Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

torsdag 29 oktober 2015

I början av min bloggkarriär så gjorde jag en lista med böcker som gjorde ont i magen, Magboxningsböcker, kallade jag den, Nu har jag läst en bok som hade passat bra på den listan. I "Allt detta tillhör mig" får man möta flera generationer kvinnor i Mongoliet. De bor på stäppen och de har en sak gemensamt; de längtar efter något annat, något bättre. Zaja lämnar familjen så fort hon slutat skolan för att åka till sin moster i staden. Mostern har skapat sitt eget liv och jobbar på en köttfabrik. Det är bara det att det visar sig vara en bordell och det tar inte lång tid innan Zaja också fastnar där. Zaja är resultatet av mammans otrohet. Hennes mamma valde inte sin man för att hon älskade honom, Hon rymde ifrån sin egen familj liksom alla kvinnorna i romanen rymmer från något.
För ett par år sedan såg jag en dokumentär på Kunskapskanalen om en mongolisk familj på stäppen och det programmet har jag tänkt på under hela den här boken, Det bestående minnet var fattigdomen, slitet, drömmen om något annat och flykten från vardagen med hjälp av den drog de rökte, kommer inte ihåg vilken det var. Det gjorde ont att se och det är samma sak med den här boken, Alla man möter i den här historien dricker vodka, mängder av vodka.  Författaren heter Petra Hulová och det här hennes debut. Man känner fattigdomen, uppgivenheten och tristessen i varje mening. Men samtidigt kan man inte påstå att det är sentimentalt eller sorgligt. Det är bara som det är. Jag har inte lyckats läsa romanen i ett sträck eftersom jag blir så illa till mods av allt elände. Men, det är en sådan där bok som man inte skulle vilja ha oläst heller. Den är riktigt bra! Ibland måste man kliva ut ur sin bekvämlighetszon och utmana sig och med den här boken får man verkligen göra det.
Sist men inte minst måste jag också säga att det är en exotisk, fantastisk miljö man möter. Jag blir nyfiken och skulle vilja veta mer om livet på stäppen vid de Röda bergen.

onsdag 28 oktober 2015

Höstlov!

Höstlovet är en underbar uppfinning! Att bara stanna upp mitt i höstmörkret, inte behöva kolla vädret för att passa på att bada, inte hinna åka någonstans, inte behöva hinna något särskilt alls.
Idag inledde vi lovet med en megamysmorgon.  H slappade och tittade på film, jag städade kylskåpet och stekte gäddbiffar. Inte jättekul för mig men rätt  skönt efteråt. T kom hemdragandes med en gigantisk gädda i somras som han absolut skulle släpa till Uppsala, men som han absolut inte tänker tillaga eftersom han lever i den villfarelsen att gädda är en oätlig fisk. Eftersom den där gäddan har krävt en egen hylla i frysen så kändes det dags att göra något med den. Jag har bara improviserat tillagningen så vi får se om det är ätbart. För att utmana ödet ytterligare så tänker jag bjuda syster yster och hennes familj på det här på fredag. Reservplanen är hämtpizza.
På eftermiddagen träffade vi T på Fyrishov och badade (i något för många timmar om ni frågar mig). Mina killar vill aldrig kliva upp. Jag tänker alltid på bussresan hem och middagen som man knappt kommer att orka tillaga, den klassiska tråkiga mammarollen...
När jag klev ner i bubbelpoolen satt där fem bröliga högstadiekillar. Puh, tänkte jag, typiskt. Men vad brölar egentligen ett gäng 14-15 åringar om i poolen? Kan det vara brudar? Njäe. Månne det vara kommentarer som inte är rumsrena? Njäe. Är det om nästa fest? Njäe.
Det visade sig att de lekte Maffia. Jag noterade att jag inte var den enda vuxna som satt där och log åt hur söta de var. Ja, de brölade på det där viset som bara högstadiekillar som just kommit över målbrottet kan göra. Men när det är glädjeyttringar för att man gissat rätt på vem som är mördaren, ja då är man faktiskt förlåten.
Imorse läste jag ut boken "Vintervålnader" av Kate Mosse. Min syster snubblade över den på biblioteket, konstaterade att den verkade superintressant och lovade mig den sedan. Och den lovade verkligen mycket. Året är 1926, den unge Freddie stapplar runt i tillvaron och kan inte komma över sin storebrors död för tio år sedan. Brodern dödades i första världskriget. Freddie åker runt i Frankrike och hamnar i franska Pyrenéerna. Efter att fastnat i en oväntad snöstorm och i princip kvaddat bilen så hamnar han i en liten by. Han blir inbjuden till en årlig byfest och tackar ja. På festen träffar han en fantastisk flicka, men det händer underliga saker under den natt de är tillsammans. Dagen efter har Freddie svår feber och det verkar som att han yrar för ingen har sett varken honom eller den vackra flickan Fabrissa på festen. Det handlar om spöken, sorg, historia och minnen som inte får glömmas bort. Boken är bra, men jag kan inte säga att den drabbade mig på det där sättet som riktigt bra böcker gör. Kanske hade jag orättvist höga förväntningar också på boken, det verkade så oerhört spännande Så, läsvärd men inte den bästa i år.

