Steffi går i nian. Hon spelar bas och älskar Povel Ramel. Om det inte vore för plågoandarna i skolan skulle livet vara bra. Tjejgänget, med Carro i spetsen, missar aldrig ett tillfälle att trycka till henne, kalla henne horunge och äckel, både i verkligheten och på nätet.
På väg hem en dag hör hon Povel Ramels musik genom ett öppet fönster. Hon stannar för att lyssna och blir oväntat inkallad för att presentera sig. Det visar sig vara den drygt åttioåriga Alvar som bor därinne och han och Steffi blir vänner. De lyssnar på och pratar musik och Alvar berättar om hur det var att vara ung på 40-talet och älska jazz. Jag tycker så mycket om Steffi. Hon är en genomärlig person som går sina egna vägar, tror på sig själv trots att hon blivit mobbad i åratal (fast ibland vill hon bara slå sig själv för att hon känner sig så fel).
Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Jag kunde inte sluta läsa. Det handlar om livet och musik, om att orka stå för den man är och att hitta sin plats i världen.
LÄS! Och vet du någon vilsen tonåring så tipsa om den vet jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar