Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

tisdag 30 september 2014


Bokläsningen och bloggandet har fått hård konkurrens denna vecka! Vi har fått en ny familjemedlem. Han heter Speedy (H har bestämt). Han är åtta veckor och det gosigaste man kan tänka sig. Det är svårt att surfa med datorn eller läsa en bok när han gnossat ner sig i ens knä
Jag har trots allt lyckats avsluta "Äta kakan och ha den kvar", en debut av Kristin Emilsson. Nu kommer jag kanske att låta orättvist hård men så får det bli. Det känns  som att författaren vill göra en "Emma Hamberg-bok, en underfundig, rolig och tänkvärd chic lit med knorr. Tanken är god, men resultatet når inte ända fram.När jag läser kan jag inte låta bli att tänka att Emilsson följt ett recept. Välj en hjältinna, på en plats i livet där hon inte trivs. Ge henne en familj som inte ser alla hennes goda egenskaper utan tar henne för given. Lägg till en dramatisk händelse som förändrar villkoren. Ge henne några nya, gärna lite udda vänner som ger henne nytt perspektiv på tillvaron.Peta in lite homosexualitet (ser alltid bra och modernt ut) och låt sedan allt ordna sig på slutet och låt alla bli snälla och uppskattande mot vår hjältinna på ett sätt som gör att det är uppenbart att de ångrar sitt beteende och plötsligt ser hur bra hon är. För Emma Hamberg funkar det, men i den här boken blir det bara tråkigt, Det finns inget djup hos bokens personer utan de känns som stereotyper, Trots att till exempel döttrarna ändrar sig från att vara taskiga och egocentriska tonårsmonster till att bli ansvarsfulla och ångerfyllda så känns de som endimensionella pappersdockor. 
Jag läser fyrahundra sidor utan att känna någon gemenskap med bokens personer vilket inte fungerar för mig. Men, å andra sidan. Om man är ute efter något extremt lättsmält som inte kräver något av läsaren i gengäld så funkar den kanske.








fredag 26 september 2014

Vad hände?! Fredag igen! Jipphiiii!

Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Åh, det var en intressant fråga. Få se, jag har läst många serier genom åren. De längsta som jag följt har nog varit barn-  och ungdomsböcker måste jag säga.. Just nu får jag minnesförlust och kommer inte ihåg någon riktigt lång vuxenserie, men "Lilla huset på prärien" av Laura Ingalls var väl nio eller tio delar om jag minns rätt. "Kulla Gulla" av Martha Sandwall-Bergström bestod av tolv böcker (har jag kollat upp på google måste jag erkänna). På senare år har jag läst serien om Heptimus Heap, en ungdomsfantasy av Angie Sage som har sju delar. Av de böcker jag nämnt kan man inte säga att det förändras så mycket genom böckerna. Det kanske beror på att författarna haft en tydlig agenda som de följt. Berättelsen ska berättas och när den är klar så är den klar. Eller så var jag mindre medveten om kvalité när jag var yngre vilket är mycket troligt. Om jag däremor ska jämföra hur författare förändras över tid så tycker jag att det är tydligt vilket väl handlar om att man utvecklar sin stil och sitt språk ju mer man skriver och utifrån vad som händer i livet. Oh, nu kommer jag plötsligt på två viktiga serier i mitt liv, även om det är minst tjugo år sedan jag läste någon av dem... "Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström och "Mor gifter sig" av Moa Martinsson. De påverkade mig och gav mig värderingar som jag fortfarande bär med mig.

