Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

tisdag 29 november 2016

Idag har det  varit BVC-träff igen på biblioteket. Denna gång skulle jag klara mig själv och jag var lite nervös. Att ställa sig framför en massa barn och hålla låda är aldrig några problem. Med åren har jag också lärt mig att leda föräldramöten i olika former utan att jaga upp mig nämvärt. Men det här kändes läskigt och det var väl kanske inte mitt mest briljanta framträdande i livet. Men, de små bäbisarna och deras mammor visade sig vara ganska förlåtande. Och min största supporter idag var en kul tremånaderstjej. Hon skrattade ända ut i tåspetsarna samtidigt som hon dreglade uppspelt varje gång jag tittade på henne, mycket bra för självförtroendet.



Nella är arton år när hon blir bortgift med den rike och mäktige handelsmannen Johannes Brandt. Hon flyttar från den lilla byn till Amsterdam och förväntar sig ett nytt liv, med ett stort hushåll och familj. Men när hon kommer fram till sitt nya hem är Johannes inte ens hemma. I stället tar hans stränga syster Marin emot henne. Huset och människorna som bor där är fyllda med hemligheter och Nella känner sig ensam, frustrerad och besviken. I bröllopsgåva ger Johannes henne ett dockskåp. Nella beställer möbler från en miniatyrmakare. Möblerna kommer men det verkar som om miniatyrmakaren vet mer om Nella och hennes nya familj än hon rimligen borde. Hemligheterna avslöjas som man skalar en lök. Ingenting blir som Nella hade trott och det finns faror som lurar.
Jag tyckte mycket om boken. Från början blev jag intresserad av den på grund av det fantastiska omslaget. Jag hade hört om den men hade ingen aning om vad den handlade om. Jessie Burtons 1600-tals Holland är levande och strängt. Det gällde att följa stadens regler, annars råkade man illa ut.

måndag 21 november 2016

Kraja

Det var ju Kraja som var musikteatergruppen som kom till biblioteket igår! Jag var så uppihejsan över mina uppgifter med möblering och fika att jag inte hade reflekterat över det. Med föreställningen Helgas resa sjöng de och berättade de  för fyra- och femåringarna om Helga som ville hitta sånger till sin farmor och begav sig ut på vandring. Det var jättebra. Publiken var också jättebra, helt uppslukade av sagan. Den enda som nog kunde ha skött sig bättre var jag. Jag hade ju glömt att köpa ost och i villervallan la jag aldrig fram någon smörkniv. Puh, jag blev också lite extra nervös när jag mitt i alltihop förstod vilka som var där. Nåja, kul var det i alla fall.

Ni får en sång av Kraja,från 2013, men en julsång eftersom vi snart är framme vid första advent.


Den signade dag

söndag 20 november 2016

Läsvärd tonårskärlek

Så var den här helgen nästan slut. Imorgon är det skolteater på biblioteket. Jag är lite nervös, inte så att jag ska uppträda eller så, men jag ska ta emot teatergruppen, bjuda på fika (och jag har glömt att köpa ost...), möblera så att de kan spela och så att alla barnen ska rymmas. Ja, mycket spännande blir det.
På tisdag kommer en kollega och ska nåltova, också spännande.  Det händer saker varje dag.

"Du bara" av Anna Ahlund utspelar sig i Uppsala vilket fick mig att kolla in boken från början eftersom jag ju kunde känna igen gatorna. Det är sommarlov och sextonåriga John tillbringar sommarlovet hemma i stan med sin storasyster Caroline. Caroline blir intresserad av Frank och tar med honom hem. Men när John och Frank träffas så är det mellan de två som det slår gnistor. Situationen är inte enkel eftersom Caroline är van vid att få som hon vill och inte är intresserad av att bli brädad av sin lillebror. Det finns också andra saker som gör att det inte är en enkel kärlekshistoria. Jag tyckte mycket om boken och rekomenderar den varmt. Någon som jag pratade med hade synpunkter på att det var väldigt mycket sex och därför inte lämpligt att rekomendera till tonårselever. Och ja, det är ingående sexbeskrivningar men inte det värsta jag har läst. Däremot tror jag att personen i fråga (en man) hade lite jobbigt med att det var mellan två killar. 