fredag 23 oktober 2015

Fredag innan ett lov är både härligt och jobbigt! Stämningen är uppspelt vilket är trevligt men också högljudd. Vi har haft en förälder på besök som har berättat om sitt arbete i FN, mycket intressant och jag är så stolt över eleverna som visade sig från sin bästa sida; lyssnade, ställde kloka frågor och  var allmänbildade.
 Annars har vi pratat mycket om Trollhättan. Det är så hemskt att det inte går att förstå ens. Och när man jobbar med tio- och elvaåringar så blir det väldigt nära. Var kommer sådan här händelser ifrån? Hur kan det hända?
För att pigga upp mig de senaste kvällarna har jag läst senaste Berglins klokheter. Jag fnissar igenkännande samtidigt som jag faktiskt tror att jag blir lite klokare.

söndag 18 oktober 2015

Vi har en kanin som numera ska föreställa en utekanin. Efter ett år inne så visade det sig att T får astma av för mycket gos med Speedy. Det här är dock väldigt svårt att förklara för ett litet sällskapligt lurvigt djur som älskar att hänga med flocken. Vi pratar här om kaninen som varje kväll i ett år har nattat sin pojke. Varje kväll när H har krupit ner i sängen så har Speedy hoppat upp på fotändan. Om han har råkat befinna sig någon annanstans och inte riktigt hängt med i svängarna så har han efter en stund, när han upptäckt misstaget satt sig vid dörren och buffat för att få komma in. Det är till och med så att han ibland skuttat fram till H (när han tycker att det är dags) och visat att nu är det nog faktiskt tid att gå och lägga sig. Sedan, när H somnat och vi har smugit ut, ja då har Speedy följt med för att få lite vuxentid. Men nu är det alltså slut med det här Och ja, det går sådär om jag ska vara helt ärlig. För, vi är en aning blödiga både jag och T och vi har väldigt svårt att motstå de där deprimerade öronen och blicken som följer en från uteburen. Så här sitter jag nu, i soffan bredvid den öppna altandörren, som så många andra kvällar och är fullständigt stelfrusen. Lösningen vi har kommit fram till är nämligen att Speedy sover ute, är ute på dagarna när vi är borta, men får sedan komma in på kvällskvisten och umgås. Och eftersom en utekanin absolut inte får bli överhettad, då kan de dö, så får vi se till att det är kallt och skönt för honom och att han kan hoppa ut på altanen när han vill. Min käre T som alltid har kreativa idéer har också tillverkat en jordlåda som kaninen kan sitta i, med sval rumpa och god utsikt. Där sitter han, spanar ömsom ut över nejden, ömsom in på sin familj och suger på en vissnad persilja.  Vi skaffade vår kanin utifrån kriteriet att det var för mycket stök med en hund. Nja, vet inte om vi lyckades riktigt där...
Hur det går med astman? Jodå, den sitter i men det är i alla fall inte kaninpäls på övervåningen...

lördag 17 oktober 2015

En vecka kvar tills det är läslov ! Efter en hel del vånda och velande så har jag bestämt att vi ska stanna hemma och vila upp oss på lovet,ha mysmorgnar, gå på biblioteket, se en och annan bra film och laga god mat. Veckan efter far jag tre dagar till Borås så jag tänker att jag ska ladda innan.
Förra veckan var jag och två kollegor på stadsbiblioteket på en inspirationsträff för lärare där vi fick en massa boktips till våra elever. Jag var helt upprymd när jag gick därifrån och har nu handlat upp alla pengar som vi fått lov att använda till skolbiblioteket. Min kollega ska köpa boktejp och sådana där tråkiga saker och jag har lite dåligt samvete för det finns just nu inte så mycket pengar kvar till det. Jag blev lite ivrig, som jag sa till henne. Lite tröst är det i alla fall att vi får nya pengar i januari. Fast jag har ytterligare några böcker jag gärna skulle vilja skaffa då...
De flesta böcker jag köpt är föreslagna till Bokjuryn som pågår mellan februari och april. Det är så kul att kunna erbjuda riktigt många bra och nya böcker till eleverna. Sedan jag och min syfrökenkollega började satsa på skolbiblioteket, köpa nya böcker och jobba med läsning så har vi mött så många bokslukare i klasserna som är glada. Och kanske har vi inspirerat några att bli bokslukare dessutom.

måndag 12 oktober 2015

Äntligen har H kommit på att det är roligt att lyssna på kapitelböcker. Det har varit bilderböcker, serietidningar och faktaböcker som har gällt under lång tid. Men nu har vi läst "Monkel Trogg" av Janet Foxley, boken om den pyttelille jätten.
Det är inte lätt att vara pytteliten i en värld av stora, burdusa och hårdhänta jättar. Gritt, Monkels jättestore lillebror till exempel, älskar att slänga runt Monkel som en liten disktrasa.
Familjen Trogg hamnar i problem och Monkel ger sig ut i den otrygga världen där det finns småttingar med magi, för att se om han kan ordna upp saker och ting. Det blir spännande och dråpligt och vi har läst med stor behållning.

