I år kom hösten verkligen snabbt och brutalt. Jag tänkte att jag kanske håller lite på sommargarderoben ett tag. Det brukar ju kunna bli varma brittsommardagar då man kan hålla fast lite extra vid sommarkänslan men jag insåg snabbt att det bara var att plocka fram höstkläderna. I ärlighetens namn är jag ganska nöjd. Våren och hösten är nog mina favoritårstider. Jag gillar regn och blåst, känslan av att blir helt genomblåst när man går ut. 

Efter vårens trauma med stängt bibliotek, hot om försämringar och allt möjligt elände så njuter jag extra mycket av att det är så bra just nu. Det är uppenbart att folk har saknat sitt bibliotek och det är full fart. Förra veckan jobbade jag den första lördagen på över ett år. Lite jobbigt var det, men också skönt att allt är som vanligt igen. Det kom inte så många besökare dock. Vi har väldigt många Meröppetlåntagare och jag märker att det är en hel del folk när jag inte är där.

Här hemma är H förkyld för andra gången sedan skolan började. Lite bekymmersamt är det att han måste vara hemma flera dagar i sträck. Han missar mycket men man får trösta sig med att det är många elever i samma situation och han hänger med bra ändå. Ganska nöjd är han över att ha börjat både med spanska och hemkunskap. Det är mycket "Hola!" här hemma.

Om två veckor åker jag hem till mamma och pappa på en veckas semester. Det ska bli härligt. De har det lite kämpigt och jag hoppas kunna muntra upp dem, om jag nu inte kan göra så mycket annat.  Jag längtar efter att få andas höstluften där. Man kan nu tycka att det är ungefär samma luft som här men det känns inte riktigt så alla dagar.

Jag har träffat de nya sexåringarna och de är lika fantastiska som vanligt! Om världens sexåringar hade lite mer att säga till om så skulle världen vara en ljusare plats. Det är jag fullständigt övertygad om.

Men, jag har träffat alla de andra eleverna också och det är ju inte så att de är mindre fantastiska, de är bara på ett annat sätt. Man fnissar inte riktigt lika ofta i smyg när man hänger med dem.

Jag är ju väldigt svag för Jojo Moyes och nu har jag läst en av hennes äldre böcker som kommit ut på svenska först nu, nämligen "Under Londons broar". Det är en sådan där bok som jag nästan önskar att jag inte hade läst bara för att få upplevelsen kvar. Jag tyckte mycket om den!

Sarah, 14 år, bor med sin morfar i ett ganska ruffigt område i London. Hon ägnar all sin tid och energi åt sin häst, Boo. 

Under sin ungdom var morfar Henri med i en fransk elittrupp som ägnade sig åt dressyr. Han gav upp drömmen för att ta hand om sin familj men har överfört drömmen till Sarah. När Henri hamnar på sjukhus så faller tillvaron ihop för Sarah. Hur ska hon klara sig och kunna behålla Boo på egen hand?!

Samtidigt får vi lära känna advokaten Natascha som kämpar för barn och ungdomar i sitt jobb. Privat är hon mitt i en separation från sin man och livet är inte lätt för henne. 

Av en slump möts Sarahs och Nataschas vägar och trots att Natascha verkligen varken har tid eller lust att blandas in i Sarahs problem så hamnar hon där.

I oktober ska jag vara med på en bokcirkelträff på jobbet. Den här gången blir det en fysisk träff på biblioteket. Jag har just läst boken vi ska prata om, "Clara" av Jens Lönnaeus.Om jag inte blivit involverad i bokcirkeln så hade jag nog kanske inte läst den då det inte alls är min typ av bok. Men när jag nu började läsa så blev jag förstås intresserad av hur det skulle gå. Om jag ska sammanfatta känslan av den så är det med ordet obehaglig!

Vilhelm svarar på en lägenhetsannons. Han vill byta liv och tar chansen att hyra ett rum av Clara som skrivit annonsen. När han ska flytta i rummet i Malmö så ställer Clara villkoren att han inte ska prata om sitt förflutna och att han ska låtsas att han och Clara är ett par.  Vilhelm går glatt med på villkoren och redan där, på typ tredje sidan, kände jag att han var en idiot, det osade dåligt lång väg!

Livet med Clara är minst sagt speciellt och komplicerat men ju mer man läser desto mer inser man att Vilhelm inte är direkt enkel han heller och att det finns saker i hans liv som gör en lite konfunderad. Utan att avslöja för mycket så måste jag ändå säga att perspektiven ändras genom boken och när jag läst färdigt så kände jag nog inte nödvändigtvis att offret var samma person som jag trodde i början. En helt okej psykologisk spänningsroman och bladvändare.