Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

lördag 30 december 2017

Så var det dags att börja sammanfatta

Två dagar kvar på det här året och jag har börjat fundera på hur det ska sammanfattas. För mig har det varit ett stressigt år med slutspurten av studierna, det nya jobbet som förvisso är superroligt men mycket nytt att lära sig. På bokfronten har det blivit många barn-och ungdomsböcker eftersom jag behöver kunna tipsa barnen på biblioteket. Jag har inte hunnit med så jättemånga vuxenböcker, men tack vare att jag börjat lyssna på ljudböcker så har det ändå blivit några fler. Enligt planen skulle jag försöka läsa lite mer klassiker och det har blivit både "Jorden runt på åttio dagar" av Jules Verne och "Löwensköldska ringen" av Selma Lagerlöf. " Under 2018 kommer jag att fortsätta med det temat. Kanske ska jag äntligen ta mig an "Röda rummet" som hängt med i flera år som ett läslöfte.
Det här ska väl också bli året då jag äntligen ska kunna sluta skriva om hur det är att bli bibliotekarie och i stället bara få skriva om att vara bibliotekarie.
I mars är nästa inlämning av uppsatsen och då ska den bara vara klar!
Det här jullovet är väldigt avslappnande. Vi har massor av snö och vi är ute och skottar varje dag och H har grävt en härlig gång rakt igenom den största snödrivan. Vi läser böcker, ser filmer och spelar spel. Ekorrarna utanför köksfönstret gräver och skuttar i snön. De verkar ha väldigt roligt. Fast när de stora. bestämda nötskrikorna kommer så får de bråttom bort från fågelbordet.
Annars kommer jag att minnas 2017 som året då Donald Trump gav oss skrämselhicka och huvudvärk ungefär tre gånger i veckan och då alldeles för många kända och duktiga människor dog. Men jag kommer också att minnas det som året då det plötsligt inte var okej med sexuella trakasserier tack vare Me Too. Det är helt fantastiskt. Nu önskar jag bara att det inte glöms bort och att vi fastnar i de enskilda personer som avslöjats utan att vi förstår att systemet måste ändras i grunden, så att inte nya trakasserier tillåts!
En sak som jag hoppas inför nästa år är att alla blir gör sitt bästa för att rädda miljön och att alla flyktingar som behöver ska få stanna i trygghet i Sverige!

onsdag 27 december 2017

God fortsättning på er alla!
Jag börjar äntligen känna mig ledig och lite avslappnad. Igår kom vi till ett mycket snöigt Jämtland och hela vår familj har sovit som klubbade oxar i natt.
Idag ska vi hälsa på en av fastrarna, men i kväll blir det mys med umgänge och film.

Mina senaste ljudböcker har varit sådär, inga höjdare. Mer som örontuggummi.
För några år sedan läste jag, med stor behållning, Eva Swedenmarks serie om familjen La Stella i Östersund; "Smultron och svek", Hallon och hat" och "Vinbär och vemod". Därför blev jag glad när jag upptäckte hennes nya serie om ett gäng kvinnor i sextioårsåldern som bryter sig loss från sina vanliga liv. Eftersom det var del två; "Se upp med vad du önskar", som jag ramlade på av en slump på Storytel så blev det den jag lyssnade på först. Men, boken var inte alls lika bra som den andra serien. I alla fall inte för mig. Först tänkte jag att det var karaktärernas ålder och livssituation som var för långt bort från mitt liv. Men nu har jag tänkt ett varv till och har kommit fram till att det är en alltför osannolik och fantastisk intrig. Det är stora pengasummor, båtjakter och sol-och vårare med. Jag har ju inte läst del ett, men har ändå ganska klart för mig vad som hände i den. Det är lite samma fart som i "Hundraåringen som försvann" av Jonas Jonasson.Kul om man är på det humöret, men det var inte jag. Så, jag struntar nog i ettan och läser något annat.

Bildresultat för se upp med vad du önskar

Min andra bok var en feelgood av Lori Nelson. "Älska, glömma och förlåta" som handlar om Hannah. Hon är en känd morgonprogramvärd som inte är helt nöjd med livet. Tittarsiffrorna har gått ned en aning, hennes pojkvän, borgmästaren, vill inte gifta sig och hans dotter gör livet surt för Hannah. Dessutom har Hannah tagit totalt avstånd från sin mamma i många år efter att mamman valde sin nya fästman framför dottern. Ja, det är många surdegar att ta tag i och saker och ting utvecklar sig åt ett katastrofalt håll. Men, det vore ju ingen feelgood om det inte redde ut sig till slut.



Bildresultat för älska glömma och förlåta bok

torsdag 21 december 2017

Snart så är det jul...

En dag kvar på jobbet, på lördag, sedan är det jullov för hela slanten!
I lördags bestämde jag mig för att jag inte orkar kämpa mer just nu utan nog skickar in min uppsats i mars.
Det var ett lätt och rätt beslut att ta, men jag får aningens ångest när jag läser på Facebook om vilka som ska bo på vilket hotell, vart avslutnignsmiddagen ska vara och sådant... Men om jag ska kunna lämna in den andra januari måste jag sitta hela julhelgen. Och det orkar jag bara inte. Det som fick mig att bestämma mig var dels att jag kände att jag höll på att bli sjuk av stress, dels att det inte är värt att inte kunna unna mig att vara med min familj under lovet.
Idag fick jag ett fantastiskt julkort på jobbet!


Jag är sjukt nöjd och stolt! Hur ofta får bibliotekarien julkort från en författare som varit på författarbesök?!
Jag vill tipsa om två mycket lättlästa ungdomsböcker om hur det kan vara att komma som flykting till Sverige.
"Flytten" av Lina Stoltz handlar om att komma från en stor stad i Syrien till en liten by i Norrbotten mitt i mörkaste vintern. Känslan av att inte förstå vad folk säger, inte veta vad råvarorna i mataffären egentligen är och därför inte kunna laga den mat man tycker om och är van. Känslan av snö, som man aldrig sett förut och mörkret som aldrig tar slut. Men också hur det är att få kompisar och börja trivas när ens mamma inte känner sig hemma. Ja, en riktigt bra bok helt enkelt!
Alan Gibbons bok "Ett nytt land" är en historia där huvudpersonen är en  kille som blir kompis med en flyktingkille och därmed väljer sida "mot" gänget Bulldog, som trakasserar och bråkar med alla som kommer utifrån. Boken handlar om vem som är svag och vem som är stark. I slutändan visar det sig att det kanske inte alltid är den man tror. Också en jättebra ungdomsbok!



söndag 17 december 2017

En av de bästa böckerna i år!

"Krokas" av Elin Olofsson är nog  hennes tunnaste bok och kanske inte lika komplex, på ett sätt, som "Gånglåt" och de andra. Men jag tyckte att den var oerhört bra. Kanske hennes bästa på grund av hennes gestaltning av Uli och Elsa, två helt olika kvinnor som ändå krokas ihop med varandra. Elsa är en ung kvinna, bor i Krokom och jobbar på lanthandeln. Hon drömmer om att få ta mer ansvar och utveckla affären. Elsa släpper ingen inpå sig, det är alldeles för farligt. Men, hon har en hemlighet som nästan äter upp henne.
Uli har lämnat ett trasigt Tyskland efter andra världskriget. Hon har inget liv kvar där sedan hennes pojkvän Hansi rapporterats död i kriget. Uli passar aldrig in och känner sig värdelös. men Hansi tyckte om henne som hon var.
Om jag hade träffat de båda kvinnorna i verkligheten hade jag förmodligen irriterat mig på dem. Men nu när jag lärt känna dem, beskrivna med så mycket värme och empati av Elin olofsson, så går det inte annat än att beundra dem och tycka om dem. De gör allt för att överleva i en karg och hård värld, på sitt eget sätt.


söndag 10 december 2017

Decemberdikten

Den här gången blir månadens dikt en som jag läste väldigt ofta i tonåren. Jag tycker fortfarande mycket om den liksom jag tycker mycket om de flesta av Karin Boyes dikter.

-I rörelse-

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds, och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och natten full av sång.

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

-Karin Boye-

Jag har förresten glömt att berätta om "Nådegåvan" av Anthony Doerr. Till att börja med var det så svårt att komma in i den. På något sätt kändes det jobbigt och obekvämt, nästan lite obehagligt. Jag hade en känsla av att det skulle hända tragiska saker och sådant orkar jag inte riktigt med just nu.



Ända sedan David var liten har han fått varsel, sett saker som ska hända. Hans mamma förstår honom, men hon är också den enda. David lider fruktansvärt mycket av förmågan och hans liv påverkas i grunden när han får varsel om otäcka saker.
När David drömmer att han ska döda sin dotter, av misstag, så blir han näst intill paranoid. Hans fru anser att ha blivit fullständigt galen och vill inte höra talas om saken. För förhindra händelsen lämnar han familjen och beger sig så långt bort han kan komma. I tjugofem år lever han ett liv i skugga, ett liv i väntan. Ett nytt varsel efter alla år sätter stenen i rullning och plötsligt kan han inte rymma från sig själv längre.
Just nu kan min uppstressade hjärna inte beskriva boken rättvist. När jag väl fastnat så tyckte jag den var bra. Doerr har ett speciellt och egensinnigt sätt att skriva. Hans romaner liknar inget annat.

Jag är nu inne i en fruktansvärt jobbig och hetsig period med min rapport. Handledaren tror inte att jag kommer att hinna. Men jag ska bevisa att hon har fel!
Allt jag gör just nu blir hetsigt och jag drömmer konstiga drömmar om nätterna. Härom natten lagade jag, till exempel, mat med med Hasse Alfredssons granne.

Jag har läst "Sandmannen" av Kepler. Egentligen tycker jag att det är läskigt att läsa den typen av böcker, men ibland blir det ändå så. Den här var fruktansvärt gastkramande från första till sista sidan. Det gick inte att sluta läsa och jag plöjde igenom 500 sidor på tre dagar, vilket var länge sedan det hände. Jag har läst andras recensioner av boken och jag håller väl med dem. Karaktärerna är överdrivna och händelseförloppet inte särskilt trovärdigt. Men, det är också lite skönt för jag kan frossa i det läskiga och ändå inte riktigt känna att jag blir mörkrädd. Fast, någon mer sådan bok blir det inte på länge. Nu är det relationsromaner, romantik och lättsamt som gäller framöver.




I födelsedagspresent fick jag en helt annan bok, som jag börjat läsa nu efter "Sandmannen". Det är "Krokas" av Elin Olofsson.
Jag älskar hennes böcker. Hennes personbeskrivningar får mig att förstå personer i min  omgivning. Och eftersom jag plötsligt kan se och förstå varför människor kanske är på ett visst sätt så kan jag plötsligt tycka om mina medmänniskor lite mer. Jag har precis börjat och får återkomma senare med handlingen och vad jag tycker om boken. Men än så länge verkar det lovande. Och om någon faster eller annan släkting undrar så planerar jag att ta med mig den på jullovet så att fler får chansen att läsa den.


tisdag 28 november 2017

Efter förra veckans maratonrace är det nu tvärt om och väldigt lugnt. H är sjuk och han och jag är hemma för andra dagen.
Idag är han ganska pigg och vi räknar båda med att köra på som vanligt imorgon.
Den som uppskattar hemmadagarna mest är förstås Speedy! Han myser, får gå på promenader, snarkar under soffan, på altanen och på vardagsrumsmattan, knaprar på en äppelträdskvist...
I morse skuttade han fram till mig, bet mig i tån med uppfordrande blick. Jag tolkade honom nog rätt när jag satte ut honom i kopplet i trädgården för han hade väldigt mycket att pyssla med, i det strilande novemberregnet.
Lite nervöst är det att åka på jobbet imorgon för det  var skolteater igår och jag är inte helt säker på att det flöt på när jag inte var där. Fast jag ringde flera samtal för att få ordning på det hela.

När jag var på bokmässan köpte jag en Mangaserie till den serieälskande åttaåringen (som för övrigt var jättegullig häromdagen när han apropå någon diskussion vi hade kungjorde att
- Jag är faktiskt över halvnio nu mamma!).
Serien heter"Aomanjuskogen" av Iwaoka Hisae. När H väl vant sig vid att börja åt fel håll och bläddra tvärtom så bestämde han sig för att den var riktigt bra. Jag funderar också på att läsa den, för att veta vad jag ska säga till Mangaälskarna på biblioteket.


 Det är hårt att inse att alla hemmets Bamsetidningar är lästa, alla bibliotekets Bamsealbum är lånade och lästa, när man fortfarande inte har hittat en värdig efterträdare. Så vi jobbar intensivt på att hitta nya serier, eftersom det är det som gäller för tillfället, som kan fängsla intresset.

fredag 24 november 2017

Nu är maratonveckan snart slut. Jag ska bara jobba imorgon och sedan göra helg.
I  måndags var jag i Borås. Det var en bra dag eftersom jag fick en hel del konkret att göra och en hel del styrfart.
Sedan har det varit en hektisk vecka på jobbet med bokprat, möten och som final igår kväll: författarbesök!

Eli Åhman Owets berättade om hur det kom sig att hon blev författare, varför hennes böcker innehåller så många retroprylar och annat smått och gott. Kvällen var mycket trevlig och jag fick återigen känna hur kul det är på mitt jobb.

Min tågbok till Borås var sista delen i serin Rosengädda av Emma Hamberg.
Jag gillar den här serien väldigt mycket eftersom det är lättläst och feelgood utan att bli smetigt eller förutsägbart. Jag tycker om alla karaktärerna, irriterar mig på dem ibland, fnissar ibland. De känns som vänner. Men, som alltid när dyker upp roliga djur med stark personlighet så blir jag lite kär. I Rosengädda är det geten Bella som klapprar omkring. Hon äter allt, sover helst i sängen och längtar ständigt efter att bli kliad, och vem vill inte bli det förresten...



fredag 17 november 2017

Min favorithäst!

Har jag berättat om Rebell? Nej, tänkte väl det.
Rebell är min favorithäst i alla kategorier! Om man vill lära känna henne ska man läsa Börja läsa-boken "Rebell på ridskolan" av Camilla Kuhn. Texten är skriven med versaler i korta meningar.
Ett problem med Börja läsa-böcker är oftast att handlingen blir väldigt skral när man använder enkla och korta ord. Mitt eget barn, och flera andra som jag känner, har haft svårt att förstå tjusningen med att läsa böcker innan man har lyckats komma förbi just den genren. När den första lyckan svalnat över att man förstår hur man gör förstås...
Boken om Rebell bevisar dock att det inte måste vara så! Texten i samspel med de fantastiskt målande och humoristiska bilderna gör att man kan läsa den hur många gånger som helst. Och åtminstone jag fnissar lika mycket varje gång.
Nu vet jag att min humor kanske inte alltid samstämmer med en sex-sjuårings, men jag har testat den på två åttaåringar som tyckte att den var klart läsvärd.

Rebell är mycket nöjd för hon ska få följa med på ridskolan. Hon har kammat manen och hon ska få en egen unge på ryggen!


Men det visar sig sååå mycket jobbigare än man kan tro att trava omkring med en unge på ryggen. Hela tiden måste man tänka på att inte tappa den.



Hoppsan, inte bra att ligga på ungen...

