Äntligen fredag!

Idag var det ingen bra bokbussdag. I veckan hade jag ett litet psykbryt på en kollega. Så på sätt och vis har det inte varit min bästa vecka. Men jag har också firat Astrid Lindgren tillsammans med ettorna och tvåorna och det var riktigt mysigt!Och i onsdags var jag med på bokcirkel och pratade om "Höga visan på Palermovägen" av Annette Bjergfeldt. Det var också mycket trevligt. 

Jag tycker egentligen om mina kollegor och jag vet att de gör sitt bästa. Men ibland känner jag mig inte lyssnad på och ganska ofta vill jag styra de få saker på jobbet som jag kan styra vilket får mig att bli fruktansvärt arg när folk vill lägga sig i de där sakerna.

Nu pratar vi egentligen om små bagateller som hur man ska strukturera upp bokbeståndet på bokbussen eller vilka böcker som ska gallras när och hur på min filial. Min T påpekar glatt och gärna att jag är lite tramsig men i en värld där mycket är elände och kris så blir  de där småsakerna en livlina, något att ha kontroll över. Det kan inte hjälpas att jag hetsar upp mig. Förr var jag mycket bättre på att dölja när jag blev arg. Nu är det som att jag inte orkar hålla masken, i alla fall inte alla dagar. 

Nåja, tillbaka till det roliga. Vi pratade om Astrid och jag visade lite bilder ur hennes liv. Barnen fick lyssna när Astrid läste om hur Lillebror och Karlsson på taket möttes första gången och sedan avslutade vi med att lyssna på Karlsson-sången ur filmen samtidigt som det visades snuttar ur filmen (och nu pratar jag om den första originalfilmen förstås). När barnen gick fick det välja ett bokmärke med en Astrid-figur på. En lyckad stund både för mig och dem.

Bokcirkeln var lyckad eftersom flera av deltagarna sa att de aldrig skulle ha valt boken om det inte varit för bokcirkeln men att de verkligen uppskattat den och var glada att de hade läst den. Eftersom det var jag som valt den så kände jag mig sjukt nöjd. För mig är en stor poäng med bokcirklar att man ska få läsa sådant som man annars skulle ha missat.

Jag har läst ett par böcker av en irländsk kvinna vid namn Lorna Byrne. Den första heter "Änglar i mitt hår" och den andra "Trappor till himlen"

    

De handlar om hennes liv och att hon ända sedan hon var liten kunnat se och pratat med änglar. Jag fascineras av sådana böcker även om jag emellanåt fnyser för mig själv och tänker: att nu undrar jag om du spårade ur lite... Lorna har helt uppenbart sina rötter i den katolska kyrkan och både änglarna och Gud är väldigt fysiska i hennes värld. För mig blir det aningens obekvämt när hon beskriver dem som människolika.Jag har en tredje bok av henne på nattduksbordet och jag kommer att läsa även om jag inte tro på allt. 

En sak som jag alltid tar med mig, dock, från sådana här böcker är vikten av kärlek och att det man ger får man tillbaka. Vare sig det är en övernaturlig slutsats eller inte så är det något jag tror stenhårt på.