Fredag, vårsol och ikväll är jag bjuden på AW, online...
I dessa tider gäller det att hitta kreativa lösningar på diverse problemområden. Min finurliga syster har därför kommit på att man kan ha AW via någon ny molntjänst för möten (Zoom). Nytt för mig men jag är ju inte alltid så snabb på digitala nymodigheter. Så nu kan jag sitta i sängen, smutta på ett glas rödvin och prata strunt med mina systrar. Det kommer att bli oerhört spännande att se hur det ska fungera.
Efter förra veckans hemmatillvaro har jag nu gjort en vanlig arbetsvecka igen. Liksom andra bibliotekarier noterat kan jag konstatera att inga är så flitiga biblioteksbesökare i karantäntider som människor över 70 år.
En av våra trogna låntagare har kommit för att låna böcker två dagar på raken denna vecka, lite mer än vanligt. Första dagen berättade han glatt att han och frun blivit satta i karantän av barnen. Han visade även glatt upp ett munskydd och gummihandskar, som han hade i väskan...
Ja, vad ska man säga. Jag sa inte till honom det jag tänkte; att just nu är du inte riktigt i karantän, bara så att du vet.

Jag har kommit över "Månsystern", del 5 i serien "De sju systrarna" av Lucinda Riley. Den är lika bra som de tidigare i serien. Nu är det Tiggys tur att få lära känna sin historia. Tiggy är en andlig person. älskar djur och arbetar med det. Hennes bakgrund finns i Spanien, bland romer. Jag har inte hunnit så långt men längtar efter boken som ligger och väntar på nattduksbordet varje kväll när jag kommer hem. Jag hann inte läsa många sidor innan jag var tvungen att börja läsa på nätet om romerna som bodde i grottor i Sacromonte. Det är en av de saker som känns så intressant med serien, att jag i varje bok lär mig något nytt, fascinerande, som jag aldrig hört talas om tidigare.

Idag är jag och H hemma. Jag eftersom direktiven är att man ska vara hemma två dagar efter att man känner sig återställd från förkylning, H för att han hostade imorse och det kändes lika bra att ta det säkra för det osäkra. Vi är dock pigga och jag tror inte att vår mysiga hemmatillvaro kommer att räcka så mycket längre. Jag hoppas att de inte bestämmer sig för att stänga grundskolorna alltför snart. Det kommer att ställa till livet ytterligare. På mitt jobb är de totalt sex personer idag, alla andra är hemma. Jag har fått veta att det kan bli omstruktureringar för de som är på plats för att verksamheten överhuvudtaget ska gå att få ihop.
Man undrar lite vad som kommer härnäst?
Jaja, det är väl bara att ta en dag i taget...

Konstiga tider...

Jag har haft en supermysig vecka på jobbet. En systerdotter har praoat hos mig. Hon har fått jobba hårt; bokuppsättning, återlämning av böcker, hon fick skriva boktips på nätet. Veckan avslutades med att vi åkte bokbuss.
Jag är glad att inte coronaviruset ställde till det utan att hon kunde genomföra hela veckan utan problem.
Det känns som konstiga tider. I torsdags råkade jag nysa på bussen, vilket jag alltid gör av ett visst solsken, och en karl tre säten framför mig vände sig om och stirrade.
Min T skulle veckohandla igårkväll och det fanns nästan inga matvaror.Folk beter sig som om det vore krig.
Jag är  hemma idag. Vi har fått stränga order om att vara  hemma vid minsta tecken på förkylning. Eftersom jag har ont i halsen och huvudet så lyder jag. Det började redan i lördags kväll, så jag har goda förhoppningar om att det ska gå över snabbt.
Så, idag är jag hemma, tittar på en dokumentärserie om den engelska kungafamiljen , läser och stickar. Kaninen är nöjd...

För tillfället läser jag Stina Wollters bok "Kring denna kropp".

Den gör mig både glad och ledsen. Mycket av det hon skriver har jag hört förut, i hennes sommarprat, i intervjuer och liknande. Berättelsen om hennes syster Ylva och hennes anorexia är välbekant. Men den berör mig lika mycket varje gång ändå eftersom den är så hemsk. När Stina Wollter förklarar varför hon är den hon är, högljudd, utåtriktad och att hon tar plats så känns det fullständigt logiskt och mycket sympatiskt. Jag har annars ofta svårt med alltför yviga människor. Det känns också oerhört viktigt att hon pratar om det här att man måste passa in i mallen för att få finnas. Som hon skriver, utseendet är en mycket liten del av en människa och allt det där andra, som finns inuti, är ju så oerhört mycket viktigare. Varför skulle man vara en bättre människa om man är smal eller snygg?

Anne på Grönkulla, fast för nya läsare...

Så har en vecka gått...
Förra veckan var djupt frustrerande.
Efter sportlovet var jag taggad att komma tillbaka till jobbet, kontrollera att mina vikarier inte stökat till det. Jag erkänner, jag har ett förskräckligt kontrollbehov och är som min kanin när det kommer till revir. På den tiden jag var lärare ville jag väldigt gärna ha mitt klassrum där jag bestämde. På slutet fick jag inte det. Då mutade jag in ett rum. Men, rummet behövdes av flera. Då blev mitt skrivbord MITT!
Sedan, efter att ha misslyckats även där, så bytte  jag karriär och fick en egen biblioteksfilial. Eller, mina chefer tycker inte att det är min, men jag låtsas att det är allas men jag pysslar och stökar hela tiden för att få ha det som jag vill.
Fixar så att ingen som kommer dit ska ha alltför stor anledning att ändra bara för att...
Lite skojar jag. Jag vet förstås att det inte min egen filial men eftersom jag mestadels är ensamjobbare så är det ibland svårt att inte känna att det är mitt eget ställe.
I alla fall, det som hände förra veckan var att måndagen fick jag vabba, tisdagen var jag i Uppsala på konferens, onsdag var jag i Enköping på möten,  torsdagen hade jag författarbesök hela förmiddagen och fredagen var jag sjukskriven på grund av en en elak infektion i ett finger som jag var tvungen att söka läkarvård för.
Den här veckan har jag fått vara på mitt bibliotek, göra allt jag inte hunnitpå länge,
städa, skriva skoblioteksplan, förbereda bokprat och annat. Idag när jag gick hem kände jag att jag var i fas vilket gör mig lugn i själen och sinnet.

Jag har fått omvärdera mina åsikter om den nya Anne på Grönkullaserien, "Jag är Anne" på Netflix.
I går hade jag en tjej i femman som ville låna "Anne på Grönkulla" eftersom hon sett serien och älskade den!
Kanske blev jag lite väl entusiatisk och inte blev det bättre av att läraren också föll ut i drömska oh och åh över hur fint det var att någon av dagens ungdom vill läsa serien. Jag fick en känsla av att hon backade en aning.
Min insikt var i alla fall att det är svårt att var fast i det förflutna när det gäller gamla favoritböcker eftersom det blir väldigt jobbigt när de gör om i serier och filmer. Men, om man vill fånga nya generationer så måste man kanske göra om för att det ska funka. Nu hoppas jag bara att tjejen som lånade boken inte blir besviken för att den inte riktigt är som tv-serien.