Tillbaka i verkligheten igen, så känns det. Fast ändå inte...Till sist blev det så att vi avslutade sommarens Jämtlandsvistelse med en tvådagars tur till Stekenjokk, en övernattning. Vädret var fantastiskt. Inga mygg, lätt blåst och sol. Lite surrealistisk känsla var det att komma upp på fjället och inse att man plötsligt hade många fler människor runt omkring sig än vad man haft på hela sommaren. Vi såg inte så många djur, ett lämmelkranium, ljungpipare och en massa renbajs. Jo, vi såg också en hög björnbajs. Det var lite spännande.
Nu har vi en kusin  här på övernattning och i eftermiddag kommer T:s kusin hit med familj. De stannar en hel vecka. Det ska bli jätteroligt för de har aldrig hälsat på hos oss förr.
Ja, och på måndag bär det av till jobbet igen.En sommar går fort. Jag har vilat upp mig så till den milda grad att det känns som om jag inte kommer ihåg hur man ställer väckarklockan. Och hur gör man egentligen när man jobbar?!
När jag besökte bokhandeln Ugglan för sista gången i sommar ramlade jag på Jan Wallentins "Strindbergs stjärna". Egentligen inte alls min typ av bok, en gastkramande modern deckare, kanske räknas den till och med som thriller?  Jag köpte den eftersom jag kände igen och tyckte om titeln. Det går lite trögt med läsningen, efter en hel sommar med bokplöjning, men om man gillar den här typen av böcker så är den spännande. Även jag måste få veta hur det går till sist...