lördag 10 oktober 2015

Vissa veckor går förskräckligt fort och man skulle nästan kunna tro att man hoppat över flera dagar, om det inte vore för att det känns i kroppen att man gjort dem. Igår somnade jag när jag nattade H och sedan orkade jag knappt släpa mig till min egen säng. T och Speedy fick umgås själva hela kvällen. Speedy hade frost i morrhåren imorse så nu är det höst på riktigt.
"Livet, motorcyklar och andra omöjliga ting" är Katarina Bivalds andra bok. Jag älskade hennes debut "Läsarna i Broken Wheel rekomenderar". Den här är också bra, men den saknar det där magiska som den första boken hade. Här träffar vi 38-åriga Anette. Ensamstående mamma som jobbar på Mat-Extra, bor i en liten håla och har panik. Hennes nittonåriga dotter, hennes allt, har just flyttat för att plugga och plötsligt börjar Anette undra vad hon ska göra med sitt liv? Alla tomma dagar, veckor och år som ligger framför henne... Hon bestämmer sig för att hon ska uppfylla sina drömmar och börjar med att försöka ta motorcykelkort. Körläraren visar sig vara en godbit, men alldeles för ung...eller...?

måndag 5 oktober 2015

Jag sitter hemma och försöker tappert skriva en klok analys av de intervjuer vi har gjort om informationssökning. Just nu tvivlar jag på att det kommer att bli ens en oklok analys. Vi har läst om det där, de olika faserna i ett nytt arbetsområde och jag har nu uppehållit mig i den förvirrade fasen i en månad känns det som.
Läste just att Henning Mankell dött, 67 år gammal. Tråkigt. 67 år är ju inte speciellt gammalt i dessa dagar.
Bakom soffan ligger kaninen och ser ut som en rugguggla. Han håller på att byta till vinterpäls och det är inte vackert just nu. Dessutom är han alldeles för smart för sin lilla kaninhjärna. Jag behöver knappt tänka ordet borste så är han helt förvunnen. Det är för övrigt samma scenario på kvällarna när jag ska stoppa ut honom i buren. Han kan ha legat utfläkt och sovit i timmar under vardagsrumsbordet, bredvid mig där jag ligger i soffan och läser, och så tänker jag väldigt tyst för mig själv att det är dags att bära ut honom och vips så ligger han bakom soffan! Och då är han plötsligt helt ointresserad till och med av äppelbitar. Nästan varje kväll kryper jag runt, lockar och tjatar medan T ligger och fnissar i soffan och undrar vad jag håller på med.

söndag 4 oktober 2015

Något som är väldigt typiskt när man är sambo med en man vars yrke  är att jobba med datorer, eller datanätverk som han muttrar om här bredvid, är att det knappt går att uppbringa en fungerande dator i hemmet, vilket är en av anledningarna till att jag inte bloggar så ofta just nu. Vi köper aldrig en ny dator som fungerar, vi lagar våra gamla. Han vill dock poängtera, muttrar han, att bristen på datorer inte har någonting alls med det att göra utan att det beror på att han har en sambo som är specialist på att bryta av datasladdar...Hm, skulle inte tro det...
Nåja, vi var i Stockholm igår och såg den fantastiska föreställningen "På häst genom Västerbotten"
Den som är bekant med radions humorprogram"Mammas nya kille" med Umeågänget Klungan kanske känner igen det här
Sven Björklund och Olof Wretling har gjort en "resa genom Västerbotten i bröderna Grims anda" . Deras mål, enligt sin egen projektbeskrivning var att hitta den västerbottniska berättarsjälen. Med en budgetanssökan på  3.5 miljoner, där en av de spännande posterna bestod av 300 000 kronor för vaccinationer så begav de sig ut i landskapet genom tre årstider. Vi fick höra om de två damerna i Marslidens teatersällskap när de spelar Rödluvan och vargen,Vilhelmina där alla hade så många partytrick så att det  bildades ett patentverk  och en hel del annat spännande.
Det här låter kanske inte så kul, men lägg till fantastiskt kroppsspråk, röster och så den bifogade dansen, som de är skyldiga Umeå kommun, så blev det galet kul.
I morse när vi diskuterade föreställningen så sa T, som ju faktiskt är uppvuxen i Västerbotten att även om det här är en humorshow så är det ett projekt som skulle kunna genomföras på riktigt. Han säger sig känna igen berättandet, skrönorna från sin barndom. Jag tänker också osökt på Euskufurat vars låttexter är skrönor och berättelser i exakt den här traditionen.


 Trevligt var också att alla som såg föreställningen fick boken som hör till.