I säkert två veckor har jag gått runt och känt mig risig, haft ont i huvudet och halsen, haft febertoppar (åtminstone har det känts så), och varit trött och deppig och dessutom sovit dåligt. Ett antal morgnar har det varit osäkert om jag skulle ta mig på jobbet men så har jag klivit upp klätt på mig och ätit frukost med planen att bestämma efter det. Och så har det blivit som så ofta att när jag väl har kommit så långt så åker jag på jobbet.  

Men så i morse var det som att något förändrats. H hade Nationellt prov i svenska idag och fick därför sovmorgon. Jag hade också sovmorgon och vi fikade och allt var mysigt. Plötsligt insåg jag att jag mådde mycket bättre! Och det var då också som jag insåg hur deppig jag varit. Den där jäkla förkylningen stal min livsglädje helt enkelt! Så idag har varit en bra dag. Jag har haft fullt upp hela dagen med olika klasser och sedan hunnit klara av diverse grejer på eftermiddagen. 

Imorgon har vi bokcirkel. Boken vi ska prata om är "Hur mår fröken Furukura?" av den japanska författaren Sayaka Murata

Jag läste den för flera år sedan och tyckte att den var riktigt bra. 

Just nu läser jag Emma Hambergs senaste; "Kärlekens idioter". Alltså, jag vet inte vad det är med Emma Hamberg men jag mår alltid så bra när jag läser hennes böcker. Trots att det handlar om människor som är ganska vilse i sina liv så skriver hon om dem med så mycket kärlek att man själv inte kan annat än att tycka väldigt mycket om dem, med skavanker och brister.

Den här boken är till på köpet en av hennes bättre skulle jag säga. En helt annan handling än Agneta-böckerna, som också var bra men jag gillar nog den här lite, lite mer. 

Simona, JP och Gertrud är tre personer som överlevt genom sina egna speciella strategier. De bär alla tre, på varsitt och väldigt olika, sätt ett pansar mot världen. Bästa sättet att inte bli sårad är att inte släppa in andra. Nåja, Simona lever med skräcken och vetskapen att hon förr eller senare kommer att förlora den 19-åriga sonen  när han beger sig ut i världen. Gertruds enda kärlek och vän är ett träd som heter Alice B Toklas (jo Emma Hamberg var den som

 ledde fram mig till Gertrude Stein och Alice B Toklas så helt konstigt är det kanske inte att de båda damerna dyker upp här) och JP har mycket svårt med seriösa relationer, ett arv från sin far.

Men när de tre möts av en slump så händer det saker som alltid i Emma Hambergs böcker och det där pansrat visar sig ha sprickor. Heter det förresten pansrat i bestämd form? Lite oklart.

 Så är det lördag och jag pustar ut efter en intensiv vecka. 

I onsdags var det både läsrast ute och bokbytardag. Dagen började med att släpa ut bord, göra bokbytarbiljetter och fixa. Tre hjälpsamma högstadiekillar ställde upp och hjälpte till med bordet, utan dem hade det blivit mycket svårare. Lågstadiet samt förskoleklasserna kom i grupper och lämnade böcker hela förmiddagen med stor entusiasm. 

Mitt i alltihop fick jag jogga över och hämta högtalaren, samtidigt som sexorna lånade böcker, hugga boken och gå ut och läsa. 

Ja, som ni förstår var jag lite svettig och andfådd men allt gick bra. Barnen satt där så fint med sina frukter och mackor. Jag körde igång och insåg efter ungefär tre minuter att det där med högtalare kanske inte var så nödvändigt eftersom publiken diskret kom närmre och närmre för att se bra och i slutet av boken stod de i halvcirkel precis framför mig, nästan på mina tår. Aktiviteten var i alla fall lyckad och uppskattad och jag tänker att jag ska göra fler försök framöver. 

Bokbytardagen var också mycket lyckad även om den sista klassen kände sig lite deppig för att alla bra böcker redan var tagna. Och då smög jag ändå dit lite böcker som jag hade undangömt för att pigga upp högen. 

Jag har läst den tredje delen i serien "Pommie och Frank" av Jenny Clevström.

 

Det handlar om Pommie som efter att ha varit ensamstående i större delen av sitt liv träffat den kände och populäre trädgårdsmästaren Frank och gift sig med honom. Tillsammans har de startat en handelsträdgård på Österlen och livet leker. Eller? Njae, det händer diverse problematiska saker mest hela tiden. Nu är det vännen Carl vars äppelodlingar och musteri  blir baktalat på sociala medier. Och när företaget dessutom utsätts för sabotage så är det uppenbart att någon eller några vill Carl illa. 

