Nu kommer jag aldrig att få se kaninen köra sin "kaninen från Frostmofjället-show" mer, han kommer aldrig att bli förnärmad och försöka hindra mig från att städa vardagsrummet, aldrig kommer han att skutta efter oss och putsa och pussa våra fötter i farten, nu behöver vi inte vara noga med att stänga dörren till tvättstugan där hans godis är, semesterresorna kommer att gå mycket snabbare för vi kommer inte att behöva stå på olika rastplatser och vänta på att han ska känna sig bekväm nog för att bajsa...

Mitt barn kommer inte att ha sitt djur att krama och få tröst av och detsamma är det för oss andra. 

I söndags morse hittade vi honom inte på altanen. I flera timmar letade vi , på altanen, i huset ute i trädgården och området. Inte förrän på eftermiddagen hittade vi honom, nedgrävd och det var inte hela kaninen...

Vi visste förstås att han levde lite på övertid. I juli skulle han ha fyllt tio år. Men vi hade väl aldrig trott han skulle försvinna på ett så dramatiskt och sorgligt sätt. Och det värsta för mig i alla fall, är att vi inte var där och tröstade honom, att han var ensam och blev jagad av ett annat djur.

Jag känner mig fullständigt urlakad, somnar klockan nio på kvällarna, är lika trött när jag vaknar och känner mig yr av trötthet under dagarna. Och ändå sover jag som en klubbad oxe nästan hela nätterna. 

Men, ge oss några veckor så ska vi kunna tänka på alla år vi har fått leva med den lilla pälsbollen med ett hjärta och personlighet större än en Grand Danois. För det är ju så det är, ju mer man älskat någon desto mer sorg blir det när den dör men  all kärlek och glädje han gav oss kommer att finnas kvar.

Puh, det var det...

Den här veckan har jag inte orkat med något djupsinnigt och komplext och därför var det tur att den senaste Julia Quinn-boken fanns på biblioteket. Hon skriver fortfarande om familjen Bridgerton men har gått tillbaka i tiden och här får vi träffa Billie Bridgerton, en 23-årig pojkflicka som önskar hon fötts till pojke för då hade hon kunnat ta över och sköta gården.

Boken börjar med att hon hamnat på ett tak och stukat foten när hon försökt rädda en otacksam katt.

Hennes granne, George Rokesby, kommer och försöker rädda henne och så är cirkusen i full gång. Billie har alltid varit vän med Georges småsyskon men George och hon har aldrig gillat varandra, förstås. 

Men efter takhändelsen så är det som att något händer och de umgås mer och mer. De gillar fortfarande inte varandra, förstås, eller...?

En klassisk Bridgertonbok som heter "Familjen Rokesby. På grund av Billie Bridgerton"

Jag är inne i en ljudboksperiod just nu.

Har lyssnat på Jonas Moströms deckare; "Den omänsklige", "Kameleonten", "Dominodöden" och "Skuggorna ruva".

  

Eftersom det snart är december, äntligen, så har jag också satt igång med en kalenderbok, det vill säga en bok med 24 delar, nämligen "Julbröllop och adventsstök" av Anna Johansson. Det känns som en väldigt typisk och ganska ordinär julfeelgood. Helt okej som örongodis. Den handlar om tre systrar med helt olika liv. Det enda de har gemensamt är att de inte trivs så bra och man förstår att deras liv förmodligen kommer att förändras på ett eller annat sätt.

Tisdag och jag har varit på möte med lärarna där vi planerat läsveckorna som vi ska ha i november. Nu är alla årskurser involverade och jag tror att det kommer att bli jättebra! Ända sedan jag började jobba här så har jag drömt om att få igång hela skolan på ett sådant här projekt. 

Trots en härlig ledig fredag och en skön helg så har jag haft en dipp. Men imorgon sätter jag mig på tåget norrut för några höstdagar i Jämtland. Jag längtar sjukt mycket!

