Doften av kladdkaka vilar i luften och ger en skön fredagskänsla. Det är H och hans vän som bakat efter skolan. Inte helt fel att sitta i soffan, kvällsfika och titta på en fredagsfilm. Det är tredje gången de bakar ihop och det märks att de börjar få kläm på det. Denna gång rådde inte samma förvirring om hur mycket en dl är, hur man knäcker ägg och annat som är bra att veta.
Resultatet blev också precis lagom kladdigt.
Imorgon jobbar jag och sedan ska vi på 16-årskalas. Jag lärde födelsedagsbarnet att sticka i somras så naturligtvis ska hon få presentkort på garn.
Det är trevligt på jobbet just nu eftersom jag har sällskap av två damer som sköter förtidsröstningen. Otroligt många har redan röstat på vårt bibliotek. Själv tänker jag göra det på den rätta dagen för stämningens skull. Min plan är också att ta med mig H så att han förstår hur det går till. Jag läste ett mycket oroväckande, upprörande och obehagligt inlägg på Facebook idag, skrivet av en tjej som jobbar på en röstlokal, jag har glömt vad de som jobbar kallas just nu... Hon hade råkat ut för en man som vägrade lämna sitt röstkort till henne för att "hon inte var svensk". Det värsta var att de två andra kvinnorna som arbetade inte sa åt honom. För varje sak jag hör eller läser så får  jag bara mer och mer ont i magen. Vart är vi på väg? Det är som ett urspårat tåg som är på väg utför ett stup. Vill verkligen de här människorna gå åt samma håll som nazismen i Tyskland före andra världskriget?! Jag fattar verkligen inte hur de tänker!

Idag har sexåringarna varit hos mig. De är ofattbart små så här första gången men mycket glada, spända och entusiastiska. Att få sitt eget lånekort är högst betydelsefullt. De är också mycket rättrådiga och i år, liksom förra året, fick jag ett par trasiga böcker som de hittat och som de ville att jag skulle ta hand om. Flera av dem har varit på teaterföreställningar i biblioteket och de var mycket nöjda med att de känner till lokalen och mig.
En annan rolig sak som hände idag var att en före detta elev levererade posten. Jag hade honom för åtminstone femton år sedan men faktum var att han var sig ganska lik. Han kände igen mig också vilket var lite mindre överraskande kanske.

Just nu läser jag den underhållande boken "En bokhandlares dagbok" av Shaun Bythell. Under 2014 skrev Bythell dagbok som ger läsaren en inblick i hans vardag. För mig som alltid drömt om en bokhandel så är det fantastisk läsning. Bythel är rolig och sarkastisk både när han beskriver sig själv och sina medmänniskor. Jag ser personerna framför mig och fnissar lätt när han delar sina vedermödor med oss. Samtidigt så är det sorgligt att det ska vara så tufft att ha en bokhandel idag. Så många människor förstår inte att vi måste pyssla om våra bokaffärer och måna om dem, annars kommer de att bli ett minne blott.

Augustidikten

I augustis sista stund kommer nu månadens dikt. Håll tillgodo!

Du ska tacka...

Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar,
när du bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.

-Karin Boye-
Ur
Gömda land, 1924

Man ser på kaninens krumsprång och glädjerusningar att det är lördag. Han vet direkt när det är mysmorgon och sällskap hela dagen. H har fått hit en kompis som ska bo här i en hel vecka. Hans föräldrar ska på semester. Så alla är glada och nöjda. Jag skrev ett upprört inlägg igår om samtalstonen på sociala medier som jag tycker har tappat alla sin gränser på senaste tiden. Det är hetsen inför valet tror jag som får folk att bete sig som galningar. Men, i slutändan vågade jag inte lägga ut det, utan raderade. Jag hoppas att det ska lägga sig efter den 9 september och att allt ska bli lite mer sansat. Min rädsla är bara att det ska gå alldeles för bra för SD och att deras gränser och tilltalssätt ska bli normen för samtalsklimatet.
Så länge återgår jag till mina böcker. Ju mer hemskt jag läser och hör i det verkliga livet och på nätet, desto mer längtar jag efter snälla böcker som visar på människors empati och klokhet.
Först två noveller...
Den första gör ont i magen och gav mig ingen varm känsla. Men den var mycket bra och väckte många tankar.






Den andra sa mig nog inte så mycket egentligen. Författaren; Johanna Koljonen, var med och skrev biografin om Carola Häggqvist som jag läste i somras. Det kändes som ett kul sammanträffande. Hade jag inte läst att hon skrivit båda så hade jag aldrig kunnat gissa det. Totalt olika böcker.