Samtidigt som serien tillhör genren feelgood så måste jag säga att just den här boken var lite sorglig vilket jag tycker tillför en hel del. Livet är ju aldrig bara lyckligt eller olyckligt. Saker och ting går upp och ner och man styr inte allt. 

Jag har just börjat på den sista delen "Frost i trädgårdscaféet"

 

Jag har bara läst fyra kapitel så jag kan inte berätta så mycket om handlingen.

Förresten så tror jag inte att jag berättat vad jag kom fram till efter faktakollen när jag hade läst "På äventyr med Poppy Bridgerton" av Julia Quinn. Där lärde jag mig ju hur sjömän gick på toaletten ute till havs samt hur pussel uppfanns. 

Bokens information stämde i båda fallen. På skeppen fanns ett hål i fören och ett i aktern som fungerade som toalett. Anledningen till att det fanns två hål var att man kunde välja utifrån vindriktningen. Egentligen ganska självklart alltihop men jag har aldrig tänkt på det överhuvudtaget.

En brittisk kartritare, John Spilsbury, anses ha uppfunnit pusslet 1766  med syftet att lära barn geografi. Han sågade ut länder på kartan, i trä, som man sedan skulle lägga ihop på rätt ställe.

En mycket intressant sak att lära sig må jag säga!

 Den här veckan kör vi lästema på jobbet. Tyvärr har inte mellanstadiet och högstadiet nappat direkt utan det är mest lågstadiet som har diverse läsaktiviteter. Det är naturligtvis kul men de läser så mycket ändå. Förra året var jag så nöjd eftersom vi fick igång de tröga, lite äldre eleverna. Men nu är det som det är. Jag är inte så taggad själv i år heller. Vet inte riktigt varför, livet kanske...? Imorgon ska jag i alla fall ha läsrast ute på skolgården. Har fixat förstärkare med mick från fritids och ska läsa den fantastiska bilderboken "Bulqash" har jag tänkt.

Den är skriven av den palestinska författaren Yara Bamieh. Jag citerar baksidestexten.

"Bulqash kommer på besök en gång om året.

De vilda kaninerna på ön väntar och längtar med bultande hjärtan.

Så äntligen kommer Bulqash! Han stampar två gånger i marken. Han tar ett skutt upp i luften, gör en volt och landar på händerna. Bulqash är upp och ner, och allt omkring honom är upp och ner."

Boken är hyllning till fantasin och det oväntade skulle jag säga. Och så här års när man ska stå ute och läsa en saga så passar den perfekt eftersom den inbjuder lyssnarna att delta; stampa, hoppa upp och landa. Egentligen ska man landa på händerna men det kan ju bli lite överkurs.

I söndags var vi på landet och höststädade. Jag stod dubbelvikt och klippte i rabatten med sekatör och yviga svep. Det var avslappnande och vilsamt men ajajaj vilken träningsvärk jag hade igår. Kunde inte röra mig utan ett UFF! Idag är det lite bättre men jag känner mig fortfarande stel som en okokt spagetti. De senaste veckorna har jag hållt igång träningen men det är ganska uppenbart att jag missat stretchingen.

Den senaste Lucinda Riley-boken som jag har läst är "Olivträdet". Av någon outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att komma in i den. Faktum är att det tog mig drygt en vecka att komma till kapitel två. Det var inte fel på handlingen och boken, det var min hjärna som inte riktigt kopplade på. Har läst ovanligt lite de senaste veckorna och det var länge sedan jag hade en lässvacka.

I alla fall. Huvudpersonerna är två i den här historien. Dels handlar det om Helena, gift trebarnsmamma med en hemlighet. Alltså, alla dessa hemligheter. Vad vore världen utan dem? Hemligheterna har gjort henne lite avståndstagande och svår att komma nära. Boken handlar också om Helenas äldste son, den 15-årige Alex, som skriver dagbok under just den här sommaren. Han har aldrig fått veta vem som är hans biologiska pappa och han är mycket bestämd över att ta reda på den saken. Helena har ärvt ett hus på Cypern av sin gudfar och där samlas familjen och vänner. Passande nog heter huset Pandora. När alla samlas så går det inte längre att gömma allt som hänt i det förflutna och kaoset är ett faktum.

När jag väl kommit igång med läsningen så var den lika bra som Lucinda Rileys böcker brukar vara.

Månadens dikt november 2024

Vänner, på avstånd

Vad gör de nu?

Dom jag träffade går där, 

i sin dalgång.