Härom veckan hade jag bokprat med treorna och tipsade om den, och det blev nästan bråk om att få låna boken. Jag ser fram emot att få höra vad de tyckte om den när jag träffar dem till veckan igen.

tisdag 14 november 2017

Första snögubben har kommit till stan

Idag kom första snön, ett tunt puder som knappt täcker marken. Men det har kommit tillräckligt för att minst en snögubbe ska ha fått se dagens ljus i stan. Jag har inte sett den på riktigt, men fått bildbevis.
Hela min tillvaro kretsar just nu runt min kandidatuppsats. Jag kan inte fatta att det är så lite kvar, och ändå så mycket! Hur ska jag hinna allt på de knappa två  månader som är kvar?
Samtidigt händer det en massa roliga saker på jobbet. Hela hösten har jag kämpat för att få lärarna att boka bokprat och andra aktiviteter. Men, det har varit segt.
Men så, förra veckan, blev det som att proppen i ketchupflaskan släppte och plötsligt hade jag fått bokprat bokade i ettan, tvåan, trean och önskemål om bokprat i nian! Förskoleklasserna och lågstadiet kom nämligen på att de ska fira barnboksveckan. Det är jättekul och jag är helt uppihejsan efter varje klassbesök.
Dessutom har jag börjat fila på ett läsprojekt med åttorna efter jul som också får mig att skutta som en yster kalv i juni.
Synd bara att allt kommer samtidigt, och att jag inte riktigt kan njuta eftersom uppsatsen ligger och gnager i mig exakt hela tiden.

Nästa vecka är det författarafton på mitt bibliotek och jag har just avslutat den sista olästa boken av Eli Åhman Owets; "AnnaLisas val". Det blev en dramatisk slutbok om AnnaLisa och hennes antikhandel. Jag tänker inte avslöja mer än så, men det hann hända en hel del.




Jag har också lyssnat på boken "Livet börjar när du inser att du bara har ett! av Raphaelle Giordano.
Kategorierna den hamnat i är feelgood, underhållande, relationer, inspiration och motivation på Storytel. Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska kategorisera den, om jag får välja själv. Det är absolut en lättsam bok, men feelgood vet jag inte, och kanske inte så våldsamt underhållande heller.
Camille är en stressad kvinna, less på sitt jobb och missnöjd med relationen till mannen och sonen. Av en slump träffar hon slentrianologen (japp, sug på det ordet) Claude. Han säger att han kan hjälpa henne att hitta tillbaka till glädjen och meningen med livet. Men hon måste göra exakt vad han säger åt henne. Camille hoppar på erbjudandet och får olika uppdrag som ska hjälpa henne att se positivt på sig själv, andra och livet i stort.
Egentligen känns boken som en självhjälpsbok, förpackad i en lättsam förpackning.
Jag vet inte riktigt varför jag laddade ner den från början, det måste ha gått lite fort. Den var inte vad jag hade väntat mig, men okej. Den fick mig inte att sätta i gång att förändra mitt eget liv, men några tankar har jag nog ändå fått. Saker jag ska fundera mer på när jag tagit tillbaka mitt eget liv någon gång efter jul.


lördag 4 november 2017

Höstlovsveckan har varit skön, för hela familjen. Jag har inte behövt stressa till och från jobbet eftersom jag har vetat att mina killar har haft det bra hemma. De har gjort roliga saker nästan varje dag; bowlat med en kompis, cyklat till Björns hög och utforskat, ätit hamburgare, och igår gav jag mig själv semester från studierna och följde med dem, och kusinerna, till Airhop, den senaste aktivitetsgrejen i Uppsala. Tänk Leos lekland och Turbo, fast bara med studsmattor. Jag var tveksam innan och tänkte att det här kan bara sluta i gipsvagga för  min del. Men det gick bra, har bara lite träningsvärk i vissa kroppsdelar idag. I två timmar studsade vi runt, vuxna som barn. Sedan tog vi oss nästan inte hem för vi var så hungriga och trötta, men glada och nöjda.
I torsdags hade jag bokprat med skräcktema på jobbet. Det blev supermysigt. Tio glada barn från fritids, tillsammans med en lika entusiastisk fritidsfröken, kom och pratade böcker och fikade. De blev till och med kvar mycket längre än bokpratet varade vilket inte gjorde mig något.




Jag har lyssnat på Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra".
Innan jag såg boken och alla mellanstadie- och högstadietjejer som ville låna den, så hade jag ingen aning om vem Therese Lindgren var. Men eftersom boken är så otroligt populär på mitt bibliotek så tänkte jag att jag måste ta reda på vad det handlar om. Therese Lindgren är en Youtubestjärna. Hon vloggar (spelar in videos och lägger ut på Youtube) om mode, skönhet och sitt eget liv. Mycket populär hos ungdomar (och där lät jag som min egen mormor...).
Men, allt är inte glammigt och rosa. Therese Lindgren lider också av ångest, panikkänslor och depressioner.
Boken är en berättelse om hur hon struntade i att hon mådde dåligt, körde på tills hon kollapsade och var tvungen att få hjälp. Det handlar om att det inte är pinsamt eller konstigt att må dåligt, att man kan få hjälp och att det finns ett nytt liv där man kan må bättre.
När jag lyssnade på boken, som hon själv läser, så blev jag förvånad av hur allvarlig, och ibland lite torr, den var och jag undrar hur hennes tonårsfans uppfattar den. Jag tror att den kan hjälpa många som mår dåligt själva och jag tror att den verkligen fyller en funktion. Jag kanske inte tyckte att den var fantastiskt skriven, men budskapet behövs.


onsdag 1 november 2017

Novemberdikten

Månadens dikt är ur en bok med "dikter för yngre människor" av Bengt Berg.

Om längtan

Han längtade tillbaka
till utheten,
sa barnet
när jag öppnade fönstret
för gråsparven

Var finns de utheter
som får våra bröst
att fyllas av längtan
och de ord
som gör språket
till annat än ord?

Ur
Om världen inte fanns
Bengt Berg (1991)


tisdag 31 oktober 2017

Poddtips!

Jag har nördat in på en podd som jag vill tipsa er andra bokfantaster om...
Den heter Förlagspodden  och det handlar om förlagsvärlden. Man kan säga att det är högt och lågt, skvaller och diskussioner. Ibland provocerar de två deltagarna; Lasse Winkler och Kristoffer Lind, varandra och världen i stort. Ibland gnabbas de. Väldigt sällan är de helt överens.
Jag bara älskar att få en inblick i bokbranschen från ett nytt håll som jag inte känner till så bra sedan förut.
Ibland blir jag provocerad eftersom jag tycker att det aldrig kan bli för mycket böcker i världen och för att jag tycker det kliar i kroppen när de diskuterar "misslyckade" satsningar, böcker som aldrig kommer att bli översatta till svenska för att de inte kommer att sälja tillräckligt bra och liknande samtal.
Lyssna och gotta dig du med!

lördag 28 oktober 2017

Höstlov

Så var det höstlov.
Nu när jag bytt jobb så går veckorna så fort och höstlovet har bara ramlat över mig.
På fritids var det Halloweendisco för H igår. Och ikväll ska han och en kompis ut och gå i sina Draculakostymer.
Jag kommer att jobba som vanligt, men försöka hinna det där extra som inte hinns med i vanliga fall; städa, gallra böcker, planera bokprat.
På torsdag är det Lovrys. Då kan man komma och få boktips, ge boktips, fika och umgås.

Den 23 november blir det, som jag nog berättat förut, författarbesök. Då kommer Eli Åhman Owets och berättar om sina feelgoodböcker om Anna-Lisa.
Jag har nu läst alla hon skrivit.
De senaste två var "Hemma hos Bettan" och "Flickorna i speceriaffären"
Om man gillar retroprylar, vänskap och vardagsromantik, ja då är det böcker man kommer att gilla.
Om du vill lära känna Eli Åhman Owets lite mer så kan du läsa om henne här .



fredag 20 oktober 2017

Efter att ha avslutat "Den allvarsamma leken" så känner jag mig lite irriterad och glad, irriterad för att boven i dramat blir Lydia, den oförutsägbara kvinnan som TROTS Arvids alla uppoffringar (jag menar han tänkte ju faktiskt skilja sig efter alla år fast han aldrig hann säga det till Lydia) var otacksam och valde en annan och TROTS att han efter att ha nästan bannlyst henne för att hon umgicks med en annan man när han var med sin fru, kunde tänka sig att fortsätta ligga med henne. Det säger förstås mycket om tidsandan och förmodligen författarens förhållande till kvinnor. Men jag blir ändå upprörd. Kan tänka mig att det finns en del skrivet och diskuterat om det här, så det är väl kanske inte direkt kontroversiellt att bli lite uppihjesan, men ändå.
Glad, blir jag när jag tänker på att det ändå hänt en del på hundra år, även om #metoo-kampanjen just nu är högst aktuell och det är sorgligt att den ska behövas.