                                                           
Blogginlägget avslutades lite rumphugget igår eftersom jag plötsligt var sekunder från att somna med pekfingret på tangenten. Det jag tänkte skriva (tror jag) var att  jag lärde mig lite om hur det kan vara att leva med en annan verklighet och att man kanske inte är så annorlunda trots att man upplever andra saker än den genomsnittliga personen. Intressant var också att läsa om hur självklart det var i hennes lilla by att folk kunde se genom olika dimensioner och hur man använde det i det vardagliga livet. Och då pratar jag förstås om "Hon som ser" av Eva Wiklund.

Dagens inlägg kommer att handla om en barnbok.
Rune är en vanlig kille. Han och hans kompis bygger på en koja, men ett gäng med stora killar förstör den. Rune känner sig lite ensam. Hans morfar har just dött, mamma och pappa är ledsna. Men så sitter morfar där, på en sten och Rune får prata med honom. Och Rune får en idé om hur han ska hämnas på de där jobbiga killarna. Så på nätterna förvandlas han från den vanlige Rune till superhjälten Brune! Och han får sin hämnd, på ett något oväntat sätt. Hur det går? Ja, det tänker jag inte berätta. Klart läsvärd för bokslukare i lågstadieåldern.
Boken heter "Brune" och författaren är Håkon Övreås.

lördag 19 november 2016

I den andra delen om Maj så har de två barnen blivit några år, Maj har hittat lite mer sin roll i familjen. Äktenskapet är inte direkt känslosamt, men det finns ändå någon slags balans Familjen flyttar till ett nybyggt, större hus. Allt ser bra ut på ytan. Men Maj mår ändå aldrig riktigt bra. Hon klarar inte av att uttrycka sina känslor och det blir mest gnat och stickiga kommentarer. Maj förstår sig inte på sin dotter som älskar sin pappa mest i hela världen och som är trulig och inte bryr sig om vad andra ska tycka. Det gör nog lite ont i Maj ändå, att det är så.
Att städa och vara den perfekta husmodern är fortfarande det viktigaste, men Maj längtar också efter något annat, att få känna sig ung och fri.
Katastrofen kommer när Tomas inte klarar kraven och förväntningarna och får ett rejält återfall i sitt drickande.


"Hon som ser" av Eva Wiklund handlar om mediet Anna-Lena Viklund. Den här boken hittade jag på biblioteket av en slump och blev lite intresserad, dels av att få veta hur det egentligen är att var medial, dels för att hon kommer från en liten by utanför Vilhelmina, som jag åkt förbi många gånger. Jag gillar ju att läsa om platser och människor jag känner igen.
I boken får man Anna-Lenas livshistoria. Det börjar med uppväxten där det var vanligt att folk hade mediala förmågor som de använde praktiskt. Som tonåring försökte Anna-Lena tränga undan sin förmåga och låtsas som att den inte fanns där. Men det gick inte så bra, Man får läsa mycket om vardagen och hur Vikström utvecklar sin förmåga och hur hon bestämmer sig för att det är något positivt. Språket är inte det mest imponerande, men jag tycker att jag lärde mig saker

