Tänka sig, tre dagar kvar på året och jag har just avslutat en av årets bästa böcker.
Jag har alltid varit väldigt svag för Jojo Moyes, men jag kan utan att tveka säga att den här senaste,  "Bergens stjärnor", är hennes bästa någonsin! Den innehåller kärlek, vänskap, spänning, historia, böcker, bibliotek, ja allt man behöver i en bra bok. Jag har fnissat och gråtit omväxlande.

Året är 1937. Alice Wright, en ung engelska, känner sig som en fånge. Hon bor hemma hos sina föräldrar som tycker att allt hon gör är fel. Hon känner hela tiden att hon inte passar in. När den stilige och spännande amerikanen Bennett kommer på besök och friar till henne så ser hon sin chans. Hon följer med Bennett och hans far till Kentucky. Ingenting blir dock som hon tänkt sig. Hennes fängelse byts bara ut mot ett annat. Men så startar president Roosevelts fru Eleanor, ett projekt som ska hjälpa befolkningen under depressionen. Genom att skicka ut ridande bibliotekarier till fattiga människor som bor avsides i bergen så vill man ge dem möjlighet till en ljusare framtid. Alice blir en av dem, fullständigt mot sin mans och svärfars vilja.
Alice och de andra kvinnorna som antar uppdraget får kämpa mot väder och oländig terräng, aggressiva hembrännare och andra män som känner sig extremt hotade av starka kvinnor som styr över sina egna liv. De svetsas samman och blir vänner för livet.
Jag blev totalt fast i boken från första sidan till sista! Det gick inte att sluta läsa och det var en ren plåga att gå på jobbet igår och veta att det var trettiofem sidor kvar som jag inte kunde läsa på hela dagen och därför inte fick veta hur det skulle sluta.
När boken väl avslutats på kvällen så kände jag mig tom! Det kändes som att jag förlorat en nära vän.  Idag har jag klappat den några gånger och Alice och hennes vänner finns hela tiden i mina tankar.
Lyckost dig som inte har hunnit läsa den än!

Så var det jullov....För en del...

Stämningen är på topp! Jullov för skolbarnet och hans farbror. Daniele Lama i julkalendern är äntligen avslöjad. H spelar något dataspel på tv:n. Kaninen lördagsmyser förnöjd på vardagsrumsmattan och jag laddar för att åka på jobbet om en timme.
Att jobba på lördagar ger en tudelad känsla. Det känns jobbigt att ställa sig i ordning, hoppa på cykeln och ta sig till bussen. Men när jag väl är där så brukar det gå bra och till och  med vara mysigt. De låntagare som kommer in på lördagarna har sällan bråttom vilket ger en gemytlig känsla.
Efter jobbet, i eftermiddag, ska vi på glöggfika hos min syster. Barnen ska byta julklappar eftersom vi inte firar julafton tillsammans i år.
Resten av helgen lär nog gå åt till julmatsförberedelser, julkortsskrivande och julklappsförberedelser. I år slår jag alla rekord i att vara oförberedd inför julen. Det har aldrig hänt förut att jag inte fått iväg julkorten i tid till exempel. Nu ligger de på mitt skrivbord och skäms. Men vi har jobbat så mycket i december och det har varit så mycket som hänt på helgerna att vi helt enkelt inte hunnit.
Men, jul kommer det att bli vilket som och det är skönt att veta.
När julaftonen är avklarad ska vi bara lulla runt och slappa; läsa böcker och spela spel. Jag längtar!

Apropå lulla runt så läser jag för tillfället Rebecka Åhlunds biografi "Jag som var så rolig att dricka vin med". Det är en extremt sorglig historia, men samtidigt hoppfull, om hur hon som 40-åring till sist erkänner för sig själv och andra att hon är alkoholist. Då har hon varit full i stort sett varje dag i flera år. Hon tvingas inse att hon skadat sina barn känslomässigt, att hon gjort en massa saker hon inte ens vetat att hon gjort och hon tvingas att ta itu med all den ångest och alla andra känslor hon förträngt genom att dricka. Rebecka Åhlund skriver också om hur genomsyrat hela samhället är av drickande. Nu bor hon i London och där verkar det som att i vissa kretsar, åtminstone, dricks det vid alla tillfällen, till och med på barnkalas. Men visst känner jag igen det där. Ska man fira eller ha trevligt så ingår ofta alkohol på något sätt. Boken väcker många tankar och lite ångest också över hur lätt det är att halka iväg på fel väg. Och så här inför jul och nyår kan man ju inte låta bli att tänka på alla barn och ungdomar som påverkas av föräldrarnas drickande.

En skoldag kvar!