Apropå det så tycker jag att det är svårt att förhålla sig till #metoo och annat som snurrar på sociala medier.
Jag förstår poängen med att uppmärksamma det skrämmande faktum att så gott som de flesta, om inte alla, kvinnor blivit sexuellt trakasserade någon gång, och; ja, naturligtvis har jag också blivit det vid ett antal tillfällen. Men jag har svårt för Facebook. Jag har svårt att gilla, skicka styrkekramar och hjärtan när folk berättar hemska, upprörande, sorgliga, glada och väldigt personliga saker om sig själva och sina  liv. Jag har inga problem att känna sympati och empati med dem, eller lyssna, krama och visa sympati när jag sitter i samma rum som någon som berättar. Men, vad säger egentligen ett hjärta på Facebook?! Och när man inte klickar iväg alla de där bekräftelserna så räknas man som en som inte bryr sig. Det är jag övertygad om och har sett bevis på. Men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem och känner med dem, bara att jag inte vill delta i spelet.
Men jag tycker att #metoo har gjort under för öppenheten och medvetenheten. Jag är för diskussionen som följt. Nu hoppas jag bara att det visar sig i folks beteende! Jag hoppas att alla flickor som växer upp nu ska slippa tycka att de måste stå ut med kommentarer, blickar och tafsande karlar. Och jag gör allt för att uppfostra mitt barn till att respektera alla andra människor, och djur.


Och tänk om man efter tio år plötsligt ångrar att man blottlade sig själv, och i vissa fall sina nära?
Ibland får jag ångest för att jag blir för personlig på den här bloggen trots att jag försöker skriva sådant som inte gör något. Och då och då hoppas jag att mitt barn aldrig ska läsa vad jag skrivit om honom, trots att jag försöker skriva fina och roliga saker och aldrig nämner några namn.
Men vad händer den dag då alla våra barn förstår vidden av allt vi delat med omvärlden? Kort, historier, anekdoter och små filmer?
Kerstin Thorvalls söner var arga när de växte upp eftersom hon använde dem i sina böcker, utan att att dölja deras identitet på något sätt. De blev arga med all rätt. Och då var det böcker som långt ifrån alla läst.
Ajajaj, nu blev det ett sådant där långt och upprört inlägg igen. Och jag som bara skulle skriva lite om Arvid och Lydia så här på fredagen...



onsdag 18 oktober 2017

Arvid och Lydia

I morse hade jag räknat med att bli sen till jobbet för att kunna följa med H som skulle få en spruta. Men, något snopet, så blev han dålig när han skulle borsta tänderna. Så vips hade vi ändrat planerna för dagen och slappar nu i soffan.
Kaninen blev mycket konfunderad. Jag hade precis stoppat ut honom i buren och sedan hämtade jag honom igen. Inte för att han hade något emot att komma in igen, men som den vanekanin han är så fattade han verkligen ingenting!
Solen skiner och det är lite kallare ute idag. En riktigt härlig oktoberdag.

Jag lyssnar just nu på "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. När Pernilla Augusts film kom 2016 så valde jag bort den eftersom den fick något ljumma recensioner.
Krister Henrikssons uppläsning av boken är en lågmäld historia om Arvid och Lydia som älskar varandra men som gifter sig på varsitt håll. Efter tio år träffas de igen och inleder ett hemligt förhållande.
Beskrivningen av Arvids förste son, som han får med en fattig flicka, betalar för och installerar hos fosterfamilj känns sorglig. Det som gör mig aningens upprörd är att det av Arvid (och Söderberg) tas med en klackspark. Den stackars mamman får knappt träffa sitt barn, pojken flyttas godtyckligt vid fyra års ålder från en fosterfamilj till en annan. Jag inser att det skrevs i en annan tid då kvinnor och barn inte räknades på samma sätt, man förstod inte att små barn kunde bli lidande av separationer och brist på kärlek, men det är ändå sorgligt.
Det är intressant att få en inblick i Hjalmar Söderbergs bild av förra sekelskiftet, hans bild av samhället, klass och kärlek. Men jag retar mig på Arvid som hela tiden har sitt eget bästa i blicken och när Lydia försöker styra sitt eget liv så får hon inte mycket för det. 
Det är fortfarande ett par timmars lyssning kvar, så jag vet förstås inte riktigt hur det ska sluta, men jag har en känsla av att det inte kommer att gå så jättebra. Jag har förstås hört om bokens handling förut också.

lördag 14 oktober 2017

Lördagskvällar är bra sköna. Vi sitter och tittar på "DjungelGeorge", fast ska sanningen fram så klarar jag bara tio minuter i taget sedan måste jag göra något annat för att inte storkna.
H har varit på badhuset med sin pappa och kompis. jag skulle försöka plugga men råkade läsa i två timmar i "Etthundra mil" av Jojo Moyes i stället (hoppsan).
Den var så mycket mer fängslande än "Silver Bay".


Jess är en ensamstående tvåbarnsmamma som kämpar för att hålla näsan ovanför ytan.  Hennes jobb är dels att åka hem till folk och städa, dels att jobba på en pub. Hennes styvson, tonårskillen Nicky, blir slagen och trakasserad av ett ett gäng värstingkillar och dottern Tanzie är bara intresserad av en sak, matte.
Tanzie är ovanligt begåvad i matte och hennes lärare vill att hon ska börja på en privatskola. För att få pengar till det tänker Jess låta henne vara med i en mattetävling som hon är så gott som säker på att hon ska vinna. Men, hur ska de ha råd att ens åka till tävlingen?!
En av Jess arbetsgivare, Ed, har ställt till det ordentligt för sig och hamnat i en insideraffär. Han är för tillfället portad på kontoret och har en massa tid som han inte vet vad han ska göra av.
På grund av olika omständigheter råkar Ed lova att han ska skjutsa Jess och hennes familj till tävlingen, något han hinner ångra ett antal gånger.
Det blir en resa ingen av dem kommer att glömma.
När slutet närmade sig grät jag en skvätt, vilket är ganska ovanligt för att vara jag nuförtiden (bortsett från att jag också snyftade lite igår när jag läste ut "Allt jag önskade" av Lucy Dillon). 
 En något sockersöt, gullig historia med en visst allvar i var exakt vad jag behövde den här helgen. Man vet att hur eländigt allt än är så kommer det att ordna upp sig på något vis till sist. Och den här gången gillade jag huvudkaraktären.
När jag skulle somna igår kväll fick jag för övrigt dåligt samvete, ungefär som om jag pratat skit om en kompis när jag tänkte på att jag dissat Lucy Dillons huvudperson. Jag började tänka att jag säkert skulle ha varit mycket mer generös om det varit en man som gjort som Caitlin och att jag borde ha varit glad för att Dillon skapat en huvudperson som inte bara var genomgod utan som man faktiskt kan tycka är irriterande...

fredag 13 oktober 2017

Veckans roligaste besök på biblioteket var helt klart sexåringarna. Det var en hel månad sedan de kom förra gången, så det var lite svårt att komma ihåg hur det skulle gå till för dem. Men de var glada och väldigt entusiastiska.
En flicka kom fram till mig efter att hon lämnat  tillbaka sina böcker och sa med darrande röst och tårfyllda ögon att
-jag har börjat sakna mina böcker nu...
Så kan det gå när man haft sina låneböcker så länge, de blir ens vänner. Nu visade det sig att det var "Mamma Mu" hon hade haft och när hon förstod att hon kunde låna andra Mamma mu-böcker så kändes det bra igen!
 Annars så har veckan präglats av dataproblem. Vi har fyra datorer på biblioteket och datasupporten har fått komma och greja med alla fyra. Undrar om de är sugna på att blockera mitt telefonnummer...
Ute är det höst, regn och rusk. Ganska mysigt att vara inomhus bland böckerna.

