Tänka sig att nu är jag inne på den andra semesterveckan och vi är i de Jämtländska skogarna och slåss mot mygg, knott och broms. Vädret är varierat vilket passar bra. Är det badväder så badar vi är det grått och regn så finns det oändligt mycket att pyssla med. 

Vi har varit på två sommarcaféer redan och imorgon blir det ett tredje. Då är temat kakfrossa. Inget vi vill missa.

Jag har fått hjälp med vävstugan så att nu finns det el och installerad kamin så att jag kan elda. Med gemsamma krafter har vi ordnat till vävstolen så att jag kan ta tag i nästa steg som är att solva. Min förhoppning är att det ska gå smidigt och att jag ska klara det själv. Vi får se.

Kaninen är som ung på nytt. På gården finns en ganska tam harunge som dyker upp här och var. Speedy får en fantastisk spänst i stegen när hans extremt pålitliga nos säger honom att haren varit i närheten. Men, aldrig är det perfekt... Häromdagen förlorade han sitt favoritställe, på en rönnstubbe gömd bland rönnkvistar, det perfekta stället som innehåller mat, skydd och svalka, eftersom en mycket enträgen humla bestämt sig för att bygga bo i stubben. I morse blev han plötsligt helt hysterisk dessutom där han satt på gräsmattan och smaskade maskrosblad när en Lekatt  plötsligt dök upp. Så nu vill Speedy inte gå ett steg utan någon av sina människor väldigt nära.

I eftermiddag ska jag sätta mig i vävstugan, lyssna på en ljudbok, elda en liten brasa och ta itu med väven. Ikväll blir det fika hos en faster och kusin . Så dagarna går i ett stillsamt tempo. Jag känner mig ganska avslappnad och tänker överhuvudtaget inte på jobb eller andra plikter. Mycket skönt!

Jag har läst ett par böcker av Neil Gaiman under året. Han är en ny favoritförfattare och jag kommer att läsa fler. 

"Oceanen vid vägens slut" är den senaste. 

Det är en saga, eller fantasyberättelse, precis som hans andra böcker som jag läst. Jag tror att jag struntar i att förklara boken helt enkelt. Varje gång jag försöker förklara vad boken handlar om så snärjer jag in mig och det blir inte rätt. Det handlar i alla fall om en sjuårig pojke, hans mycket speciella vän Lettie, hennes lika speciella mor och mormor och en fruktansvärt läskig barnflicka vid namn Ursula.

När jag kom hit på semestern så fick jag genast ett boktips av mina systerdöttrar. Och när det händer så måste jag förstås läsa. "De utvalda Tankeläsaren" av Kristin Cashore är en enastående bra ungdomsfantasy! Det är första delen i en serie och handlar om Katsa, 18 år, som är en av de utvalda, det vill säga att hon har en speciell kraft. Hennes kraft är att döda och hennes morbror som är kung använder henne som vapen mot fiender och som ett sätt att öka sin makt. Katsa som är föräldralös har aldrig kunnat säga ifrån och ser sig själv som ett monster. Men så dyker den unge prinsen Po upp och han ser något annat i Katsa. Han har också en mycket speciell gåva, eller kraft. Jag har inte läst någon mer bok i serien men systerdöttrarna säger att alla böckerna är lika bra. Det handlar mycket om relationer, kärlek och vänskap.

Min sista bok för den här gången är första delen i Denise Rudbergs serie om kvinnorna som löser koder i Stockholm under andra världskriget. Serien heter "Kontrahenterna" och just denna bok heter "Det första chiffret". Lättläst och ett spännande ämne även om jag tyckte mer om tv-serien "Bletchely Park" som ju hade samma tema.  

 Så är det en ynka dag kvar innan semester! 

Hemma packas det kvällarna i ända. På lördag far vi norrut och det ska vara fjällvandringskläder, badkläder, böcker, spel, kaninattiraljer och en massa annat. Och så ett par handarbeten förstås...

Skönt ska det bli! Imorgon blir det tårtfika på jobbet eftersom en av kollegorna gör sin sista dag före pensionen. Fast jag undrar hur hon ska kunna gå hem imorgon. De senaste gångerna jag har träffat henne så har hon varit väldigt stressad och uppihejsan för att hon vill hinna en massa saker innan hon slutar. Men det är väl så det blir när man jobbat i många år på ett ställe och haft mycket ansvar över allt möjligt.

Själv har jag lite samma känsla. Man vill ju ändå att allt ska vara i ordning och lite städat i alla fall när man lämnar det sjunkande skeppet.

Tydligen ska nästa vecka vara kall och grå vilket får vissa i familjen att deppa lite. Men jag ser fram emot även det. Då ska jag försöka få ordning på vävstugan! Som jag har längtat och planerat. 

För många år sedan, när H var bäbis, läste jag "Boktjuven" av Markus Zusak. Det är en bok som aldrig riktigt lämnar mig och jag tänker fortfarande på den ibland samt rekommenderar den glatt till alla som visar minsta tendens till att vara intresserad. Trots att jag älskar den så mycket så har jag inte kommit mig för att läsa något annat av honom förrän nu. 

"Ingenting mindre än ett mirakel" är en tegelsten på över 500 sidor och först var det lite svårt att komma in i den. Jag fick liksom inget grepp om den och kunde inte se riktigt vad den handlade om. Men efter cirka 50 sidor var jag helt fast och jag skulle vilja säga att den är lika bra som "Boktjuven".

Berättaren är Matthew, äldste brodern i en skara på fem. Bröderna lever själva, med egna regler och ett antal husdjur sedan mamman dött och pappan lämnat dem. Jag vill inte berätta för mycket men historien handlar mest av allt om brodern Clay(ton) som inte pratar så mycket och som går sin egen väg. 

Det är våld, slagsmål, trakasserier mellan bröderna men mest av allt kärlek och sorg. Ja, även det här är en bok som jag kommer att tänka på ibland och prata om med andra.

Den sista veckan!

 

Det är måndag och vi är inne på den allra sista arbetsveckan. Semestern är som en hägring långt borta men det finns ändå hopp om ledigt.

Igår var vi en sväng på landet med svärmor. Det var varmt och svettigt men trevligt. Även där liksom i stan är det lite grönare än i början av sommaren tack vare regnet. 

På jobbet är det ganska lugnt den här veckan. Inga bokbussturer, Sommarboksaktiviteter eller annat stök. Plocka med böcker, förbereda höstens skolbiblioteksaktiviteter samt diskpass är det som står på agendan.

För ett tag sedan läste jag en diktbok av Gunnar Källström som hette "Folkbibliotek" som jag tyckte mycket om och som hade stor igenkänning för en bibliotekarie

bokfavoriter: Årets första dikt februari

När jag av en händelse såg att han skrivit en roman också så blev jag nyfiken och slog till. Den är något helt annat! Den var inte dålig, men jobbig. Jag tycker att det gör ont att läsa om barn som växer upp i en värld utan vuxenskydd. Av någon anledning är skildringar som utspelar sig på 70-talet ofta sådana. Barnen får klara sig så mycket själva och det är ofta ingen snäll omgivning. Så är det i den här boken också. Ragnar växer upp med storebröder och en lillasyster, en sjuk pappa och en tablettmissbrukande mamma. Hans överlevnad är fantasin och drömmarna som har sitt ursprung i historierna han fått höra. 

"Säg att du älskar mig tre gånger" heter romanen.

Efter att ha läst den ena feelgood-boken efter den andra i min bibliotekshög så börjar jag att nå botten av högen bredvid min säng. Tur är väl det. Om drygt en vecka blir det semester och då vill jag kunna gräva i en av de andra högarna i sovrummet, där mina egna olästa böcker ligger. Jag vill förstås låna på biblioteket i Norrlands inland också när vi kommer dit, en viktig semestertradition. Nåväl, där i botten ligger ett par lite mer seriösa böcker vilket inte är så dumt som omväxling.

En, som jag avslutade i morse innan jobbet, var "Bara pest" av Ljudmila Ulitskaja.

 

Året är 1939, i Moskva. En vaccinforskare slarvar lite med sin skyddsutrustning precis innan han ska iväg och presentera sina rön. Det leder till att han insjuknar i lungpest vilket sätter igång en rad dramatiska händelser. Alla han har stött på hamnar i karantän och de är inte så få. Folk som haft någon som helst kontakt med forskaren hämtas och låses in utan att få veta varför.

Boken är ganska tunn och lättläst trots det tunga ämnet. Den är byggd på en verklig händelse. Jag tyckte att den var klart läsvärd.

Julidikten 2023

 Jag kan sova

utan att somna

jag kan springa

utan att ta ett språng

jag kan tala

utan att röra på läpparna

jag kan skratta

utan att hosta fram

ett skratt

Jag kan gråta

utan att fälla en tår

Jag kan drömma 

utan att sluta mina ögon

men jag kan inte

glädjas över vintergäckens

korta liv:

att blomman skiljs

brutalt från sin rot-

men själv är jag ändå

en girig blåklockstjuv

Ur

Utan längtan-inget liv

-Maria Wine-

 I fredags, ganska precis när jag skulle gå till bussen från jobbet, så kom regnet. Och jisses vad det regnade! Efter att ha varit fullständigt överhettad i flera veckor så var det en sådan befrielse trots att det också var väldigt blött. Jag vadade i mina sandaler i vattenpölarna och det kändes nästan som att fötterna ångade lite. Ja, det var ren och skär lycka. Och sedan regnade det i princip hela dagen igår och det har regnat en del idag också. 

Idag har jag orkat åstadkomma en hel del på jobbet och den känns så skönt att vara sig själv igen och inte bara vilja ligga ner med en fläkt tryckt mot pannan.

Jag vill tipsa om en helt fantastisk "börja skolan-bok". Elin Johansson och David Henson har skrivit den fantastiskt fyndiga och roliga "Skolan börjar snart...och ingenting är klart" som handlar om fröken som ska få sin allra första klass. Det är tur att hon har Lena som också ska vara lärare i klassen och som jobbat i evigheters evighet. Det är bara det att Lena bryter benet precis en vecka innan skolan börjar. Åh, nej! Hur ska den nya läraren fixa allt? Hon vet ju inte vad barnen vill ha.  Men hon kommer på en briljant idé. Utklädd till brevbärare cyklar hon runt och spionerar på alla barnen för att se vad de tycker verkar vara kul. Och när första skoldagen kommer har hon med nöd och näppe hunnit förbereda en massa saker...

Om jag skulle ha haft en etta i höst skulle jag helt klart ha läst den här högt för dem.

I helgen läste jag också Dag Öhrlunds enda feelgoodskapelse (vad jag vet) nämligen "Det lilla hotellet på rue dÀmour", där berättaren är ett hotellrum i Paris. Tillsammans med det övriga möblemanget samt nyckeln diskuterar rummet gästerna och vad som händer. Det låter skumt men funkar ganska bra trots allt. Det är en ganska lågmäld och filosofisk historia och jag tyckte att den var helt okej. När jag var på bokmässan i Göteborg 2019, eller möjligtvis 2018, så lyssnade jag på ett samtal där författaren berättade om boken och blev lite nyfiken.