torsdag 17 november 2016

När jag började läsa den här boken så definierade jag den som en historia om olycklig kärlek. Sara är 23 år, läser kurser på universitetet och skriver. Men den största delen av hennes tankar upptas av olycklig kärlek. Det är Joanna, den vackra skådespelerskan som både vill ha Sara och ändå inte. Joanna lever sitt liv som om hon är på teatern. Hon spelar hela tiden en roll.
Sedan kommer Linnea, tjejkompisen från förr. Sara har varit hemligt kär i henne i åratal, men det har aldrig blivit något. Slutligen dyker C upp, den hemlighetsfulla personen som är fast i sin egen ångest och inte orkar med någon annan.
Det var svårt för mig att komma in i historien och jag väntade hela tiden på att något skulle hända. När jag slutligen nästan gett upp och tänkte att det nog inte skulle bli mer än så, så tog ändå berättelsen en ny vändning och plötsligt började det handla om identitet, om att få vara den man är, att slippa placeras i ett fack. Sara skriver om sina kärlekar och vill visa hur det är att inte passa in, att varje dag gå ut i livet och kämpa för sin identitet. Hon påpekar att ingen som inte varit där kan förstå, men kanske kan den som läser ändå få en aning. Jag tyckte att boken var okej. Jag önskar att jag hade fastnat tidigare.
Ja, förresten...Glömde att berätta att boken heter "Ett så starkt ljus" av Lyra Ekström Lindbäck.

onsdag 16 november 2016

Igår var det en sådan där rolig dag när det var en jämn ström av folk som kom in i biblioteket hela tiden. Barn som hängde med sina föräldrar och bokcirkeln som sitter hos oss ibland. De har så roligt. Jag hör bara hur de skrattar och diskuterar livligt. En sådan bokcirkel ska jag vara med i någon gång! En kille låg och halvsov i en soffa. Efter ett tag frågade han vilka de var som skrattade så mycket? Jag förklarade och efter en stunds funderande konstaterade han filosofiskt att "tja, vissa går på vinprovning, vissa är med i bokcirklar". Jo, så är det ju, kunde inte ha sagt det bättre själv.
Dagen inleddes förresten med "Kura gryning" där jag läste den fantastiska boken "Hermans sommar" av Stian Loe, för ett gäng andraklassare. Det blev superbra och boken väckte, med sina vackra bilder och filosofiska funderingar, en hel del tankar hos barnen,

Så, jag har läst mycket i höst men inte hunnit skriva om allt. Så här kommer en snabb redogörelse...


Jag kommer att skriva mer om böckerna nästa gång.





torsdag 10 november 2016

Jag har världens roligaste jobb! I morse till exempel så kom alla sexåringarna skuttandes, en kille med mössfrisyr och stor glugg plirade mot mig, log stort och tjoade
-hej, du som äger alla böcker!
Fröken och jag tittade på varann och jag suckade och sa
-om det ändå vore så....
Min stora utmaning med sex- och sjuåringarna är de där killarna som bara vill ha läskigt och blod, och inte så mycket text eftersom de ju inte riktigt har lärt sig läsa än. Första veckorna kom jag undan med lite dinosaurier med spetsiga tänder och köttstycken i mungipan och faktaböcker om gamla vapen (om det är en uråldrig pistol på framsidan så måste det ju finnas läskigheter inuti boken, eller?) Tyvärr genomskådade killarna mig rätt snabbt, och tredje veckan spände de ögonen i mig och sa med uppfordrande röst att den här gången skulle det vara läskigt på riktigt! Jag har försökt med läskiga djur, häxor, lättlästa monsterböcker och lite sådant, men de är väldigt bestämda. Nu börjar de ge upp hoppet och satsa på nya kort.. Inte för att det gör saken lättare...I morse ville de ha Pokemon go-böcker, hm...

Jag orkar mest läsa Nora Roberts, fast jag börjar tröttna lite på dem. Den senaste är


fredag 4 november 2016

Gå till ett bibliotek men läs inte Farliga fantasier!

Här sitter jag, i yllesockar, yllekofta och under mysfilten och har äntligen läst klart om dansk bibliotekspolitik. Huset har inte riktigt hängt med på att det är vinterkyla ute än så det är aningens kyligt här inne. I köket stökar de höstlovslediga killarna och bredvid mig, under bordet sitter kaninen och studerar mig ingående. Jag vet inte om den blicken är nöjd eller uppfordrande. Han är fortfarande inte nöjd med att vara en utekanin, men pälsen är nu tjock och tät och vad han än själv säger så mår han bäst ute på altanen. Den kaninen pratar så mycket strunt ibland och vet inte sitt eget bästa. Artikeln var bra, trots att jag har haft lite svårt att fokusera under dagen. Skulle bara åka och byta till vinterdäck lite snabbt på förmiddagen. För det första tog det en timme och för det andra fick jag veta att mina vinterdäck var tolv år gamla och totalt uttjänta. Jag trodde jag skulle få hjärnblödning när jag hörde det. Det är bara ett par år sedan jag köpte nya däck, trodde jag. Någonstans på vägen har något hänt. Har jag blivit lurad av en verkstad? Det finns två områden där jag känner mig totalt utlämnad och alltid har misstanke om att bli utnyttjad och det är bilverkstäder och tandläkare. De kan göra vad de vill eftersom jag inte kan något själv och det blir alltid dyrt. Slutet på den här bilhistorien är att dagens bilmekaniker nog såg på mig att jag blev lite gråtfärdig, för han beställde nya däck till mig, för ett bra pris, och  bytte till mina nuvarande vinterdäck gratis.
Sedan skulle jag till biblioteket för att låna kurslitteratur. Nehe,..då hade de stängt tidigt idag för att det är allhelgonahelgen (kunde jag ju ha räknat ut med lilltån egentligen). Så det var bara att åka hem igen. Ingen bra och effektiv dag.
Fast nu är det fredag, maten puttrar på spisen, jag har Sofia Karlsson i hörlurarna och kanske ska jag sticka lite på en disktrasa och lyssna på en ljudbok strax.
Efter diverse kringelkrokar i tankarna så ska jag bara säga att artikeln gav mig lite intressanta tankar trots allt. Den handlade om vad som egentligen är bibliotekens och bibliotekariernas  uppdrag? Vad avgör om ett bibliotek är "lyckat" eller inte? För vem har vi biblioteken? Hur mäter vi deras framgång? Måste alla nyttja det? Och sist men inte minst; Ska biblioteken få finnas även om de inte är ekonomiskt lönsamma? Kan man ens mäta det som bibliotek ger sina medborgare?
Under den här hösten när jag fått en inblick i hur man egentligen resonerar så märker jag att så mycket handlar om att kunna mäta framgång för att motivera sin existens. Antalet besökare ska räknas, aktiviteter, antal utlånade böcker, ja allt man kan räkna räknar man. Jag förstår också att det inte är bibliotekarierna som älskar statistik, inte kulturcheferna och inte användarna. Kanske politikerna? Jag vet inte. Men man kan ju inte mäta de där som kommer in varje vecka för att prata bort en stund och läsa tidningen. Inte heller de där skoleleverna, som nästan varje dag tar rundan genom biblioteket för att heja och kolla vad jag pysslar med, eller vill kolla  vad saker och ting egentligen heter på svenska, är särskilt lätträknade. Men det betyder ju inte att biblioteket inte finns för deras skull! Jag har inga bra svar på alla frågor. Men jag vet att det bästa med biblioteken är just det där att de finns för alla. Vem du än är, vad du än behöver och vill ha så är du välkommen. Vi har så få ställen som är utan krav, där du bara kan finnas till.
Hm, jag ber om ursäkt för att jag blir så uppihejsan så här på fredagskvällen, men för mig är biblioteket symbolen för allt jag tror på.  Där är du alltid välkommen, vem du än är, och där kan du få svar på frågor, gemenskap och lugn plats. En plats utan krav och där du kan träffa människor du annars aldrig skulle möta. Okej, nu får jag be om ursäkt för att jag blir lite högtravande till på köpet men jag bjuder på det eftersom det är precis så jag känner. Kanske lever inte alla bibliotek upp till dessa förväntningar men för mig är det vad det är.
Jag går till jobbet varje dag med en glad och varm känsla och det beror inte bara på att jag ska få klappa böcker hela dagen utan lika mycket för alla de trevliga möten jag kommer att ha. Dessutom har jag förstått att jag inte var less på lärarjobbet, jag var bara så trött på allt det där andra, möten, administration, granskning, måluppfyllelse, kritik...ja ni vet.


Och så har jag slutligen en bok som ni inte behöver läsa. Inte ens jag, som står ut med det mesta som Nora Roberts har skrivit kan tycka att "Farliga fantasier" borde ha lästs. Tråkig, ojämställd hjältinna, en hjälte som hade blivit anmäld för våldtäkt direkt om han hade funnits i verkliga livet. Slöseri med tid, men jag hann sticka två disktrasor under tiden eftersom jag hörde den som ljudbok.

torsdag 3 november 2016

Missa inte Ojura av Stina Stoor

Så kom vintern.
Två dagar innan jag skulle åka tåg till Borås så kunde man se glada reportrar som pratade om snöovädret som var på väg in över södra Sverige. Typiskt tänkte jag, det vet man ju att två snöflingor på järnvägen så kan inte tågen klättra över.
Och jo, det blev en spännande Boråsresa, men inte på det sätt jag hade trott. Jag kom fram, sov en natt på hotell, vaknade och var sjuk. Så en hel dag låg jag nedbäddad under täcket och tyckte synd om mig själv!. Den andra dagen kunde jag, med lite darriga ben, delta i föreläsningarna för att sedan ta tåget hem. Tåget var förvisso försenat men det berodde på signalfel, inte på snö.
Resan kändes en aning onödig då jag inte fick ut riktigt vad jag hade tänkt mig.
Idag var jag tillbaka på jobbet.. Först ett bokprat med skräcktema och sedan en bokcirkel för vuxna. Inte så många deltagare, men de som kom hade trevligt, hoppas jag. Jag hade en trevlig dag i alla fall.
Dagens övningar har gett mig en intressant insikt också. Jag gick runt och plockade ihop böcker de vuxna bokcirklarna skulle få ta del av när jag plötsligt insåg att alla mina bra boktips var skrivna av kvinnor. Det var nästan omöjligt att få till en bokhög med balans. De flesta böcker jag kom på med manliga författare var antingen deckare eller biografier och det var inte riktigt det jag var ute efter idag. Några böcker kom med i alla fall och jag bestämde mig på stående fot att mitt nästa fokus blir att läsa manliga författare. Jag menar, det är ju ingen brist på dem direkt.


En liten bok som jag nyss har läst och som jag verkligen kan tipsa om är "Ojura" av Stina Stoor. Av en slump lyssnade jag på hennes sommarprat i somras och blev helt fascinerad. Dialekten, språket och historierna. Berättelserna handlade om hennes barndom, sedda ur barnets perspektiv, med berättarglädje. Uppväxten var egen, man förstår att familjen kanske inte passade in helt i det lilla byn. Barnet som levde i  sin egen värld och när hon inte förstod världen så funderade hon ut egna förklaringar till saker och ting.  Stina Stoor har fått priser för sin bok "Bli som folk" som består av noveller. "Ojura" är en enda novell som handlar om Sandra, kan tänka mig att hon är fem-sex år. Hon bor med sin pappa och tonårssyster. Vi får följa Sandra i hennes värld som består av grodor och andra hittade skatter. När hon går på ett barnkalas får man tydligt bilden av hur familjen ter sig på lite avstånd och vilken relation de har med de andra i byn. Genom beskrivningarna av familjen och hemmet får man en bild av hur de lever samtidigt som man förstår hur Sandra ser på världen från sitt håll.  Mycket läsvärda 25 sidor från förlaget Novellix!
PS: Jag skrev att vintern är här, men trots att det singlar vackra små flingor så är det fortfarande inte vitt på marken.