"Allt jag önskade", Lucy Dillons senaste bok, är en sådan där bladvändare som helst ska läsas i ett svep, under en mysig filt, med något gott i närheten.
Intrigen är sorglig.
Caitlin och Patrick har separerat. De kan inte prata utan att bli osams. De törs inte berätta om beslutet för de två barnen, men naturligtvis känner de på sig att något händer. Caitlin vill inte flytta från huset, som hon ärvt av sin moster och när Patrick måste flytta på grund av sitt jobb så beslutar de att han ska vara med barnen varannan helg hos sin syster, Eva.
Eva är änka efter sin kände skådespelarman och hon har i princip gömt sig i sitt lyxiga hus med sina två mopsar.
När den nya familjen ramlar in så förändras hennes liv betydligt mer än hon hade anat. Och hon påverkar dem lika mycket också. Caitlins dotter, Nancy, fyra år, slutar nästan att prata som ett resultat av familjekrisen. Men Eva och hennes mopsar lyckas knyta an till Nancy och blir en trygghet när inte föräldrarna räcker till.
Jag gillar boken, man vet vad man kan förvänta sig. Däremot tycker jag inte riktigt och Caitlin. hon är egocentrisk och tar inte ansvar för sitt liv. Patrick gör minsann inte allt rätt han heller, men på något sätt får man känslan av att han är lite mer ärlig och generös.
Ett tag tänkte jag till och med att Caitlin inte förjänade att det skulle gå bra, fast det är klart att det gjorde, annars hade det inte varit en feelgood-roman.


söndag 8 oktober 2017

Trots en regnig och ruskig helg så har vi haft det väldigt mysigt.
När jag satt i soffan, med kaffemuggen i handen, pyjamas och mystofflor så kändes lördagen lång och fri och jag frågade mina killar vad de ville hitta på. H ville gå på bio, vilket jag hade kunnat gissa lätt i förväg.
Vi bestämde raskt att det var en bra idé och bjöd med en kompis. Jag skulle bara åka och köpa en ny cykel som jag spanat in. Och plötsligt hade den oändligt långa och avslappnade lördagsmorgonen förvandlats till ett hetsigt race. För naturligtvis tog det mycket längre tid att köpa cykel än vad jag kunnat ana. Vi skulle hem med den och sedan hämta upp kompisen, köra ner på stan, hitta en parkering och köpa biljetter och popcorn.
Vi hann, men jag slutade inte snabbandas  förrän en kvart in i filmen. Kompisen vi drog med blev kanske aningens nervös över det hela. Jag körde, svor över hur vi kunde planera så uselt och över att vi aldrig skulle hinna.
Men, allt gick bra och även om  jag inte var direkt imponerad över filmen; "The Emoji-movie", så var killarna nöjda och då fick ju jag också känna mig nöjd.


Jag har läst del två i serien om Anna-Lisa, hon som gick på luffen en sommar, besökte loppisar och blev kär i "Sommar på luffen" av Eli Åhman Owets. Den här gången, i "Anna-Lisas antik" så har Anna-Lisa slutat på sitt jobb, köpt en gammal lanthandel och där startat en begagnat-affär. Lika lättsmält som i första boken och man känner genom sidorna hur mycket Owetz gillar retrogrejer...

Jag har också läst del två i en annan serie, nämligen "Från och med nu" av Birigtta Stribe. I den första delen "Endera dan" får vi lära känna Britt-Marie, den medelålders journalisten ,med utflugna barn och en man som känns som en dammig möbel.
Den boken slutade med att hon trots allt, skrev en bok som blev uppskattad och livet kändes aningens hoppfullt för henne.
I bok två "Från och med nu" har glädjeyran över boken lagt sig. Britt-Marie och hennes man har separerat även om de fortfarande har viss kontakt. Vad ska hon göra nu? Hur ska hon få till fler böcker och uppnå drömmen om ett spännande liv?
Det här är inga böcker jag faller pladask för, som jag skrev om den förra; Jag är nog, tack och lov, för ung för att kunna identifiera mig med Britt-Marie och hennes vedermödor.


fredag 6 oktober 2017

Den senaste veckan har det varit mycket på gång och det känns nästan svårt att  veta var jag ska börja i dagens blogginlägg.
Nobelpristagaren i litteratur detta år blev Kazuo Ishiguro. Det blev inte samma skräll som förra året, men ändå helt oväntat. Jag har inte läst honom men jag har, som så många andra, sett filmatiseringen av "Återstoden av dagen".
De två böcker som vi hade på biblioteket lånades ut ungefär en kvart efter att namnet på pristagaren släppts så jag lär få vänta på att läsa honom.

Jag suger fortfarande på intrycken från bokmässan. Ska tänka lite till på det och sedan ska jag skriva mer om det.

I veckan har jag haft BVC-träff igen. Det var ett tag sedan sist och den här gången kom det tio små telningar och elva föräldrar. Tre pappor deltog vilket jag tyckte var roligt. Barnen var mellan fyra och sju månader den här gången, till skillnad mot tidigare när de varit mellan tre och fem månader. Det påverkade tillställningen eftersom de var lite mer vakna och med i det hela. Deras föräldrar var intresserade, ställde bra frågor och visade ett uppriktigt intresse för läsning och böcker. Jag kände efteråt att de här barnen kommer att få sig många mysiga bokstunder till livs, en sådan där härlig känsla då man går hem och tycker att man gjort ett bra dagsverke.

Så, vad har jag läst...

"Silver Bay" är skriven avJojo Moyes . Den handlar om den lilla ensliga fiskebyn som stått emot exploatering och turism, trots flera försök från omvärlden. Byn ligger i en vik där delfiner och valar passerar med jämna mellanrum. Det är en hårfin balansgång, att kunna försörja sig på fiske och turism, men inte skada miljön och djuren.
Här bor Kathleen, hennes systerdotter; den vackra och speciella Liza och Lizas tolvåriga dotter.
Hit kommer Mike, affärsmannen som ska undersöka möjligheterna att bygga en turistanläggning med all tänkbar lyx. Han avslöjar inte sitt uppdrag till att börja med och kommer in i det lilla samhällets gemenskap. Trots att Mike snart ska gifta sig med chefens dotter så dras han och Liza till varandra.
När det riktiga skälet till varför han är där avslöjas så stöts han ut ur gemenskapen. Problemet är bara att han har börjat tvivla på sitt uppdrag och insett att projektet kommer att påverka miljön alltför mycket.
Det blir inte lätt för honom att veta hur han ska bete sig. Och hur ska han kunna vinna tillbaka bybornas förstroende?
Kanske inte den bok av Jojo Moyes som jag uppskattat mest, men ändå bra och läsvärd.

Oktoberdikten

En liten kärleksdikt så här i oktobermörkret...

Min älskade glömmer...

Min älskade glömmer
att öppna bildörrar
Min älskade förstår
inte alls poesi
Min älskade somnar
framför tv-rutan
Min älskade ger mig
aldrig röda rosor
Min älskade 
ser inte heller
alla mina fel.

-Ulla Pironi-

måndag 2 oktober 2017

Bokmässan!