"Där regnbågen slutar" måste vara en av Cecelia Aherns första böcker. Den är skriven 2006. Man känner igen hennes stil och tema. Rosie och Alex har varit bästa vänner sedan de var små. De gör allt tillsammans. När de är 16 år får Alex pappa jobb i USA och familjen flyttar. Rosies plan är att följa efter och plugga så snart hon kan. Men, så händer det något som gör att förutsättningarna ändras totalt. Boken består av meddelanden och brev och genom dem får man följa Rosie genom livet. Jag, som brukar gilla brevromaner fastnade inte riktigt för stilen. Och, det finns ett par avsnitt där Rosie går in på en chatt och det känns som fullständigt onödiga avsnitt. De tillför ingenting till historien i mina ögon. Annars så är ju Aherns böcker alltid sympatiska och ger den där glada och varma känslan som jag behöver just nu så den gav mig några trevliga timmar trots allt.

 

"Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden" är, mig veterligen, den sista boken om Polly, hennes pojkvän Huckle och den charmiga lunnefågeln Neil. Jag gillar verkligen att det är en feelgood där historien börjar med att kärleksparet redan flyttat ihop och ska bilda ett liv tillsammans, en start där de flesta böcker slutar annars. Klart läsvärd och bra skriven! Nu väntar jag på någon ny serie av Jenny Colgan som ska fånga mig.

Helgfrågan

Under lång tid firade jag helgen med att bloggjerka,Bloggjerkan var ett bloggställe (eller vad man nu ska kalla det) där man kommenterade olika frågor, läste och kommenterade andras blogginlägg. Sedan slutade det (eller om det var jag som slutade, oklart då det var ett tag sedan). I alla fall, nu har jag hittat Mias bokhörna  
Där dyker det också upp intressanta frågor varje fredag. Så  jag ger det ett försök. Idag vill hon veta Vilken faktabok är du sugen på?
Jag är väldigt sugen på att läsa "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben. I våras hörde jag en intervju med honom, om boken, i Lundströms Bokradio och blev väldigt fascinerad. Han berättade om hur träden kommunicerar, hjälper och varnar varandra.

Lite smått och gott en vanlig dag.

Det har varit en vanlig tisdag i mitt liv. Skolstarten har gått bra i vår familj. Trots alla farhågor så visade det sig att det nog var ganska trevligt att träffa kompisarna, fröken och de andra. En stor grej i år är att det är dags med slöjd! När man har slöjd, ja då är man stor, så är det. Vi föräldrar blir lite rörda när vi tänker på hur tiden går. Det känns både som igår och samtidigt som i ett annat universum när extrablöjorna var det viktigaste i vardagspackningen.
Apropå slöjd så var en annan tredjeklassare in i kväll på biblioteket med sin mamma och lånade böcker. Nu skulle det inte vara de vanliga dinosaurie- och Star Warsböckerna hen letade efter.
I stället var det en bok om snickeri som följde med hem.
-Jag behöver den nu när jag ska ha slöjd mamma, förklarade hen.
Jag tyckte det var fint, och jag förstår att det här med slöjd är viktigt även i den familjen.

När jag var en sisådär 12, 13 år så älskade jag att smyga iväg till vår lilla gäststuga på gården, helst om det regnade. Där läste jag min fasters gamla flickböcker, och en massa annat förstås, lyssnade på musik och fick vara ifred. De där böckerna hade stått där i många år och luktade lite av fukt och damm, en mycket speciell lukt som jag fortfarande förknippar med glädje. En av böckerna var Astrid Lindgrens gamla "Britt Marie lättar sitt hjärta". Jag minns den som en härlig titt in i en annan tid som jag nog gärna hade levt i. Förra året när jag fick i uppdrag att städa bland en massa gamla böcker på jobbet så dök den upp där. Plötsligt drabbades jag av en våldsam nostalgi och bestämde att jag skulle läsa den och härom veckan slog jag till. Jag mindes inte alls själva boken och lika bra som när jag var 12 var den förstås inte. Men jag kom ihåg känslan jag hade då vilket var härligt på sitt sätt. Jag var inte lyckligare då, snarare tvärtom. Men ibland kan jag sakna den där förmågan att leva helt i sin egen värld, att kunna drömma en massa om framtiden som jag hade när jag var barn och tonåring.

                                                      

Ett sätt att veta att tiden går är de återkommande händelser som plötsligt dyker upp och som ofta ger mig känslan av att livet går så fort. Julen är en sådan, ens egen födelsedag och så älgjakten. I vår familj börjar jakten varje år med ett par, tre utflykter till skyttebanan. Jägaren i familjen är alltid stressad och tycker att han borde åka dit minst dubbelt så många gånger. Men så blir det aldrig. Å andra sidan behövs det aldrig för han får alltid till det på slutet.
Förra året var jag hurtig och tog långpromenader med "Den Löwensköldska ringen" i öronen.

