Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

onsdag 26 september 2012

Imorgon startar bokmässan och jag är inte där i år heller. I stället läser jag bokbloggarna från de som är på plats och hoppas på bra reportage på tv. Temat Norden känns spännande och jag hoppas på lite nya lästips.Det slog mig också att jag ju har en utmaning på gång. Mitt mål under detta år är att läsa tre Strindbergare. Än så länge har jag läst två; "Fröken Julie" och "Hemsöborna". Kanske är det dags att läsa den tredje. Min plan är att få tag i "Röda Rummet".
Ikväll jobbar T sent och H och jag får besök av två kompisar. Det ska bli mysigt och H blev uppåt imorse när han förstod att han skulle vara vaken när de kom. Nu låter det som att vi aldrig tar hem folk när han är vaken vilket INTE är fallet!

tisdag 25 september 2012

Tulpanskröna

I flera veckor var jag så duktig och cyklade de sju kilometrarna till jobbet åtminstone tre dagar i veckan. Nu tänker jag varje morgon att jag ska cykla men när jag närmar mig parkeringen och busshållsplatsen så är det som att cykeln får eget liv och saktar in av sig själv. Och vips, utan att jag förstår hur det gått till så är hojjen parkerad, låst och mina ben har styrt stegen mot bussen.
Jag har inte berättat om mottagandet av tioårspresenten jag gav bort, brevpapperet och frimärkena... Det visade sig att födelsedagsbarnet brukar skriva brev ibland, men inte hade något snyggt brevpapper. Så presenten blev lyckad trots allt!
Boken på mitt nattygsbord heter just nu "Svarta tulpaner" och är en skröna skriven av Per Orvegård. Min faster har lånat ut den till mig eftersom författaren är en profil på Radio Jämtland (om jag nu minns rätt), en uppskattad kanal i mina hemtrakter. Han skriver också i LT(Länstidningen) . Nåväl, en skröna kan man lugnt säga att det är, lite i samma galna stil som "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Handlingen utspelar sig på en tulpanresa till Holland. Man får följa de olika deltagarna, boende i Östersund tror jag,och deras problematiska liv. Jag har nu tagit mig igenom två tredjedelar av historien och de har inte kommit längre än till värdshuset i Tönnebro, ett värdshus där jag själv lunchat på ett antal semesterresor på väg norrut. Problemet är att allt elände som kan hända händer och allt tuggas om i minst ett par varv. Det blir för mycket helt enkelt och jag blir lika trött på de här karaktärerna som jag blir när jag råkar se buskis-tv, till exempel "´Stefan och Christer"... Trots det finns några intressanta karaktärer. Ett av paren, Bertil och Berit, tror jag inte är helt tagna ur luften. Det har nämligen funnits ett välkänt par i Östersund som påminde väldigt mycket om de här. Kul för oss som känner igen dem. Busschauffören Bo är en änkling som helst skulle jobba dygnet om för att slippa minnas förlusten av frun som dog i cancer. Ruth och hennes dotter Gertrud åker med för att den 40-åriga oskulden Gertud ska få chansen att träffa en karl, vilket kan bli svårt eftersom hon har en något orealistiskt romantisk bild av kärleken. Om Orvegård hade nöjt sig med hälften av alla problemrelationer som passagerarna brottas med och istället utvecklat de han tagit med så tror jag att berättelsen hade fängslat mig betydligt mer. Jag läser klart boken, men den kommer inte att finnas kvar i medvetandet speciellt länge.

söndag 23 september 2012

När höstmörkret smyger sig på är det skönt med en lagom lättsam bok att pigga upp sig med. Jag har plöjt igenom Marianne Cedervalls roman "Spinnsidan", den tredje delen i serien om de två något speciella väninnorna Hervor och Mirjam. När de stöter på orättvisor och elaka människor har de sitt eget sätt att skipa rättvisa.Genom affirmation (en sorts tankeöverföring) har de lyckats ta död på ett flertal personer som inte är värda att leva. Hervor tycker att det är i helt i sin ordning medan Mirjam har lite mer moraliska betänkligheter över tillvägagångssättet. I den här boken är de på Gotland i det sommarställe som de har köpt och naturligtvis dyker det upp saker som kräver en insats. Mirjam vill helst utveckla sin förmåga att se auror eftersom det verkar lagom oskyldigt, men riktigt så enkelt blir det inte. Samtidigt som det är humoristiskt på ett svart sätt så finns det en allvarlig vinkel också, ett barn som missköts får de två kvinnorna att ta i med hårdhandskarna.

fredag 14 september 2012

veckans jerka

Vad är det som lockar dig att läsa den genre/de genrer som du föredrar?