I onsdags eftermiddag satte jag mig, samt två kollegor, på tåget och åkte till Göteborg.
Tåget var fyllt av bibliotekarier, en och annan författare och andra glada bokfanatiker.
Väl framme gick vi ut i den nästan ljumma höstluften, höll på att bli påkörda av minst en spårvagn på vägen till hotellet som också vimlade av bokmänniskor.
Rummet var betydligt lyxigare än de jag brukar ha i Borås, van hotellsovare som jag numera är.  Jag sov på den fluffigaste kudde jag sett på många år, det var så att jag halkade av den emellanåt. Efter att vi installerat oss gick vi ut på stan och tog en öl. Och vad pratar då bibliotekarier om på puben?! Jo, det självklara svaret är naturligtvis bokhyllor! Vi kikade nämligen in på ett bibliotek på vägen som hade fantastiska, vita, låga rundade hyllor på hjul. Jag kollade idag på nätet om jag kunde hitta dem i någon katalog, men det gjorde jag inte förstås.
Så, dagen efter, var det äntligen dags för själva bokmässan.
Vi var där en kvart innan det hade öppnat då vi hade hört att det skulle ta extra lång tid att ta sig in på grund av säkerhetskontroller. Men, det gjorde att vi var inne fem minuter innan det ens hade öppnat.
Efter fem minuter hade jag tappat bort båda kollegorna och sedan såg jag dem inte på hela dagen.
Det är svårt att berätta allt jag såg och hörde, det var ju så mycket. Men, jag lyssnade på författaren Johanna Lindbäck som berättade om sin nya bok som jag ska läsa så fort jag bara kan.
Sedan lyssnade jag på ett seminarium om att illustrera faktaböcker och ett annat samtal om när böcker kan sätta ord på känslor.
Riktigt spännande blev det när Alice Bah Kuhnke skulle presentera den nya läsambassadören. Om man inte är inne i bibliotekssvängen så kanske det är svårt att se varför det här är viktigt (fråga min sambo), men det är ett viktigt uppdrag; att få barn och unga att läsa, att vara en förebild, att jobba för att lyfta frågan. I år har man dessutom vidgat uppdraget till att gälla vuxna också.
Anne-Marie Körling hette den förra ambassadören och hon avtackades nu efter två år. Hennes efterträdare är Johan Anderblad, för mig känd som BolibompaJohan, vilket gör att jag måste kolla efternamnet varje gång jag ska säga eller skriva det.
Det kommer nog att bli bra. Han tänker nog arbeta på ett helt annat sätt än Körling och det är nog en förutsättning, att göra det till sitt eget.

Efter åtta timmars travande, med tunga bokkassar på axeln, en massa spännande samtal snurrandes i huvudet, lite för lite mat och vatten och folk i alla hörn så började jag gå i cirklar, hittade inte dit jag skulle och började känna mig allmänt ledbrutenoch det var dags att ta sig tillbaka till tåget.
Lite generad var jag under resan då min fötter inte var helt fräscha och jag satt bredvid en man i mörk kostym, guldklocka och lillfingerring. Som tur var snarkade han ganska högt emellanåt så då kändes det som att vi var kvitt...
Det var i alla fall fantastiskt roligt att få åka på mässan och jag skulle lätt kunna åka dit varje år!

fredag 22 september 2017

Besöket i Borås gav en bra känsla. Innan dagen var slut hade jag bytt ämne, lite jobbigt först men skönt när jag plötsligt kunde se vägen framåt på ett mycket tydligare sätt.
Veckan har varit bra med regniga och trötta morgnar, men fortfarande tänker jag på hur mycket jag älskar mitt nya jobb när jag cyklar till bussen. 
På onsdag åker jag och två kollegor till Bokmässan i Göteborg! Vilken lyx är inte det! Jag skulle också väldigt gärna vilja besöka den alternativa mässan; Bokmassan, som pågår samtidigt i samma stad och där de människor som protesterar mot att rasistiska element får vara med på den traditionella mässan samlas. Men, vi ska vara där en ynka dag så jag kommer aldrig att hinna. Kanske ett annat år.
Det är mycket kurslitteratur nu, och barnböcker på jobbet.
Men, i november blir det författarbesök av Eli Åhman Owetz och då måste jag ju läsa hennes böcker. Tog med mig "En sommar på luffen" till Borås. Den var så lättläst att den inte räckte till tågresan hem. Anna-Lisa är trettio år, har just avslutat ett förhållande och har läst Harry Martinssons "Klockrike" som hon hittat på en loppis.  Anna-Lisa blir inspirerad och bestämmer sig för att hon ska gå en sommar på luffen, på riktigt.
Det blir en sommar med kärlek, loppisar, friggebodar och landsvägar. En feelgood-roman helt enkelt, att svalka hjärnan med.



fredag 15 september 2017

Jag har en person i min klass på bibliotekarieutbildningen som är så fruktansvärt ambitiös. Hon är alltid ungefär tio steg före mig, i alla uppgifter. Och, av någon outgrundlig anledning hamnar vi ständigt i samma grupper. Jag önskar att det skulle sporra och inspirera mig, få mig att lyfta mig till hennes nivå. Men nej, hon får mig snarare att bli handlingsförlamad, utmattad och ångestladdad.
Nu är vi återigen i samma grupp, handledningsgruppen i arbetet med kandidatuppsatsen.
Jag är lite nervös inför måndag, inför första träffen. Men jag har samtidigt känt mig positiv eftersom det ju faktiskt är en första träff, där vi ska dra upp riktlinjerna inför det fortsatta skrivandet. Igår skulle allas första anteckningar skickas in för att vi ska ha en chans att kommentera och diskutera tillsammans.
Och ja, alla mina farhågor har besannats. Hon och hennes skrivarkompis har i princip styrt upp hela uppsatsen, planerat intervjuer, refererat till en massa litteratur och i princip skrivit klar diskussionsdelen till skillnad från mig som fortfarande inte riktigt hittat hem i problemformuleringen!
Plötsligt börjar jag tvivla på min förmåga.
Vad är det med vissa människor som tar all ens energi? Det värsta är att hon är en sympatisk person som vill oss andra dödliga väl. Hon har förmodligen ingen aning om att hon får mig att vilja lägga mig under en filt, dricka vin, äta choklad och titta på Hollywoodfruar; allt för att slippa konfonteras med krav och prestationer...


torsdag 14 september 2017

Arga bibliotekstanten frågade igår på Facebook; Du befinner dig just nu i boken du läser. Var är du?
Jag satt på bussen och började läsa folks kommentarer och blev helt fascinerad! Så många svarade och beskrev de mest fantastiska platser och situationer. Det var allt från parallella världar till frukostbord hemma hos någon spännande bokkaraktär.

Så var befinner jag mig just nu?
Jag sitter just nu bland hovdamerna i det engelska hovet. Det är någonstans i början av 1600-talet och jag är där med prinsessan Arabella Stuart som har blivit ditkallad av sin kusin, kung Jakob.
Boken heter "Flickan i glastornet" av Elizabeth Freemantle. En spännande och klart läsvärd historisk roman

Var är du?

fredag 8 september 2017

Gudarna vaknar

"Gudarna vaknar" av Maz Evans är en ungdomsbok på temat Gudar som hamnar i vår moderna värld.
Elliot har det inte lätt. Han och hans mamma bor på en gård, ensamma sedan hans morfar dog. Mamman har de senaste månaderna förändrats. Hon kommer inte ihåg saker, beter sig underligt och Elliot måste ta hand om henne. Han är livrädd för att någon ska upptäcka hur det är fatt med henne, för tänk om de tar henne ifrån honom?!
Pengarna håller på att ta slut och i skolan finns den hemske läraren Boil som inte vill något hellre än att se Elliot relegerad. Det går inte bra i skolan heller eftersom Elliot måste lägga all sin tid och kraft på att få tillvaron att hålla ihop.
Så en kväll ser han ett underligt stjärnfall på himlen vilket visar sig vara upptakten till en häpnadsväckande historia. Det är stjärnkonstellationen Jungfrun som råkat krascha i ladugården.
Det är galet, knasigt, roligt och sorgligt om vart annat. Väl värt att läsa om man är en bokslukare i mellanstadieåldern. Och det meddelas rätt så tydligt i slutet av boken att det kommer mer...


Selma Lagerlöf

Nu sitter T på tåget norrut för att jaga älg en vecka. H är på skolan och kommer snart hem. Speedy har klämt in sig under vardagsrumssoffan och kommer bara fram när det verkar vara något gott på gång. Jag läser rapporter och uppsatser om informationssökning och känner fortfarande att jag famlar i mörkret. Men, om en vecka, drygt, är det dags för den första handledarträffen i Borås. Då hoppas jag på en uppenbarelse och att allt ska falla på plats.
I helgen är det Kulturnatten här i stan. Vi ska förhoppningsvis haka på kusinerna. Det brukar finnas mycket intressant att se och höra. Ett år såg vi, av en slump, eldslukare och riddaruppvisning. Det minns vi än med glädje.
Systrarna ska ha konsert också med sin kör så det ska vi pricka in.