Ikväll var det dags igen, det duggregnade vilket förtog lite mina promenadambitioner. I stället har jag avslutat en bok där Selma Lagerlöf också är inblandad. "Alma på Mårbacka" är en riktigt intressant bok skriven av Matts Nilsson. Den handlar om Selma och Mårbacka utifrån hennes husjungfru Almas ögon. Alma jobbade på Mårbacka under några år på 1920-talet och hon var mamma till Matts Nilsson. Boken bygger på Almas minnen, dokument, brev och fotografier från tiden. Vi får veta hur vardagslivet var, vad man åt, hur dagarna såg ut och husets och gårdens historia. Allt sådant där tycker jag är fascinerande och min dröm att någon gång besöka Mårbacka har förstärkts ännu mer.

Rainbow Rowell är en sådan där författare som gör mig glad i själen att läsa. Hennes ungdomsbok "Eleanor och Park" rekomenderar jag varje gång någon frågar efter en bra ungdomsbok. Nu har jag läst "Komma fram" vilket nog kanske räknas mer som en vuxenbok, jag vet inte riktigt. Georgie är gift med Neil och de har två barn. Georgie skriver komediserier för tv tillsammans med sin parhäst Seth. Det är snart jul och familjen har bokat biljetter hem till Neils mamma. Saken är bara den att Georgie och Seth har fått världens chans att få skriva en ny serie, serien de alltid har drömt om. Men det betyder att de måste sitta hela julen och jobba. Neil blir arg och åker med barnen ändå och vägrar svara i telefon. Georgie ringer och ringer men får inte svar förrän hon av en slump ringer från sin mammas fasta telefon. Neil svarar, men han är 15 år yngre och Georgie förstår att han svarar utifrån att de är nykära. Hur förvirrat och snurrigt det än låter så får Rainbow Rowell det att fungera. Jag köper hela upplägget och dras med i historien och kan inte sluta läsa. Trots att den egentligen inte går att jämföra med "Eleanor och Park" så är det i stort sett lika bra och man känner igen sättet att skriva. Nu måste jag kolla upp om det finns fler böcker av henne!

Så var det fredag igen och jag är ledig. Killarna sover och jag och kaninen morgonmyser till ljudet av regnsmatter på altantaket. I natt har jag kört motorbåt med en bäver framför mig. Jag liksom föste den framför mig. Lite underligt kan man tycka, men det var flera bävrar och båtar på sjön så jag var i gott sällskap. Jag hade inte ett dugg dåligt samvete för att jag tvingade en bäver att hetssimma. Däremot ångrade jag mig i drömmen för att det visade sig att den hade kläder på sig och det kändes inte helt okej.
Imorgon blir det kräftskiva här. Det ser vi fram emot. Idag hade vi tänkt oss en badutflykt, men vädret just nu inbjuder inte riktigt till det så vi får se vad som händer.

  

Jag har läst två noveller igen.
"Allt har sin tid" av Alva Dahl, som spännande nog var med och startade Novellix 2011. Hon är översättare och doktorand i nordiska språk i Uppsala. Novellen är tankeväckande. Vad händer om man råkat ut för något för länge sedan och sedan möter förövaren i ett helt annat sammanhang? Hur reagerar man?

Min andra novell är skriven av Jens Lapidus och heter "Heder". 30 sidor Lapidus känns ganska lagom för mig som inte riktigt klarar av den undre gangstervärlden i någon större dos.

"Varför kom du inte före kriget" är skriven av Lizzie Doron och är en roman om hennes mamma Helena och uppväxten i Israel efter andra världskriget. Elizabeth, och hennes mamma ännu mer, är överlevare. Boken är en kärleksförklaring till mamma Helena som försöker skapa ett nytt liv trots allt som hänt. På sitt egensinniga och oböjliga sätt vandrar hon genom tillvaron med högt huvud och djupa sår. Boken har vunnit flera priser och läses enligt baksidestexten i alla israeliska skolor. Det är en sådan där bok som får en vilja att gråta, men samtidigt stärker ens tro på överlevnad. Alla borde läsa den för att förstå vad det kostar att överleva!

Ikväll har H en övernattningskompis och stämningen är på topp. Jag har haft ytterligare en lugn dag på jobbet. Ganska skönt med mjukstart för sedan vet jag ju att det blir ett ökat tempo när allt kommer igång på riktigt. Telefonen har inte funkat idag heller. men vid fyratiden kom en kollega med en ny. Efter ungefär fyra minuter ringde en tant och ville beställa en bok. Undrar hur många gånger hon har ringt under dagen...?