onsdag 24 september 2014

Jag är inte ett dugg avundsjuk på alla de som ska på Bokmässan i helgen, näe då. Det ska bli SÅ härligt att vara hemma; städa, storhandla, tvätta och planera veckomatsedeln...Hm...I Borås  i måndags var vi rörande överens, mina klasskamrater och jag, att nästa år då åker vi dit tillsammans, kosta vad det vill! Detta år får jag väl nöja mig med att följa alla bloggare som är där, kolla in Babel som säkert rapporterar därifrån och läsa det som tidningarna skriver.
Ibland vid sällsynta tillfällen, känner jag mig lite för ung för en bok. Det händer verkligen inte ofta. För gammal för en bok är  jag nästan aldrig.Barnboks- och ungdomsböcker funkar oftast bra och jag har sällan problem att minnas hur det kändes att växa upp. Om en bok är riktigt bra så spelar inte åldern på huvudpersonen någon som helst roll.Men, jag är inte riktigt mogen för "Torsdagarna i parken" av Hilary Boyd.Och tur är väl det. En feelgood.roman  om en kvinna på 60 år som lever i ett ganska trött äktenskap sedan trettio år. Hon driver en hälsokostaffär som hon älskar och lever i övrigt för sitt lilla tvååriga barnbarn. Varje torsdag eftermiddag tar hon barnbarnet till parken och där lär hon känna Ray, som också är där med sitt barnbarn. Motvilligt tar Ray mer och mer plats i hennes tankar och liv. Inte blir det bättre av att hennes man och dotter anser att hon ska trappa ner och bli pensionär. Om jag hade varit 60 år så hade jag säkert tyckt att boken varit mysig och bra. Men som 40-åring så är det svårt att känna något större engagemang. Det skulle krävas lite intressantare handling för det. För, trots att jag inte känner igen mig så kan jag lätt förutsäga vart det barkar.

tisdag 23 september 2014

Det har varit lite mycket nu. Jag har läst men inte hunnit skriva, ibland gäller det att prioritera menar jag. Igår var jag över dagen till Borås. En lång dag.

Jag har läst en jättebra bok som jag varmt rekommenderar. Det är Elin Olofssons andra bok "Till flickorna i sjön". Jag tyckte mycket om hennes första "Då tänker jag på Sigrid" också, men den här är faktiskt snäppet bättre. Helena är städerska på Östersunds lasarett. Hon har i stort sett avsagt sig kontakten med hembyn och pappan. Mamman bor på Island med sin nya man. Helena är väldigt ensam sedan hennes pojkvän Tomas gjorde slut och allt har bara blivit för mycket. Hon klarar inte att komma över de händelser som gjort ont i det förflutna och att gå vidare. En dag så ser hon en välbekant person i en sjuksäng och hon kan inte låta bli att ta kontakt.
I avsnittet "Kultur" i  "Norrlandspodden" med Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter pratar de om att litteratur och filmer från Norrland nästan alltid handlar om platsen på ett eller annat sätt, och att de väntar på något där inte Norrland har huvudrollen. Jag tycker att Elin Olofsson och hennes nya bok är ett bra exempel på att platsen kunde ha varit vilken som helst, allt det som händer hade kunnat ske i Skåne lika gärna, samtidigt som jag förstås gillar att det är i just Östersund hon vandrar omkring.

tisdag 16 september 2014

I efterdyningarna...

Jag känner mig fortfarande upprörd av valresultatet i söndags. Tänk att så många röstade på SD! Inte blir det bättre av att jag faktiskt känner de som gjort det, även om det kanske inte är mina närmaste vänner direkt. Vad hände med humanismen och empatin? Tänk om alla rasister i Sverige gav sig på den här listan!

fredag 12 september 2014

Älgjaktsjerka

Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?
Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!

Hm. Jag är nog den sämste att ge recenseringsstips. När jag ska skriva om en bok så hamnar jag nästan alltid i känslan jag fick när jag läste. Ibland glömmer jag nästan bort att berätta vad boken handlat om. När jag läser andras recensioner så vill jag förstås veta lite om storyn, men också där är det känslan jag fastnar för. Jag försöker skriva om en bok direkt när jag har läst den. Börjar jag på en ny bok så släpper jag taget om den förra och kommer nästan inte ihåg vad jag ska skriva. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg att föra anteckningar heller , någon enstaka gång har jag satt en liten lapp när det är något speciellt jag vill komma ihåg eller citera. Ibland har jag boken bredvid mig och bara av att ha det så kommer  jag ihåg. 
Så, sammanfattningsvis är jag kanske inte den bästa recensenten.