Jag har lyssnat på ytterligare en ljudbok och det blev en riktig klassiker. "Löwensköldska ringen" visade sig vara en äkta spökhistoria.
Bengt Löwensköld, en beryktad general, dör och begravs med sin käraste ägodel, en ring. Men ringen stjäls från graven. Bård Bårdsson och hans hustru som är tjuvarna drabbas av en förbannelse och deras liv slås i spillror. Generalen hemsöker och förbannar alla som får tag i ringen, vilket blir några stycken under årens lopp. Girigheten hos människorna straffar sig omedelbart och trots att det går historier om vad som händer den som lägger beslag på ringen så är habegäret starkare än rädslan.
Selma Lagerlöf var ju en fantastisk berättare och jag lyssnade med stor behållning på den första delen i triologin om människorna runt Hedeby.


Septemberdikten

Den här gången får Thomas Tranströmer stå för månadsdikten...

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
                                  svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
                               högt över trädet.

-Ur Dikter och prosa 1954-2004-
          Dikter 
    Höstlig skärgård
          1954


fredag 1 september 2017

Så var det fredag igen. Kaninen slumrar under skrivbordet, åttaåringen lyssnar på ljudbok i soffan och jag sliter mitt hår i mina försök att komma igång och strukturera min kandidatuppsats. Nu vet jag, efter tre och ett halvt års studier, att det alltid börjar här. Panik, ångest och tandagnissel. Men, hittills har jag ju efter all vånda fått ordning på mig själv och lyckats klämma ur mig det som krävs, så kanske det går vägen den här gången också.

Dagens bok är fjärde delen av den franska mysdeckarserien om bokhandlaren Victor Legris som älskar att reda ut mysterier. "Mördaren i Marais" inleds med att en liten skål, gjord av ett apkranium, stjäls frånVictors fosterfar Kenji. Snabbt visar det sig att skålen är av intresse för flera personer och att ett antal mord inträffar på föremålets väg. Victor och hans medhjälpare Joseph är skålen på spåret men det de inte vet är att de hela tiden studeras av någon som är synnerligen inblandad i historien.
Parallellt med jakten på skålen och den mördare som verkar höra ihop med den, så har Victor kärleksproblem. Hans älskade Tasja gör en resa och svartsjukan river i honom. Victor hittar ett brev som tyder på att hon inte alls har rest dit hon sagt och han kämpar för att lista ut vad som är på gång.

måndag 28 augusti 2017

Veckan som gått...

Veckan har varit tuff och jag är inte i fas. Dels har jag haft en kompletteringsuppgift på sista rapporten jag och en kompis lämnade in. Av olika randiga och rutiga skäl så tog jag inte tag i det ordentligt förrän i sista sekund och det var på håret att det blev godkänt. Resultatet är fortfarande inte registrerat i bokföringen vilket gör att jag inte får någon information inför nästa kurs; kandidatuppsatsen! Så riktigt avslappnad är jag inte än.
 Jag har varit som en äggsjuk höna under den här perioden. Min stackars familj har inte  haft mycket nytta av mig. När det äntligen blev godkänt så övergick jag från att vara spänd fjäder till utmattad amöba.
Som tur var var vi på en superrolig 40-årsfest i lördags som piggade upp mig. Fast idag har jag återgått till utmattad amöba igen, fast ännu lite tröttare. Jag kan inte komma ihåg när jag sist var på vuxenfest, utan ett enda barn närvarande, och festade halva natten. Eftersom vi sov över hos värdparet så hjälpte vi till med städningen efteråt så klockan var halv fyra när jag somnade. Det var det värt! Men jag kommer nog att få lida för det under resten av veckan.

Jag har läst för många böcker som jag inte har hunnit berätta om att jag insett att jag inte kommer att komma i kapp. Därför gör jag det lätt för mig och bara visar vilka de är.



söndag 20 augusti 2017

Jag sitter här, trött men nöjd efter en helg på landet. Vi tog  med en kusin vilket visade sig vara mycket lyckat. De två åttaåringarna har lekt, hoppat studsmatta, busat, smaskat godis och spelat spel. Vårt barn sa idag att det var den roligaste landethelg han har haft, ett fint betyg. Kaninen har samlat på sig i alla fall sju fästingar som vi tack och lov sett och kunnat plocka innan de satt sig fast. Vi har letat efter kantareller, men det blev bara några stycken (ungefär lika många som fästingar).
Imorgon börjar skolan igen. Det är både roligt och jobbigt. H längtar efter kompisarna men är inte så sugen på att jobba säger han. Lite skönt är det att börja tvåan, inte vara ny och att veta hur det ska gå till. Även på mitt jobb kommer eleverna att dyka upp i morgon. En klass har redan bokat in sig på boklåningsbesök på förmiddagen. Det ska bli roligt att se dem igen.
Jag har en hel hög böcker som jag inte har redovisat... Här kommer en...

"Ser du örnarna Dawit" av Birgitta Kazen handlar om Dawit som bor i en lite by bland bergen i Etiopien. Hans högsta dröm är att bli herde som sina storebröder, för då får han rida. Men det är osäkra tider med inbördeskrig som närmar sig. Soldater kommer och lägger beslag på djur och mat. Till på köpet blir det torka och missväxt.
Dawit får mässlingen när han är sisådär nio år och blir blind. Förädrarna kan inte ta hand om honom utan skickar honom till en blindskola i Addis-Abeba. Livet är krokigt och inte lätt, men Dawit träffar snälla människor längs vägen som hjälper honom på olika sätt. Boken riktar sig till mellanstadiebarn med ett ganska enkelt språk. Den är intressant för ämnet är inte så vanligt bland barn- och ungdomsböcker och handlar om ett land som man inte vet så mycket om.

fredag 18 augusti 2017

Helgfrågan om ljudböcker

Bloggjerkan verkar ha försvunnit, men i stället råkade jag hitta Helgfrågan .
Där dök idag följande fråga upp

Vad tycker du om ljudböcker?

Jag har inte lyssnat så mycket på böcker. Om jag får välja läser jag helst vanliga.  Men, i sommar har jag ju skaffat Storytel och har lyssnat på flera böcker medan jag gjort annat. Det är perfekt. Ett problem är att det är svårt att trycka på pausknappen. Jag vill helst lyssna klart på en gång vilket kan bli problematiskt med böcker som är sisådär tio- tretton timmar.
Idag lyssnade jag klart på "Lejontämjaren" av Camilla Läckberg, med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Jag var inte nöjd med uppläsningen först. Det kändes som om Ewelöf inte själv tyckte om det hon läste, varför det kändes så kan jag inte svara på. Sedan fångades jag av historien och har lyssnat så fort jag haft chansen. Just den här boken var tretton timmar och det är ett annat problem med ljudböcker, att det går så sakta. Jag läser snabbt och hinner slinta med tankegångarna både en och två gånger under lyssningen.
Okej, så vad kan jag säga om boken... Inte så mycket. En traditionell Läckberg, varken sämre eller bättre än vad hon brukar vara. Man vet vad man får, en klassisk deckare. Ganska tidigt började jag misstänka vartåt det lutade och även om det inte slutade exakt som jag trott så var jag på rätt spår. Kanske att jag hade velat bli lite mer överraskad.


Augustidikten

Den här gången har Eeva Kilpi skrivit månadens dikt. Jag tror att den kanske riktar sig till hennes barn (men helt säker är jag inte). Den är fin i alla fall och för mig handlar den om att det inte finns någon gräns för vad man vill göra för sina barn och allt man vill ge dem. Tyvärr skrev jag inte upp titeln på diktsamlingen där jag hittade den. Men om jag kommer ihåg det berättar jag det nästa vecka.

Ge mig en chans att vara ädel
så ska jag jämna bergen med marken där ni går fram
och låta oljekällor välla upp framför era fötter.