Jag är en allätare på de flesta områden, vare sig det gäller mat, musik, filmer eller böcker. När jag väljer en bok som jag vill läsa så beror det oerhört mycket på sinnestämningen jag är i. Men en bra historia är alltid det som lockar mig mest. Jag vill sugas in i en bok, helst inte kunna lägga ifrån mig den för att jag bara måste få veta vad som ska hända härnäst. Böcker där formen och språket är det framträdande har jag svårt att fastna för. Däremot, om det är en fängslande historia, skriven med ett intelligent och vackert språk så förhöjer det absolut upplevelsen. Och, en riktigt bra historia kan förstöras helt av ett taffligt hantverk.

onsdag 12 september 2012

Höstens föräldramöte är avklarat, man börjar få koll på läget på jobbet och hemma känns det som att vi är inne i de vanliga rutinerna. Jag läste klart den sista delen av "Hungerspelen",nämligen "Revolt" idag. Jag tyckte att den första boken var jättebra, den andra var bra men grep inte riktigt tag i mig. Den tredje har jag läst och nyfiket undrat; hur ska författaren lyckas avsluta det här på ett bra sätt? När jag läste det sista kapitlet, på en buss dessutom, kunde jag inte låta bli att gråta en skvätt. Jag gillade slutet, inget sentimentalt knåpande, utan lite sorgligt men ändå positivt.

Nu har jag tagit tag i min andra bok som jag har på gång, "Döden på en blek häst" av Amanda Hellberg. Det är en deckare som handlar om den unga kvinnan Maja vars mamma försvann när hon var tio år. Så plötsligt en dag får hon beskedet att mamman mördats i Brighton. Maja försöker att gå vidare med sitt liv men det visar sig lättare sagt än gjort då hon har en förmåga att se saker som andra inte ser. Mamman hemsöker henne och det är uppenbart att hon vill sin dotter något. Jag har inte hunnit speciellt långt ännu men tycker att det är riktigt spännande.

onsdag 5 september 2012

brevskrivandets ädla konst



Lyrisk efter att ha läst "Hungerspelen" så sa jag till min syster, som är lärare för tonåringar och unga vuxna, att det borde vara den perfekta boken att jobba med. Dels är det en spännande fantasy men sedan finns det så många olika vinklar att diskutera utifrån. Som av en händelse skulle hon häromdagen välja en bok att använda i undervisningen och då tog hon den. Jag har inte hunnit prata med henne mer än att jag förstått att det var ett lyckat val! När jag lyckas tipsa någon om en bok och det går hem så blir jag så förskräckligt nöjd.

På lördag ska vi på tioårskalas och jag har inhandlat present idag. Alltså, jag vet att jag har en närmast fanatiskt intresse för brevskrivning. Under min uppväxt och långt upp i vuxen ålder brevväxlade jag med ett antal personer. Jag har sparat varenda brev sedan jag var liten och jag tar fram dem ibland och myser av att läsa dem.  Fortfarande skriver jag ibland  till gamla vänner men det är sällan jag får svar. Oftast ringer de i stället. Det är så sorgligt att brevskrivning nästan har försvunnit. Visst är det praktiskt med sms och mejl, men det har inte alls samma känsla! Och jag kan inte riktigt se framför mig att jag kommer att ta fram gamla mejl om tjugo år och läsa. För att inte tala om all värdefull information om livet under andra tider än ens egen som man kan få när man läser gamla brevromaner. Ibland tar jag fram breven från min farmor, mormor och morfar och det känns som om de pratar med mig. Ingen av dem lever längre men i breven finns de kvar. Eftersom jag inte är den som ger upp i första taget så blev det brevpapper och frimärken i paketet idag. Jag är långt ifrån säker på att födelsdagsbarnet kommer att uppskatta det och använda brevpapperen, men man kan ju hoppas.

Är det bara jag som saknar brevskrivandet???