Den här veckan har det varit fullt i biblioteket i stort sett hela dagarna. Eleverna har tydligen fått lite extraraster, som de har spenderat med mig.
Jag tycker att det är roligt att ha många som hänger med mig och att de trivs. Ibland måste jag ta fram den stränga frökenblicken när det blir för livat och då blir det lugnare. Den blir också väldigt effektiv när eleverna vet att de kan bli utkörda.
Hemma är vi vuxna fullständigt slutkörda efter den långa hösten och vill bara ta det lugnt medan tioåringen plötsligt, den här veckan, blivit full med energi och glädje. Tanken på jullov piggar uppenbarligen upp.

Jag läser den sista delen om Bricken; "Som ett träd i skogen" av Vibeke Olsson.
Nu är året 1920 och den gamla tiden krockar med den nya. Bricken oroar sig för sina barn och barnbarn som har sina egna idéer om hur livet ska vara och de lyssnar inte alltid på sin mamma.
Boken får mig att tänka på alla de situationer jag själv befunnit mig i livet, både när jag varit den yngre generationen som har känt att de äldre inte förstått mig och världen jag lever i, men också nu när jag plötsligt är medelålders och muttrar över de som är yngre än mig.

Ett Sverige från förr och i framtiden

Inte ens två veckor kvar till jul. Igår firades det lucia och hon behövs verkligen i mörkret just nu. Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att idag kommer det aldrig att bli riktigt ljust.
I veckan fick vi veta att fem bibliotek i Göteborg hotas av stängning.Läs artikel från DN
Det gör ont i hjärtat att tänka på hur vi monterar ned alla de viktiga funktioner i samhället som  så länge känts självklara. Jag läser just nu "Glödens färger" av Vibeke Olsson som ju handlar om Bricken som växer upp lever i Svartvik, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det handlar om ett fattigt Sverige där hungern aldrig är långt borta och där arbetarna kämpar för drägliga livsvillkor. Bricken lever i en tid av oro och strejker, men där världen ändå blivit bättre på det stora hela. Kampen har lönat sig och framtiden ser, trots allt, ljus ut.

Jag läser och tänker att det borde finnas inskrivet i läroplanen att alla skulle få läsa böcker om hur det var att leva för bara 100 år sedan.

En annan bok, som mitt barn för övrigt kommer att få i julklapp är Kalle Linds och Jimmy Wallins
seriebok "Statarna och deras (inte fullt) så underbara äventyr".



Den borde också vara obligatorisk läsning för alla! Som Kalle Lind själv påpekar i boken så är det en humoristisk historia, men det kanske får en att vilja veta mer och att åtminstone lära sig att det funnits en tid, inte mer än en blinkning bort då många svenskar faktiskt var livegna.

Jag försöker att undvika att ge mig in i diskussioner på Facebook. Det är inget bra forum då det så lätt urartar och man hamnar i hetsiga situationer med människor man kanske aldrig ens mött. Jag vet dessutom att det som regel inte går att omvända någon eftersom alla ser sanningen från sin utkiksplats och tolkar allt utifrån det. Men så ibland känner jag plötsligt att någon (jag då) måste visa att det finns andra synpunkter och åtminstone tvinga folk att tänka ett varv till, ett varv som tyvärr oftast slutar där de började. Inlägget som jag var tvungen att kommentera handlade om SD som ska rädda Sverige från muslimer, Stefan Löfvén och alla andra terrorister och maktmissbrukare.
Efter att ha försökt nyansera bilden i ett par dagar insåg jag att det som vanligt var hopplöst och avbröt det hela. Personen jag började diskutera med, och som jag känt för länge sedan, fick snabbt hjälp av likasinnade, som jag aldrig träffat och då kände jag att det inte fanns någon öppning i samtalet. Åh, vad jag hade velat ge dem några bra böcker...
Men, jag känner ändå att det är viktigt att stå för sina åsikter någon gång emellanåt. En otroligt sorglig sak som jag stött på några gånger under hösten är att man pratar med någon man inte känner och märker att samtalet cirklar lite nervöst och otydligt innan personen man pratar med förstått att vi tycker samma sak om SD och de åsikter som de har. Var ska det sluta om vi inte vågar stå för våra åsikter eftersom det kan straffa sig?