Eeva Kilpi

söndag 13 augusti 2017

Imorgon är det dags att vakna till väckarklockan igen...Att jobba känns inte så jobbigt. Mycket roligt finns det att se fram emot i höst. Men jag längtar inte direkt efter att behöva kliva upp tidigt, stressa med allas våra morgonrutiner, packa jobb- och skolväska...Ja, ni vet.
H ska gå på läger en vecka nu innan skolan börjar. Det känns bra, lite av en mjukstart. Kliva upp, men inte riktigt så tidigt som när det är skola och göra roliga saker med kompisar under dagarna.

Min plan att ha ett Jojo Moyes-maraton  blev inte helt efter planerna. Så många andra böcker kom emellan. Men nu har jag i alla fall läst "Arvet efter dig". Fortsättningen på "Livet efter dig", succéboken om Lou som får jobb som vårdare till den snygge, rike och helförlamade Will. Den boken handlade ju om att vilja välja att dö. Både boken och filmen var en intressant blandning mellan feelgood och ett inlägg i samhällsdebatten. I fortsättningsboken får vi träffa Lou igen. Det har gått nio månader sedan Will dog och hon kommer inte vidare. Hon flyger som ett frö i vinden, känner sig deppig och vet inte vad hon ska göra med sitt liv. Omgivningen låter henne inte heller glömma vad som hänt och blandat med sina egna skuldkänslor ska hon också möta andras fördömande.  Även denna bok är en blandning mellan feelgood och allvarliga frågor såsom sorgbearbetning.
Det var lättläst, snabbläst och jag kunde förlora mig i Lous liv. Och naturligtvis var det en hel del romantik med.



torsdag 10 augusti 2017

"Skogsnävan" är en novell av Karin Brunk Holmqvist. Den handlar om  Otto och Beata som väntar på och längtar efter sin son Bengt som ska komma och fira midsommar med dem. De sörjer att Bengt valt att flytta till Stockholm och de saknar honom ständigt. Nu ska han äntligen komma hem, men han har sagt att han ska ta med sig en flickvän, vilket upprör dem. Vad ska det vara bra för?!!!
En lite mysig och lättsam historia som kanske inte kommer att leva kvar hos mig, men som underhöll mig en liten stund.
Lousie Raeder är den som har läst in den som ljudbok.



tisdag 8 augusti 2017

I Uppsala igen! Det var mycket skönt att komma hem igen. Det tyckte både djur och människor. T, den stackarn, är inne på sin andra arbetsdag men vi andra polemasar och har det bra. H har redan hunnit leka med två kompisar, satt ihop tre legobyggen och spelat x-box.
Idag är planen att åka och lämna tillbaka en gigantisk hög böcker på biblioteket och hämta ut boken H ska få för att han läst fem böcker i sommar. Det är en fantastisk grej de har; Läs fem böcker och få en!
En av tegelstenarna jag ska lämna tillbaka är Cornelia Funkes "Bläckdöd", den sista delen i triologin om Bläckvärlden. Det är en ungdomsbokserie som kräver en hel del av sin läsare. Många figurer att hålla rätt på, olika parallella händelser och många ord. Jag läste de två första delarna "Bläckhjärta" och "Bläckmagi" för flera år sedan och jag hade lite svårt att komma in i handlingen på den här tredje eftersom det var så mycket att hålla rätt på som jag inte kom ihåg sedan sist.
I alla fall...Meggie, hennes pappa Mortimer (eller Nötskrikan som han också kallas i Bläckvärlden) och mamman Resa är fast i den värld som de hamnat i eftersom Meggie och Mortimer kan läsa högt på ett sätt som får människor att hamna i bokvärldar och tvärtom. Böckernas karaktärer och figurer kan  hamna i människovärlden. Det är en grym och mörk saga de har hamnat i. Resa vill bara hem, men Meggie och hennes far vill stanna kvar och kämpa för rättvisan och ett lyckligt slut. Båda två älskar också den fantastiska sagomiljön med älvor, jättar, rövare och andra makalösa väsen.
Det är mycket spännande och grymt och om man inte gäller läskiga och otäcka scener ska man kanske inte ge sig på boken.

torsdag 3 augusti 2017

En dag kvar bland Jämtlands mygg, sedan far vi tillbaks till Uppsala. På måndag börjar T att jobba. H har två veckors sommarlov kvar och jag börjar om en vecka. Vi känner oss nöjda och har inget emot att komma hem till våra egna sängar. Den här veckan har vi varit ute på turné. I söndags åkte vi till Pite havsbad. Stranden var fantastisk, långgrund och med vit mjuk sand. Tyvärr var det inte så varmt. Men vi badade, H lekte och vi åt glass. Sedan åkte vi till Fårsunds camping, ett par mil utanför Piteå där vi sammanstrålade med släktingar till T. Det bästa med campingen var att det fanns en pool inte heller varm på något sätt men det var oerhört lyxigt att kunna ta ett morgondopp direkt efter att man klivit ur sängen. Efter en natt där följde vi med kusinen och hans familj hem till dem i Bureå. Efter att ha besökt Skellefteå, grillat och myst i två dagar så är vi nu tillbaka hos mina föräldrar.
H har lyssnat på alla Nelly Rappböcker  av Martin Widmark på Storytel. Vi har verkligen utnyttjat tjänsten. H gillade verkligen böckerna. Hans enda synpunkt var att det var olika personer som läste och att han tyckte att det borde ha varit den bästa som läste alla.
Jag har lyssnat på en bok  på semestern sedan jag kom hit och det var "Ett eget rum " av Virginia Woolf. Med tanke på att den publicerades 1929 så är den förvånansvärt intressant. Virginia Woolfs essä handlar om kvinnornas kamp för att få tala, att bli lyssnade på. Om Shakespeare hade haft en syster så hade hon inte blivit lika känd som sin bror även om hon hade skrivit lika bra.
Slutsatsen i boken är att det en kvinna behöver för att kunna skriva är 500 pund om året och ett eget rum, med en dörr som går att låsa.
Klart läsvärd klassiker!

torsdag 27 juli 2017

Och sommaren går...

Snart har jag klarat av halva semestern och jag är helt inne i semesterlunken. Vi har hunnit mycket de här två veckorna. Vädret är aningens ostadigt, men tillräckligt fint och varmt för att vi ska hunnit bada, fjällvandra, åkt på bryggturer och sådant.
Alla kusinerna har hunnit åka hem igen, deppigt men vi har tremänningarna kvar. Igår badade vi med dem och då visade mig den kluriga femåringen hur man fjärilssimmar. Hon satte händerna i kors i vattnet och viftade med dem så där som man gör när man ska härma en fjäril. Jag tyckte det var oerhört logiskt och finurligt. Jag menar, vad skulle annars fjärilssim vara?
Vi fjällvandrade i Marsfjällen. Det var vackra, ganska höga fjäll. Fina och torra leder och väldigt mycket folk. Min syster och jag blev omedelbart sugna på att läsa om Bernard Nordhs serie "I Marsfjällets skugga". Som tur är finns böckerna i mammas och pappas bokhylla sedan farfars tid. De är nog inte helt lätta att hitta på ett bibliotek. Vi tältade vid den här lilla sjön. På morgonen klättrade mina killar uppför berget ni ser. De kom ända ovanför grässluttningen.

Jag har läst tredje delen i Melina Marchettas fantasyserie om landet Lumatere.

I "Quintana of Charyn" knyts historien ihop.Drottningen Isaboe och hennes Finniken försöker styra sitt land och skapa fred. Froi är på jakt efter sin Quintana, prinsessan  som anses vara galen och som är förutspådd att föda det barn som ska bryta hennes rikes förbannelse. Som ni förstår är det helt omöjligt att sammanfatta den här boken, eller bokserien. Den måste läsas. Jag älskar Melina Marchetta och har läst allt av henne, om hon nu inte har hunnit släppa något nytt jag har missat. Hon beskriver människor och relationer så att man inte kan låta bli att tycka om dem. Det är spännande och oförutsägbart, men man känner igen hennes stil ändå . Den är så pass bra att jag en bit in i den hade glömt att den är på engelska.

Just nu läser jag
Det är en feelgood som är kul och lättsmält, men förvånad konstaterar jag att jag inte är så fängslad som jag trodde att jag skulle vara...