Böcker och stickningar är packade och jag är redo! I helgen snöade det visst där så jag tänker att varma kläder är att satsa på. Annars är det rätt kallt i Uppsala också. I morse drog jag på mig vantarna när jag skulle cykla till bussen. Kaninen börjar äntligen bli klar med sitt pälsbyte! Igår borstade vi magen som verkar vara det sista. Vi förstår att det är rätt kallt på nätterna för han är utsvulten på morgnarna när vi släpper in honom. 

I söndags var vi en sväng till Gränby centrum för att köpa ukulelesträngar. När T skötte den affären så passade jag på att besöka biblioteket längst upp i köpcentret. När de skulle öppna för ett par år sedan så sökte jag faktiskt jobb där men fick inte ens komma på intervju. Men sedan dess har jag tänkt att jag skulle vilja kolla hur det ser ut. Jag tycker om tanken att kunna låna böcker samtidigt som jag shoppar.

Biblioteket var ganska litet men mysigt. Några personer var där , någon satt och läste några spankulerade runt bland hyllorna. Nu var mitt besök mycket snabbt avklarat men jag hann i alla fall rycka åt mig två böcker som jag haft på min läslista ett tag. Den ena började jag läsa samma kväll och råkade läsa ut den igår kväll. Med andra ord ganska snabbläst men framför allt en bok att sjunka in i och drömma bort sig i. 

 

"Huset i det blommande trädet" av Holly Martin är den första boken i serien "Wishing woods". Omslaget ser ut som en karamell, eller en bild från ett enhörningsland. När jag köpte in den till mitt eget bibliotek så tyckte jag i ärlighetens namn att den såg väldigt oseriös ut. Att läsa den var som att dricka en kopp varm choklad med vispgrädde. Jag blev varm och glad rakt igenom. Samtidigt hade karaktärerna erfarenheter som de pratade om och som var allvarliga. Det var ofrivillig barnlöshet, svek av föräldrar och våndan av att inte kunna lita på sin omgivning på grund av svek. Båda huvudpersonerna hade också väldigt dåligt självförtroende på grund av allt de varit med om. Om jag nu ska klanka ner på något så var det att mitt läsflyt ibland kom av sig under de långa allvarliga samtalen om livet som dök upp då och då.

Indigo har varit med om två hårda år som började med en bilolycka där hon förlorade sitt ofödda barn och hennes man som körde bilen lämnade henne snart efter. Hon förlorade sitt jobb, på ett sätt som en följd av olyckan, och hon har mått extremt dåligt. Boken startar två månader efter att hon träffat River, sin drömman, på puben. I panik för att att han inte skulle vilja ha henne så smet hon iväg morgonen efter. Hellre lämna än att bli lämnad helt enkelt. Det hade kunnat vara slutet på romansen om det inte var för att hon just insett att hon är gravid. Indigo tycker att River har rätt att få veta att han ska bli far och kanske kan de utveckla sin relation? Hon söker upp honom beredd på att han antingen blir jätteglad eller jättearg. men det som händer är att han inte känner igen henne alls. Det finns ett par anledningar till att han inte gör det som jag inte ska spoila här men det gör att Indigo kommer av sig. Vad ska hon göra nu?

Jag kan inte riktigt förklara varför jag blev så oerhört förtjust i den här boken. Kanske är det så enkelt som att jag VERKLIGEN behövde en parallell värd att försvinna in i just nu.

Jag har ställt mig i kö på del två på biblioteket och längtar faktiskt efter att få läsa den. 

 Efter en regnig och lång vecka är det äntligen lördag och strålande sol, passande nog.

Jag har haft väldigt dåligt samvete i veckan eftersom jag känner att jag skrev tarvliga omdömen om podden Förlagspodden . Jag brukar vara noga med att hålla god ton, men den dagen var jag uppenbarligen kinkig och grinig. Inte för att någon har sagt något, men jag känner att det inte blev bra. Problemet jag har haft med dem är att de är väldigt storstadorienterade och då och då har en snäv bild av litteraturintresserade människor i olika delar av Sverige. Då jag sedan drygt tjugo år bor i en storstad, men alltid känt mig och alltid kommer att identifiera mig som en glesbygdmänniska, så hör jag då och då lite nedsättande kommentarer om glesbygden och dess invånare och tycker att det så otroligt tråkigt. Det innebär dock inte att jag behöver vara otrevlig.