Snön är åter ett minne blott. Men, vem vet, den kanske hinner komma tillbaka till jul.
I lördagskväll gick jag på julkonsert. Mina två systrar är med i en kör och jag går alltid på deras konserter om jag har möjlighet. Det var stämningsfullt och fint.
Söndagen gick åt till pepparkaksbak. Först monterades det ett pepparkakshus som jag redan samma kväll lyckades rasera genom alltför yvig armföring. Har fått be om ursäkt för det ett antal gånger... Sedan bakade vi vanliga pepparkakor. Jag fick kavla och grädda och den andre mästarbagaren skötte pepparkaksformarna samtidigt som han under två timmar skrålade julsånger. Det hör ju till att man ska lyssna på julsånger vid julbak. Jag skötte musiken men hade problem att hitta den ultimata låtlistan. Man vill ju att det ska vara stämningsfullt och vackert men samtidigt fanns det önskemål om lite coolare musik än vad jag lyckades hitta. Nåja, mysigt hade vi i alla fall.
Kaninen, som en gång i sin ungdom, lyckades tugga lite på ett pepparkakshus i smyg, skuttade i cirklar runt bordet där huset står, under kvällen, sniffade entusiastiskt och letade uppenbart efter ett sätt att komma upp på bordet. Nuförtiden är vi betydligt mer uppmärksam på hans kreativitet så han har inte lyckats komma åt det, än så länge i alla fall.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska läsa klart Vibeke Olssons serie om Bricken. Bricken som växer upp och lever i Sundsvall, vid sågverket. Eftersom det var länge sedan jag läste serien så kommer jag inte riktigt ihåg vilken del som står på tur. Nu har jag börjat på "Glödens färger", del 5. Jag känner igen åtminstone början så det kan vara så att jag redan läst den. Men, jag läser ändå så kommer jag in i berättelsen igen. Jag tycker att det här är en historia som alla borde läsa. Den känns lika viktig som arbetarförfattarna som räknas till klassikerna. Bricken är en viktig röst ur vår historia, en pusselbit i den värld vi lever i nu.

En lördag närmare jul..

Vi har haft en lugn och skön lördagsmorgon. Jag har suttit och tittat på en dokumentärserie på Svt-play; Countrymusikens historia.
Jag är inget gigantiskt countryfan, men älskar dokumentärer och blir alltid intresserad och vill veta mer. Livet för de fattiga amerikanerna och hur musiken genomsyrade deras liv är väldigt fascinerande. Den här serien består av nio delar så den är verkligen grundlig. Vissa delar har  jag fått se två gånger eftersom jag har en tendens att slumra till lite emelllanåt.
Vi hade ett bra författarbesök i torsdags med Magnus Nordin. Eleverna var intresserade och hade bra frågor vilket nog gjorde att han blev lite inspirerad också. Det ena ger ju alltid det andra.
Nu väntar vi med spänning på en ny bokserie vars första del kommer ut i mars.
Den första delen kommer att heta "Röd zon".

Jag laddar inför julen med att läsa lite julböcker. Förra helgen var vi på biblioteket och jag ramlade på en novellsamling med julmysterier av P.D. James; "Mistlar och mord". Boken består av fyra noveller med lite småputtriga intriger. Agatha Christie nämns i två av historierna och om man gillar henne så gillar man den här boken också.Jag har inte läst P.D. James förut, men nu blir jag lite sugen. Hennes karaktär Adam Dalgliesh är med i två av novellerna och han skulle jag kunna tänka mig att träffa på flera gånger.




Något helt annat som också råkade slinka med hem från biblioteket var något så spännande som en seriebok, baserad på Gustaf Frödings dikter. Malin Biller har illustrerat dikterna efter att ha levt med dem i åratal. Jag tycker att det blev ett spännande resultat och roligt att läsa även om jag inte har någon nära relation med Fröding. H råkade se boken och blev lite intresserad. Han gilllar serier... Så nu har han också lärt sig lite om Fröding. En rolig bieffekt...Boken heter "I varje droppe är en ädelsten". Titeln kommer från dikten "En ghasel"

Första advent!

Tänka sig. Det är första advent och utanför fönstret är världen vit och glittrig. Grannarnas fönster är fulla av adventsstakar och ljusslingor. Det är ungefär -6 grader kallt (gissar jag utan att ha kollat någon termometer). Plötsligt är alla lite gladare och H och hans kompis har varit och lekt i snöhögar i helgen. Just nu är de hemma hos kompisen och åker madrass.  Kaninen vill bara vara ute i snön.
Tyvärr ska det visst bli plusgrader redan på tisdag igen, så det gäller att njuta så länge man kan.
Vi har bakat lite idag, tittat på julkalendern på tv och ikväll blir det glöggfika. Jag är väl inte överdrivet imponerad efter det första kalenderavsnittet, men det kan ju ta sig.
På torsdag gör det inte så mycket om det är aningens varmare för då ska jag ut och köra en författare igen. Denna gång är det årskurs 8 som ska få besök av Magnus Nordin. Magnus Nordin har skrivit många böcker. Eleverna har fått läsa olika av hans böcker och han är mycket lämplig att jobba med eftersom han gjort både lättlästa serier och ganska krävande böcker. Jag började läsa en av de lättlästa serierna "Varelserna" som handlar om två syskon; Elias och Emma, som är på semester på Gotland med sin familj när det bryter ut en zombieepidemi. När någon blir biten så dör personen först, för att sedan, efter några minuter vakna upp igen som zombie. Föräldrarna förvandlas och Elias och Emma måste fly för att rädda sig. Zombiesarna tål inte solljus vilket gör att de två syskonen kan röra sig under dagtid. Man kan tycka vad man vill om zombiehistorier, men serien är välskriven och ganska läskigt illustrerad vilket får även fjortonåriga läsovilliga killar att kunna tänka sig att ta sig an berättelsen. Serien består av sex böcker och det är spännande hela vägen.