Jag brukar lyssna på Förlagspodden där kulturjournalisten Lasse Winkler och förlagschefen Kristoffer Lind diskuterar förlagsvärlden, böcker och bokbranschen i stort. De gör mig otroligt ofta väldigt provocerad eftersom de ser världen utifrån ett perspektiv som utgår från att människor i storstäderna är mer intellektuella  och intresserade av kultur samt att i princip ingen människa går in i bokaffärer längre. De har också en väldigt pessimistisk bild av den fysiska boken. I det senaste avsnittet, som höll på att ge mig hjärtinfarkt, berättade Kristoffer Lind att han och hans förlag ger ut färre och färre böcker i fysisk form. Utvecklingen går mot digitala böcker och streamingtjänster. Hans mål är att hälften av allt de ger ut ska vara digitalt. Endast de stora beprövade författarna ska ges ut i papper. Och varför ger detta mig härdsmälta?! Jo, jag tänker dels på oss som faktiskt föredrar pappersböcker. Jag lyssnar ibland på Storytel-böcker men det är mer ett komplement och det kommer aldrig att bli mer än det vilket innebär att jag kommer att få svårt att hitta ny litteratur. Dels tänker jag också på biblioteken. Om Linds vision slår in så innebär det att biblioteken inte ska kunna erbjuda pappersboksläsarna några nya oprövade kort. Låntagarna kommer bara att kunna hitta storsäljarna (läs deckare och feel good) i hyllorna om de inte nyttjar e-böcker eller streamade ljudböcker. Hur utarmande för kulturen är inte det!
Om jag trodde att det skulle hjälpa så skulle jag skriva ett inlägg på deras facebooksida eller något, men ärligt talat tror jag inte att de kommer att lyssna. Som tur är får det här kritik, främst från författare men både Winkler och Lind anser att det beror på rädsla för nytänk och bakåtsträvande.

Puh, nu har jag fått ur mig det här och det känns lite aningens bättre. Är jag den enda som känner så här?
 

Min bok som jag ska prata om idag är en ungdomsbok och heter "Tionde våningen" av Christina Herrström. Herrström är den som skrev tv-serien "Glappet" och "Ebba och Didrik" för länge sedan och jag tycker att hon är jättebra.  Den här boken handlar om 17-åriga Jorinde som bor ensam i familjens lägenhet. Mamman blev kär i en annan man och åkte till USA. Pappan bor på en liten ö där han mest sitter i sin fåtölj och är ledsen och bitter över att ha blivit lämnad. Jorindes kompisar är avundsjuka på hennes liv, att hon är totalt fri och får göra som hon vill, men hon känner sig ensam och övergiven och att ingen, inte ens bästa vännen förstår. Föräldrarna ser bara sina egna behov och märker inte vad de gör mot sin dotter. Den ende som ser den verkliga Jorinde är Emanuel, men hur vet man att man kan lite på en annan människa? Hur ärlig kan man vara?
En fantastisk bra bok!