Allt svårare 

har jag fått

att förstå avstånd

-Göran Greider-

Ur

"Jakobsbrevet"

2004

 Efter en bra helg med träning, mycket läsning, stickning, middag hos svärmor och avkoppling så är en ny vecka igång.

Jag har sträckläst två böcker som ska lämnas tillbaka imorgon. Som tur är så var de både snabb- och lättlästa.

 

"På äventyr med Poppy Bridgerton" en del i serien "Familjen Rokesby" av Julia Quinn var en ganska rolig bok får jag ändå säga, inte bara romantisk.  Och jag har lärt mig två saker som jag inte visste, om det nu är sant. Jag har trots allt inte faktakollat ännu. 

Dels hur sjömän gick på toaletten på 1800-talet, dels hur konceptet pussel kom till. Jag kommer att kolla upp det här och återkomma så att alla andra vetgiriga människor också får veta.

Min andra bok är "Tillbaka till Hampstead" av Eli Åhman Owetz. Trots att jag tyckte mycket om hennes "Söderbergaserie" så fann jag det uppfriskande att läsa om nya människor och ställen. Fast, en mycket liten bikaraktär från Söderberga flimrade hastigt förbi, vilket var lite roligt.

Charlotte jobbade under en period som au pair i London som 19-åring. Fylld av förväntningar anländer hon men det visar sig genast att familjen hon ska jobba hos inte alls är vad hon trott. 

Allt håller på att sluta med förskräckelse men så träffar hon en annan au pair, Marie, och då blir allt annorlunda. 

Parallellt med att vi får följa den 19-åriga Charlottes äventyr 1980 så dimper vi ner i nutid. Charlotte är så evinnerligt trött på sitt jobb och när hon ärver pengar så förvånar hon alla (inte minst sig själv), säger upp sig och åker tillbaka för att leta upp de personer som betydde så mycket när hon var ung men som hon tappat kontakten med.

Det blir en både härlig, sorglig och spännande återkomst.

Hej då oktober!

 Biblioteket har varit lugnt den här lovveckan. Men ändå träffar man en hel del folk tack vare Meröppet. Utanför fönstret har det varit full aktivitet. De nya barackerna är uppsmällda och skolans grejer har fraktats dit. På måndag ska vissa klasser, och majoriteten av fritids, flytta in. På skolgården är de i full gång att riva, gräva och greja. Jag tycker att det är spännande och ser fram emot den nya skolan och det nya biblioteket som skymtar långt borta i framtiden.

Igår var det legobyggande för hela slanten. Åtta entusiastiska barn kom och byggde med stor frenesi i en och en halv timme. Lego är verkligen en fantastisk uppfinning. Mina syskon och jag har ägnat en mycket stor del av vår barndom åt lego och det fanns ju långt innan dess. Min son har älskat att bygga även om vi gjorde ett stort misstag med honom.  Han fick olika satser, ni vet drakar, borgar, rymdskepp...Problemet var att när han byggt de där sakerna så var han färdig. Vi fick absolut inte riva eftersom han var mycket nöjd men hela poängen är ju att kunna riva och bygga nytt. Nästa gång jag ska ge bort lego till ett barn så ska det vara de där gamla standardbitarna som man kan använda till vad som helst.

Legot igår var mycket blandat men mest de vanliga rektangulära och fantasin flödade.

För ett tag sedan lyssnade jag med stor behållning på podden P3-klassikern

som i detta avsnitt handlade om Gertrude Stein och Alice B Toklas. Programledaren Emelie Rosenqvist och författaren Emma Hamberg pratade om boken "Alice B Toklas självbiografi", skriven av Gertude Stein.

Jag kände till Gertrude Stein även om det var ytterst lite men nu blev jag galet intresserad och direkt efter att jag lyssnat klart så beställde jag boken på biblioteket. Och jag är inte besviken! Boken handlar absolut inte om Alice B Toklas utan om Gertude Stein som konsekvent genom boken framställer sig själv som ett geni och en betydelsefull person för konst- och kulturvärlden på 20- och 30-talet i Paris främst. Det får man ändå säga att hon gör med all rätt. I de båda damernas hem möttes tidens blivande kulturella storheter; Picasso, Matisse, Hemingway och många fler. Jag har svårt att beskriva boken och deras liv men jag har fnissat och fascinerats hela vägen. På mitt skrivbord ligger nu en annan bok som jag längtar efter att sätta igång med, nämligen "Alice B Toklas kokbok". Den skrev hon faktiskt själv 1953 när Stein dött och hon låg sjuk. Efter att ha läst Emma Hambergs förord och bläddrat lite i den så vågar jag mig på att förutspå att jag kommer att gilla även denna bok. Ja, det är en kokbok men lika mycket en dagbok.