Jag gillar Emma Hamberg. Hon är en författare som är lättsam men ändå inte ryggar för sanningar emellanåt. Hennes Rosengäddaserie är bland de härligaste feelgoodböcker jag vet. I sommar snubblade jag på en av hennes äldre böcker, med kåserier och fyndiga bilder med kommentarer. Boken heter "Det är insidan som räknas" och temat är hur det är att vara kvinna, mamma, sambo, ja, allt det där man ska vara hela tiden. Hon för fram budskapet att man inte behöver fixa allt, vara världsbäst och vara lyckad. Jag tycker alltid om när jag påminns om det. För vem är perfekt? Inte jag i alla fall men jag vill gärna vara det. Och det är, som vi alla vet, fruktansvärt jobbigt att aldrig nå riktigt i mål och vara bra nog. När det egentligen är så att man räcker och att ens bästa är bra nog! Så läs boken och andas ut! Vi duger!

Bokhandel, vänner och kärlek. Och så en katt.

Så var man igång med jobbet igen. Det har varit en mycket lugn dag och jag har varit helt för mig själv när jag ställt upp böcker, läst barnnyheter och planerat höstaktiviteter. Telefonen verkar trasig, den går inte att ladda vilket gjorde dagen ännu mer fridfull (även om jag kände mig tvungen att mejla till mina kollegor och tala om att jag inte gick att nå den vanliga vägen).
Här hemma har det varit rätt skönt också har jag förstått. Temperaturen, som jag uppenbarligen inte kan sluta tjata om, har varit perfekt idag. I morse tog jag till och med på mig en liten sommarkofta när jag cyklade till bussen, fast det var lite överdrivet. Lite funderar jag på hur det ska gå för den övriga familjen att komma in i vardagslunken igen, om två veckor förvisso men ändå...
Den käre nioåringen har helt anammat den softa semesterstilen, är uppe halva nätterna, sover länge, hoppar helst inte ur pyjamasen före lunch. Härom dagen när jag tjatat flera gånger om något, förmodligen att han skulle borsta tänderna, gå med soporna eller något, så tittar han upp på mig och säger med beklagande och något uttråkad röst att
- det är inte det att jag hör dåligt, jag lyssnar bara inte.
Japp, där fick han sista ordet. Det fanns liksom inget att svara på det mer än att han slog huvudet på spiken.

"Bokhandeln på Riverside drive" av Frida Skybäck är en av de bästa böckerna jag har läst i år. En feelgood som är lite mer oväntad, lite mer djupbottnad än de övriga feelgoodromanerna jag har läst på senaste tiden och jag har ju läst ett antal. Det är inte det att de andra var dåliga, det är den här som är bättre! Efter att Charlottes man Alexander dött så är företaget som de skapat tillsammans det enda hon lever för. En dag får hon veta att hon ärvt ett hus i London där bland annat en bokhandel huserar. Charlotte övertalas att åka några dagar till London för att ordna upp arvet. Väl där fångas hon av staden, bokhandeln och människorna. Hon blir nyfiken på sin moster som arvet kommer ifrån. Hon har aldrig träffat mostern och hennes mamma har aldrig pratat om henne.
Så bra!

PS: Tips från en som lärt sig den hårda vägen...Skriv aldrig ordet "rumphuggna" i en inledande bloggmening. Konstiga besök har noterats...Hm...

Mina inlägg blir en aning rumphuggna, kortfattade och inte så genomarbetade just nu. Det beror på att jag känner mig sjuk i värmen. Hjärnan fungerar inte och jag vill helst bara stå i duschen, med kallt vatten rinnande. Jag ska trots allt inte klaga. Det finns många, äldre sjuka och sådana med päls som nog lider mer.
De senaste två dagarna har jag mest suttit i skuggan och läst och drömt om höststormar. Speedy ligger under soffan med rumpan på en kylklamp och nosen mot vår lilla golvfläkt. Igår låg han, inne på toan, i sin resebur, med en kylklamp under magen i över en timme och vägrade kliva därifrån. Rörde sig bara när vi kom med vatten och hösnacks.

Nora Roberts lyckades inte riktigt den här gången tycker jag. Hennes senaste "På öppet hav" innehåller alla de klassiska Roberts-elementen, men det saknas känsla bakom orden. Och då har hon ändå fört in vissa allvarliga teman, som fosterhemsplaceringar och misshandlade barn. Ingen stor skillnad i kvaliteten, Roberts är alltid Roberts på gott och ont, men ändå...

Lucy Diamonds debut "Strandcaféet" var bra. Inga översättningsmissar som i "En sommar i Brighton" utan bara lättläst feelgood. Evie Flynn, familjens svarta får som alltid misslyckas och hamnar fel i livet är en person lätt att tycka om. När hon ärver ett café i Cornwall av sin moster så tror alla att det ska gå åt skogen, men med vänlighet, envishet och jädrar anamma så går det ganska bra ändå.