Så sorglig historia!

Trots det strilande regnet så har vi varit ute på en liten cykeltur så här på söndagseftermiddagen. Jag hade fått ett paket som Postnord tyckte att jag skulle hämta på ett helt annat ställe än jag brukar. Så efter en viss övertalning från T som påminde om att jag vid något tillfälle påstått att jag vill cykla mer så for vi hela familjen. Det visade sig vara en riktigt mysig väg som vi aldrig testat förut.
Men nu är vi hemma igen. Jag är inne på sluttampen av en stickning; tröja till H, som jag verkligen behöver göra klar innan han växt ur den.

Igår, innan jag åkte till jobbet, läste jag en fruktansvärt sorglig bok. Jag var tvungen att ta sats och läsa snabbt för om jag stannat upp och börjat tänka så hade jag nog inte orkat läsa klart. I "Klättra så högt du kan för du är ju ändå redan död" av Lina Schollin Ask berättar författaren om när hennes äldsta dotter Ingrid dör i sömnen, ett och ett halvt år gammal. Ingen kan förklara varför hon dör och ingen har sett några tecken innan. Boken tar avstamp när Ingrid dör och sedan får man följa familjen under flera år. Det är varje förälders värsta mardröm och jag vill inte tänka på hur det skulle vara att uppleva det själv. Boken väjer inte för hur fruktansvärt det är, men vi får också följa med i processen att hitta tillbaka till livet efter.

Och det regnar...

Den här hösten kan man sammanfatta med ett ord; blött! Åtminstone lite regn kommer det så gott som varje dag. För oss som är inomhus och jobbar gör det kanske inte så mycket. Men, H har haft utegympa ända tills den här veckan och Speedys bur är blöt och sunkig en kvart efter att man städat. Och då har jag inte ens nämnt de påstridiga sniglarna vi hittar då och då i både hans mat- och vattenkopp.
Men, kanske att grundvattennivån blir normal igen efter ett par års torka.

Imorgon drar jag på mig häxhatten och manteln för då är det Harry Potter-klubb på biblioteket! Numera har jag ett gäng på cirka fremton mellanstadielever som hänger hos mig varje rast som de får chansen. Och de är mycket förväntansfulla inför morgondagens aktiviteter så jag tror det blir många, och roligt. Planen är att de ska få göra sina egna trollstavar och kanske ta reda på vilket elevhem på Hogwarts de tillhör. På nätet finns det flera ställen där man kan göra tester för att se var man hamnar.

På drygt två dagar har jag sträckläst boken om Cece, den fjärde av de sju systrarna i Lucinda Rileys serie. Ceces bok heter "Pärlsystern". Jag blir bara mer och mer förtjust i den här serien och jag längtar redan efter del fem; "Månsystern". Cece har levt väldigt nära systern Star i alla år och när Star bryter sig fri för att hitta sin egen väg så blir Cece helt vilse. Hon är dyslektisk och känner sig handikappad av att inte kunna formulera sig i skrift eller kunna ta del av det andra skriver. Hon har alltid känt sig som den misslyckade systern. Liksom i de andra böckerna finns det en nutida handling parallellt med en historisk som berättar systrarnas ursprung. Den här gången hamnar vi i Australien i början på 1900-talet och vi får veta en hel del om de vita nybyggarna och aboriginerna. Jag är imponerad över hur Lucinda Riley lyckas skriva något som på ett sätt är feel good men samtidigt på ett fullständigt naturligt sätt får med ett lands mindre vackra historia.
Om du inte har läst serien om de sju systrarna så är du att gratulera! Då har du ett antal timmars njutning framför dig!





Som om detta inte vore nog så har jag också läst en annan, fristående bok, av Lucinda Riley, nämligen "Midnattsrosen". Den påminde lite i stilen om systrarna-serien, men här handlar det om den kloka och speciella indiska kvinnan Jahanita. När hon dör, efter ett långt och mycket händelserikt liv, så ber hon sitt barnbarn Ari att leta efter den son Anahita förlorade för länge sedan. Sökandet tar honom till England och en herrgård där det för tillfället pågår en filminspelning med den vackra och berömda skådespelerskan Rebecca. Rebecca blir involverad i sökandet och en otroligt spännande och dramatisk historia  rullas upp.
Jag tyckte mycket om den här boken också och sträckläste den med följden att jag varit lite tröttare än vanlig på jobbet eftersom det har varit omöjligt att släcka lampan under några kvällar.

Dyslexivecka och Harry Potterplanering

Idag inleds Dyslexi-veckan! Vi skyltar på biblioteket med information om Dyslexiförbundet och annat som är bra att veta.
På skolan används Legimus flitigt av elever med läs-och skrivsvårigheter vilket är väldigt bra. Det har hänt mycket sedan jag började som lärare för drygt tjugo år sedan. Idag är det inget konstigt att säga att man har dyslexi och det finns många bra hjälpmedel. När jag började jobba som lärare så fick vi ingen riktigt bra utbildning i hur man skulle hjälpa elever med de här svårigheterna utan jag kände ofta att jag famlade i mörkret.

Måndagen har varit ganska bra. Jag fortsätter att registrera Meröppet-låntagare. Varje dag är det någon eller några som kommer och nu är det över fyrtio som har skaffat konton.
Nästa vecka ska jag ha Harry Potter-klubb för mellanstadiet. Eftersom jag tycker sådant här är väldigt kul så går hjärnan på högvarv och jag funderar ständigt på hur jag ska göra det riktigt lyckat. En av idéerna är att de ska få ta reda på vilket elevhem de tillhör och i fredags testade jag mig själv. Jag hamnade i Slytherin! Det var inte vad jag tänkt mig. Måste kanske göra om testet någon dag...

Sommaren är äntligen i antågande. Varje år samlas Olivia och hennes man, deras barn med familjer i det lilla sommarhuset i Devon. Där kan alla slappna av och alla i familjen har en massa minnen därifrån. Men detta år är allt annorlunda. Olivias man Alec har hastigt dött av en hjärtattack och Olivia känner sig totalt vilse och nedbruten av sorg. Hennes dotter Freya, den oerhört lyckade och kompetenta läkaren är på väg mot avgrunden med god fart. Hon ska klara allt medan hennes man har fullt upp på sitt håll och alla tar henne för givet.
Sonen Robert har en hemlighet som håller på att förstöra hans förhållande till frun. Trots allt samlas de i sommarhuset med förhoppningar om att allt ska bli bra. Men, så händer något som vänder upp och ned på allt.
Jag tycker om Lucy Diamond och hennes "En sommar i Devon". Det är en feel good, men inte sliskig. Och trots att det har alla ingredienser man kan förvänta sig av en feel good så finns det också saker som inte bara löser sig av sig själv utan man förstår att jobbet fortsätter även efter sista sidan. En efterrättsbok med lite fibrer i skulle man kunna säga.