Novemberonsdag och jag och mitt barn är hemma. Jag var hemma igår också med ont i huvudet och lite lätt illamående. När jag skulle meddela jobbet om hur jag skulle göra idag så kändes det inte som att det gick åt rätt håll så jag beslutade mig för att vara hemma även idag. Nu känns det faktiskt lite bättre så jag hade nog kunnat släpa mig iväg idag, men nu är det som det är. Imorgon blir det till att jobba i alla fall. Jag tycker att det är extremt svårt det där...Så ofta som jag känner mig risig nuförtiden och oftast pallrar jag mig iväg, nu när minsta symtomregeln inte gäller längre, och oftast så går det ju bra även om man inte känner sig som sitt bästa jag. Men ibland inser jag också att jag borde ha varit hemma. Men hur i hela fridens dagar ska man veta det kvart i sju på morgonen?

H har sovit dåligt i natt och såg rätt risig ut igårkväll. Så när han sa att  han verkligen behövde vara hemma idag tyckte jag att jag inte kunde säga nej. Han tror dock att även han ska kunna gå iväg imorgon. Just nu sover han som en stock och förhoppningsvis känner han sig bättre efter det. Med tanke på att vi alldeles nyss haft en vilsamt och skönt höstlov så borde vi vara i toppform men tydligen inte.

Idag ska jag försöka få tag i tågbiljetter inför julen, verkar hopplöst. SJ har tydligen brakat ihop totalt av alla som vill boka. Jag tänker att jag nog kommer att få tag i biljetter bara hysterin har lagt sig. Mycket möjligt att det blir dyrare men det får man väl leva med.

Jag har vissa favoritförfattare i genren feelgood. Författare som banat väg för en massa nya författare och visat på formeln som gör en bra feelgodhistoria.  Ganska många av de nya når inte hela vägen fram och jag kan bli rätt trött ibland när jag läser. Men de här riktigt duktiga som skrivit ett antal böcker i samma stil, en stil som fungerar mycket bra för dem, bevisar också sin talang på det sättet att jag upptäckt i de senaste böckerna att de börjar ta nya vägar, utforska andra områden än de vanliga. 

Jenny Colgan är en sådan favorit. I sin senaste bok "Soluppgång över Strandpromenaden" gjorde hon mig glatt överraskad även om jag tycker att hennes svenska förlag skulle kunna våga sig på lite nytänk i översättning av titel och bokomslag. Eller om det är Colgan och hennes engelska förlag som skulle behöva tänka på det, kanske en kombination.

På ett sätt liknar boken alla hennes andra. Vi återvänder till den lilla ön Mount Polbearne där vi sedan tidigare känner Polly, bagaren, och hennes man Huckle. Stilen är densamma men i denna bok handlar det mycket om panikångest, sorg och att kunna hantera världen. Det handlar också om hur svårt det kan vara för andra människor att förstå hur ren och skär ångest känns och påverkar den som drabbats.

Den som gillar Jenny Colgan behöver nog inte mer än så och till den som inte läst henne kan jag bara säga; Ge hennes böcker en chans!