måndag 8 september 2014

En film som varit populär hemma hos oss under en längre tid är "Hur man tränar en drake". Nu har vi gett oss på boken. Oh,det är bra! Det handlar om vikingahövdingens son Hicke som måste genomgå mandomsprovet, att fånga och uppfostra en drake. Om man inte klarar mandomsprovet blir man landsförvisad, ve och fasa. Vi har hunnit så långt att Hicke har misslyckats och har fått sitt straff, men då visar det sig att det strandat en gigantisk drake på stranden, mer lik ett berg än en drake. Hur ska vikingarna få bort den? Den har dessutom just ätit upp en annan, lite mindre drake, så det är lite nervöst. De vill fråga draken om han kommer med krig eller fred, men drakiska är inget byborna lärt sig direkt. Men, då visar det sig att Hicke kan....Det är humor (som kanske fladdrar förbi den femåriga lyssnaren men vi som läser fnissar förtjust) på hög nivå,  Eller ja, okej då kanske inte så hög nivå, ganska mycket flirtande med små pojkars och flickors åsikter om vad som är roligt. Nu när vi är på minisemester passar vi på att läsa mycket! Härligt är det.
                                                     

söndag 7 september 2014

"Tvillingsystrarna" av Tessa de Loo är en läsvärd berättelse om de två tyska systrarna Anna och Lotte som skiljs åt vid sex års ålder, efter att deras föräldrar dött. Lotte skickas till släktingar i Nederländerna och Anna hamnar hos sin mycket stränge farfar i ett litet samhälle i Tyskland. De växer upp under totalt olika förhållanden under 1900-talets första hälft och när de möts av en slump igen, över sjuttio år gamla så krockar deras värderingar och erfarenheter. Anna som varit gift med en nazisoldat och Lotte med en judisk man. Historien väcker tankar om vad som egentligen hände i Tyskland under Hitlers välde. Vad fick tyskarna att hänge sig så totalt? Hade de något val? Och hur stor rätt har andra att döma? Visste de vad de gav sig in på? Det tog ett tag att komma in i boken men när jag väl gjorde det blev jag fast.

fredag 5 september 2014

Älgjakt

Igår efter jobbet packade vi in oss i bilen och for norrut. En hel veckas älgjakt, för en del, mys med mormor för en del och en del biblioteksjuridik för en del. Just nu inspekteras jordgubbslandet och pärlanne (potatislandet).  Vi kommer nog att få hacka lite pära i veckan. Det var några år sedan sist så inte mig emot.
I veckan såg jag Bokcirkeln i Hökarängen med Kristina Lugn och hennes gäster. För mig som älskar bokcirklar och samtal om litteratur så är den här serien som en stor schweizernöt (min favoritchoklad). Inte tjusigt på något sätt, helt vanliga men ändå ovanliga människor med olika erfarenheter och liv som samlas runt en bok. Jag tycker mycket om att det är läsningen som står i fokus och att det inte är kändisar som sitter där.

Nu jerkar jag!

Näe, nu måste jag jerka!
I så många veckor har det inte blivit av men nu så...
Veckans fråga lyder
Får böcker dig att somna eller håller de dig vakna i all oändlighet på nätterna?

En bra bok kan hålla mig uppe hur länge som helst. Är den riktigt bra måste jag läsa ut den om det så innebär att jag inte hinner sova alls. Det gör att jag ibland inte ens börjar läsa på kvällen om jag vet att jag måste kliva upp tidigt dagen efter. Däremot, är det en mindre bra bok så händer det  med jämna mellanrum att jag vaknar av ett vasst bokhörn på näsryggen, det kan göra ganska ont, tro det eller ej. Och då är det lika bra att sluta läsa för då minns jag ändå inget av det jag läst dagen efter.