som författare. Den utspelar sig innan alla syskonen Bridgertons kärlekshistorier och handlar om när drottningen var ung och träffade sin kung, George. Berättelsen har en annan vinkling än de övriga i serien. Charlotte är 17 år när hon kommer till sitt nya kungarike, bortlovad till kungen. Ingen förstår till att börja med varför hovet vill ha henne som drottning. Hon är nämligen mörkhyad. Men det finns en förklaring. George; snygg, intelligent och trevlig, bär på en mörk hemlighet. Rätt som det är blir han sjuk. Hjärnan varvar upp och han beter sig konstigt, känner inte igen människor omkring sig och är helt enkelt i sin egen värld.

Jag tycker att det är en sympatisk historia med ett annat djup än de andra Bridgertonböckerna. Min enda invändning är att eftersom jag har sett serien redan så blev det inga överraskningar, den är trogen filmmanuset kan man säga. Lite fler tankar blir det förstås vilket gjorde att jag förstod vissa saker på ett annat sätt.

Septemberdikten 2023

 Mina killar har varit ute i svampskog idag och kom hem med en hel påse kantareller. I år växer verkligen allt möjligt bra. 

Jag har varit hemma och känt mig vissen. Förvisso var jag ut och drack ett par öl med systrarna igår men det var långt ifrån tillräckligt för att det ska vara orsaken till dagens känsla. Det känns som att jag bär runt på något som inte bryter ut. Vissa dagar har jag ont i huvudet, andra lite snuva. Och så har det varit i flera veckor nu.

Nästa vecka är jag ledig på fredagen som kompensation för lördagsjobb och på lördag jobbar jag. Sedan åker jag hem till pappa några dagar i slutet av veckan därpå. Så jag har verkligen inte tid för förkylningar eller andra åkommor med så mycket roligt som väntar.

Jag tänker ge er septemberdikten, en dag in i oktober. Den kommer från Kristina Lugns sista diktsamling som kom ut efter hennes död. Boken heter "Inte alls dåligt" och titeln syftar på att hon tyckte att dikterna var bra men att de behövde sorteras och struktureras. Håll till godo!

Det var en mycket vanlig dag

jag satt och skrev ett föredrag

om vardagsmod och nederlag

och hur det känns att vara jag

när allt jag har

har fel adress

när allt jag gör

får dålig press

och jag står kvar på fel perrong 

och döden tar min hembygdssång

och jag får avslag på ett lån

och en faktura hemifrån

och många bakslag, många svek

och som ett nedlagt bibliotek

är kärleken på ålderns höst

blott milsvid saknad, ingen tröst

och klackens tyngd i öppet sår

och vilan på ett järnvägsspår

och asfalt på en sommaräng

och rårörd sylt i bröllopssäng

och en livstid utan hopp

och en saknad utan kropp

och när jag sökte byggnadslov

i himmelrikets sovalkov

fick jag ett mycket sakligt svar:

För dig finns ingen vila kvar.