Jag har fått fast jobb! Idag fick jag veta att jag får fortsätta på mitt vikariat, som tills vidareanställd. Det känns fantastiskt , bara jag nu ror sista terminen på utbildningen i hamn också...
H och jag är ensamma i veckan då T har åkt med jobbet till Vancouver en vecka.  Jag känner mig som världens sämsta mamma eftersom jag tvingade H till sommarfritids trots att han inte ville i morse. Under dagen hade fritids ringt mig för att tala om att den stackarn blivit sjuk, men min jobbtelefon funkade inte så jag upptäckte inget förrän jag kom och skulle hämta. Nu ligger han på soffan och snörvlar ynkligt.
Nu är alla eleverna som bortblåsta från skolan. Idag gjorde lärarna sin sista dag. Ett par stycken har varit in och frågat om jag blir kvar i höst. Jag har påbörjat en del samarbeten som jag nu kan utveckla till hösten och det känns superkul!

Så, till dagens bok.
Horace Engdahl är en mycket speciell person. Han kan få det att krypa i mig med sitt överintellektuella språk och syn på sin egen förmåga. Samtidigt har han förmågan att beskriva sin omvärld på pricken och hans torra humor är ganska rolig emellanåt. Jag tänker att hans namn måste ha bestämt hans personlighet. Att heta Horace måste ju förpliktiga på ett eller annat sätt. På bokrean för ett antal år sedan köpte jag hans lilla kåserisamling "Cigaretten efteråt". Den  har legat i bokhögen sedan dess. För ett tag sedan gav jag mig själv utmaningen att inte låna någon bok på biblioteket förrän jag hade läst fem från min egen bokhög. Det gick sådär...Jag läste två, varav Horace var den ene, sedan råkade jag komma hem med två biblioteksböcker som jag inte kunde motstå och det är fortfarande bara två lästa.
Vissa av hans små betraktelser slog mig med häpnad och jag tänkte att: Ja, just så är det! Andra fick mig att gäspa och tänka att: Jaja, Horace, du säger det...
Lite intressant, men jag kanske inte längtar efter att sätta tänderna i något mer av honom just nu i alla fall.