Vill ni veta mer så lyssna på poddavsnittet (se länken ovanför). Ni kommer inte att bli besvikna!

 Så har vi en ny vecka. Jag har tagit mig igenom två hektiska men roliga veckor med praos, Sy- och hantverksfestival och en massa annat tjohej.

Att ha två entusiastiska och glada praos piggade upp mig. Båda två jobbade på och gjorde sitt allra bästa. De yngre eleverna blev mycket imponerade av dessa stora tjejer som visade sig vara superbra på att hitta rätt böcker och att läsa högt!

I lördags satte jag mig på pendeltåget och drog till Älvsjö och Sy- och hantverksmässan. Lite tråkigt att inte ha någon att prata med men samtidigt väldigt skönt att bara knata runt, kolla och köpa det garn jag behövde. Mest blev det entrådigt lingarn som är det allra bästa när man ska sticka disktrasor. 

Hemvägen blev lite av en prövning eftersom vagnen blev proppfull med Hammarbyfans som skulle på match i Uppsala. Under ganska många timmar var jag övertygad om att de tillhörde GAIS eftersom jag tyckte att de ropade det. Men T och P himlade med ögonen när jag berättade om det hela och ville påskina att jag har noll koll, vilket kan vara lite lite sant när det gäller fotboll (eller bandy? nu blev jag lite osäker).

I alla fall så drack de öl, brölade och sjöng. Jag kan inte med ord beskriva hur utmattad jag blev...Dels ljudnivån, dels tanken på alla dessa karlar i olika åldrar som betedde sig som om de inte hade mer än två små fungerande hjärnceller och sedan kom lågvattenmärket... 

Vid Arlanda blev två av karlarna (någonstans i 40-årsåldern) kissnödiga så de gick iväg på perrongen, jag vill inte ens veta var de tyckte att det var lämpligt att kissa, medan deras kompis stod och höll upp tågdörren så att det inte gick att stänga och vi inte kunde åka vidare. En ur tågpersonalen påpekade oerhört trött och sarkastiskt att det inte var okej att låta alla andra passagerare vänta på att de skulle bli färdiga men de kunde inte ha brytt sig mindre. 

Väl i Uppsala brölade alla supportrarna sig vidare till olika pubar gissar jag.  På vägen såg jag flera som satte upp klistermärken, klottrade med sprayburkar och betedde sig. På nyheterna kunde man se i söndags att det varit misshandel på någon pub efter matchen plus att någon supporter kastat in glas på planen. 

Nu kan det tyckas som att jag lägger orimligt mycket tid på det här i stället för att skriva om mina böcker men jag känner mig fortfarande aningens upprörd över hur vuxna människor kan uppföra sig!

Puh, nu har jag fått ur mig eländet och kan tänka på roligare saker.

Jag har inte läst så många japanska böcker men varje gång jag tar mig an en så blir jag glatt överraskad.

"Innan kaffet kallnar" av Toshikazu Kawaguchi  är ett boktips från en vloggare på Youtube som jag följer. Just exakt nu kommer jag inte ihåg vem det är eftersom jag följer flera.

På ett litet café sägs det att man kan resa i tiden. Om man sitter på en speciell stol ska man kunna få en kopp kaffe och sedan resa till ett valfritt tillfälle i tiden. Men det finns många regler. Man får inte flytta sig från stolen och man måste vara tillbaka innan kaffet kallnat.

Från början var historien en teaterpjäs och det kan jag mycket väl tänka mig. När jag började läsa hade jag först svårt att fastna och undrade lite varför det här är en så populär bok? Men, som så ofta, så vände det och i slutänden tyckte jag mycket om den.

Jag håller fortfarande på med hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, del 3. Igår kväll kom jag till mars 1792 och Gustav den tredje mördades. Ett kapitel jag väntat länge på eftersom jag var mycket nyfiken på vad hertiginnan och hennes omgivning hade att säga om mordet. På grund av allt som hände åren före mordet så var det nog ingen större överraskning. Till och med kungen själv misstänkte att folk ville honom illa. Och Hedvig Elisabeth Charlotta skriver flera gånger månaderna före att kungen gjorde sig hatad av många och att det nog skulle sluta illa en vacker dag. Och hon fick ju onekligen rätt.

Ja, det är mycket intressant och väl värt att läsa trots det ålderdomliga språket och de mycket långa redogörelserna för kungens krigande och politiska handlande som jag plågat mig igenom innan jag kom fram till den här godbiten.