Det var det...

Årets Nobelpristagare Annie Ernaux var en trevlig överraskning! Vi har till och med en bok av henne på vårt lilla bibliotek. Jag har inte läst den men nu blev jag förstås väldigt sugen. Det tog förstås ungefär tre minuter så var den utlånad efter beskedet så jag får läsa den när den värsta hetsen lagt sig. Kul med en författare som är läst och uppskattad av många.

Igår dog också författaren Anna Wahlgren, 80 år gammal. Jag nappade aldrig på hennes barnuppfostringmetoder. Min bild av henne har jag främst från hennes dotter Felicia Feldts bok om uppväxten "Felicia försvann". Det är ingen vidare positiv bild hon målar upp av mamman.

Så mycket att skriva om...

 Var ska man börja? Valet, författarbesök, lästa böcker, livet...?

Okej, jag börjar med författarbesöket. 

Marie Bengts var mycket bra på att berätta och jag är supernöjd med besöket. Åtta tanter dök upp, alltid dessa trogna och fantastiska kulturtanter. Det är ingen floskel att de bär upp kulturSverige! En gubbe kom också, som när han tackade för sig i slutet av kvällen hälsade författaren att han gifte sig 1954 och var det något hon behövde kolla upp om 50-talet så var det bara att ringa. Stämningen var bra och vi fick lära oss saker, inte bara om Bengts böcker utan om deckargenren och tidsperioden också. Den fjärde boken är under arbete och ska tydligen utspela sig på en hushållsskola. Det ser jag fram emot.

Nästa punkt på dagordningen får bli livets vedermödor. Förkylningarna duggar tätt hemma hos oss även denna höst. Jag känner mig ständigt bekymrad över trettonåringen som tydligen inte klarar en månad i skolan utan sjukfrånvaro. Igår var han hemma och då hade jag brutalt tvingat iväg honom onsdag och torsdag då jag tyckte att han inte uppvisade tillräckligt seriösa symtom. Både jag och T har också känt oss risiga av och till.

Om en och en halv vecka ska jag åka hem till Jämtland. Det ska bli mysigt men samtidigt är det alltid sorgligt nuförtiden eftersom min mamma inte mår så bra. Varför ska man behöva ha tonåringar som ska frigöra sig, skröpliga familjemedlemmar samt sina egna medelåldersproblem samtidigt? Jag förstår att det blir så för många men ändå. Helst skulle jag vilja ligga under en mysig filt och läsa feelgood-romaner hela dagarna.

För att peppa mig själv och försöka förstå livet gör jag som vanligt, läser en bok om saken och nu har jag två böcker om klimakteriet på gång. "Hej klimakteriet Lite vallningar har väl ingen dött av..." av Åsa Albinsson och Maria Fröjdh innehåller både personliga berättelser av kända svenska kvinnor samt fakta. Vare sig man är i klimakteriet eller har det framför sig, lite oklart för egen del, så är det nyttigt tror jag att läsa om det. Bara en sådan sak som att jag under en period varit orolig för att jag kan ha så fruktansvärt ont i kroppen i perioder. Nu har jag plötsligt läst att det kan ha med klimakteriet att göra. Där ser man...

Och så är det valet då... Första nätterna efter att jag insett hur det skulle gå så kunde jag , på riktigt, inte sova ordentligt. Tankarna har malt och jag kan inte fatta hur så många kunde välja att rösta på SD! Jag vet inte vad som känns värst; tanken att det finns så många svenskar som faktiskt tycker att SD har bra idéer och tankar eller att folk inte har kollat upp vad partiet faktiskt står för?

Båda scenarierna gör mig olycklig. Men så blev det som så ofta, efter att grottat i depp i några dagar så insåg jag att det ju inte är mest synd om mig. Jag har det väldigt förspänt på alla sätt och de som  verkligen riskerar att råka illa ut i och med det här resultatet är knappast hjälpta av att jag deppar ihop och ger upp. Så nu tänker jag att det är kamp som gäller! I stället för att inte orka och våga ta diskussionen så ska jag nu göra allt för att prata om värderingar och ideologier framöver. För så här i början kommer de kanske inte att kunna påverka politiken på alla de sätt de vill (kan man hoppas) men om vi lägger locket på och inte tar diskussionen så tror jag att risken finns att saker och ting smyger sig på och vips så är det för sent.

Så vad läser jag då i dessa bistra tider?

Jag har läst Lucy Diamonds senaste bok som heter "Den sista hemligheten". På ett sätt är den som alla hennes böcker. Man känner igen stilen. Men en sak gör den lite speciell och intressant och det är att huvudpersonen är en man, Dan, som just har mist sin bror Patrick. Dan har alltid känt sig lite sämre, lite mindre lyckad och för att hantera sin sorg bestämmer han sig, efter att ha varit fullständigt förlamad av förlusten i några veckor, att så att säga kliva i sin brors skor och hjälpa familjen med sådant som Patrick gjorde. Han umgås med sina syskonbarn, han hjälper till med Patricks arbetsuppgifter och hälsar på sina föräldrar. Men så börjar det dyka upp hemligheter från Patricks förflutna och plötsligt blir det inte så lätt att veta vad som är rätt att göra.

Ibland tänker jag att det vore skönt att bara kliva ur sitt liv. Det är inte det att jag vantrivs, tvärtom. Jag har en mycket fin familj, ett jobb jag trivs med, vänner jag kan leta upp när jag behöver...Men nu när terminen är i startgroparna, lärarna pustar på bussen över att sommaren är slut och att de är så trötta, fotbollsträningen rullat igång, T börjar jobba i morgon (och sitter antagligen hemma med lite börja jobba-ångest) H börjar skolan om en vecka och det ska vara middag varje dag och städas varje vecka, ja då skulle jag vilja sitta i ett litet hus med vedspis, ha en härlig bokhög bredvid mig, en stickning (jag förstår mig på !!!) på andra sidan och lite bra musik i bakgrunden. Jag skulle vilja vara ifred tills jag själv längtar efter sällskap.

Kanske borde jag förtydliga att jag är bortskämd med att oftast få sätta mig till dukat bord eftersom min T lagar nästan all mat. 

Men det är något med kraven i livet, jag vet inte... När jag varit ensam hemma nu så har jag verkligen använt kvällarna och helgen till att vila och inte göra något jag inte själv valt. Ändå känner jag mig inte riktigt utvilad.

Jag läser ofta om människor som klivit av sina liv för att hitta en ny mening och kanske borde jag också. Men jag har ju redan gjort det när jag blev bibliotekarie.

Hm, det här blev lite deppigt men jag känner mig inte så, det är mer en känsla av att vilja lyssna på mig själv. Vem vet, det kan ju helt enkelt vara den stora femtioårskrisen som lurar bakom hörnet. 

Tankarna får helt klart bränsle av alla feelgood-böcker jag läser som ofta går ut på att byta liv och hitta lyckan. Jag kan ju bli aningens för påverkad av alla de låtsasvärldar jag befinner mig i.

Veronica Henry är en av de skyldiga skulle jag vilja påstå. I sommar läste jag hennes senaste "Puben vid floden" om tre generationer kvinnor som alla behöver rannsaka sina liv och hitta tillbaka till glädjen och meningsfullheten. i Henrys värld så är det självklart att huvudpersonerna någonstans längs vägen lyckas med uppdraget. Och det går förstås alltid vägen och det finns alltid någon klok, kärleksfull man i bakgrunden som väntar och ger det nya livet det där lilla extra. 

Och jag har den där mannen också, och barnet. Men inte slutar livet att bestå av vardagar då man måste äta middag för det...