Här kommer en sista hälsning 2023. Vi är i ett mycket snöigt Jämtland och jag har just  kommit in efter att ha varit ute och skottat snö. Lite bitter kände jag mig när jag, mycket nöjd, just hade skottat klart en lång gång mellan husen och plötsligt ser min far komma efter med snöslunga. Det var mycket tydligt att min insats mest var för min egen motions skull.

När jag kommer tillbaka till min egen dator i Uppsala kommer jag att ta tag i den vanliga listan med böcker jag läst och tankar om året som har gått.

Igår klarade vi av nyårsshoppingen och på vägen hem hamnade vi mitt i en hop med ungefär 20 renar som lufsade på vägen. Flera av dem hade reflexhalsband vilket jag aldrig sett förut. Vad de gjorde på vår väg är lite oklart, så här års ska de inte vara här. 

I eftermiddag kommer min syster med familj, mysigt. 

Igår såg vi en mycket intressant dokumentär om Carl och Karin Larsson, del två av tre. Så ikväll får vi kolla in första delen på

Svt Play

Jag har avslutat mina två julkalenderböcker på Storytel och börjat på en ny. Den här gången har jag hittat en riktig knashistoria som fått mig att fnissa högljutt under snöskottningen. Fredde Granberg läser "Fallet med den nakna spanjoren".

Paret Gösta och Lucifer har startat en detektivbyrå i Söderhamn. Idén har de fått eftersom Gösta är en gammal polis, som jag misstänker nog kanske har fått sparken. Lucifer är den mer försynte och klarsynte parten i förhållandet. Gösta älskar allt amerikanskt och eftersom han varit i USA en gång (typ 1976) så pratar han hela tiden en intressant svengelska.

När de nästan gett upp hoppet om att få något uppdrag så ringer en mycket snygg spanjorska på dörren och vill ha hjälp med Carlos som är ute och slarvar på nätterna. Detektivduon tar sig entusiastiskt an uppdraget och trots att spanjorskan kommer tillbaka efter ett par dagar och har ångrat sig så tänker de inte ge upp.

Jag har lyssnat på fyra delar så här långt och kommer att känna mig lätt utmattad innan jag är klar har jag en känsla av. Men det är en passande skröna att lyssna på ute i snöyran. Författare är Mikael Ressem.

"Jul i den lilla bokhandeln" är Jenny Colgans senaste bok som jag just slukat. Numera är det väldigt, väldigt sällan som jag slukar en bok och inte vill att den ska ta slut, men det här är en sådan bok. Jenny Colgan har ju ett flertal serier på gång och ibland har jag svår att hålla koll på dem men jag tror att det är den här bokhandelserien som är favoriten ändå. Carmen är familjens svarta får. Som barn var hon arg och motvalls. Hon gick aldrig på universitetet och hennes pojkvänner har för det mesta varit rötägg. Hennes storasyster däremot är jurist, har ett tjusigt hus, en perfekt familj och misslyckas aldrig. Affären där Carmen arbetar lägger ner och efter att hon suttit hemma hos föräldrarna och deppat tillräckligt länge så ordnar systern ett jobb åt henne veckorna före jul i en bokhandel. Jag tycker mycket om Carmen och historien passar perfekt så här i jultid. 

Just nu läser jag en svensk feelgoodhistoria av Anna Alemo. Det är första delen i en serie på tre delar som heter "Boklyckan" och boken heter "Hemligheter och hängmattor". Tyvärr är den inte jämförbar med Jenny Colgan i kvalité vilket får det att gå lite trögt. Men jag  kämpar. Agnes är dotter till en mycket känd skådespelare med okänd pappa. När en journalist börjat gräva i  gåtan vilken som är hennes pappa så får hon panik och hyr en sommarstuga i sommarstugeområdet Boklyckan. Hon är fast besluten att hålla sig på sin kant och inte avslöja vem hon är men det är inte lätt med glada, sällskapliga och entusiastiska grannar.

Har också klämt en Nora Roberts..."Längtan hem" är del två i serien "Släkten O´Dwyer"

 

Så, gott nytt år! Så ses vi på andra sidan nyår.

 Så är det äntligen jullov!

Snön har singlat ner hela dagen, kanske blir det en vit jul trots allt. 

Ikväll blir det födelsedagsmiddag hos en syster. Min familj har varit ledig idag och förhoppningsvis hunnit klä granen och julstökat lite.

Imorgon blir det städning och julgrejande men kanske och lite stick- och lästid, vem vet?

Alla julklapparna är fixade men jag behöver gå igenom dem för att se så att jag inte missat någon. 

Igår blev det lite hetsig stämning när vi plötsligt fick mejl från SJ att tåget hem till Uppsala den 2 januari är inställt på grund av fordonsfel. Vi lyckades i alla fall omboka så att vi åker hem samma dag men får vänta tre timmar i Sundsvall. Det känns lite jobbigt men vi kommer hem i alla fall.

Nu vill jag mest bara ligga på en soffa, sippa på något gott och läsa en bra bok.

Följande böcker är avslutade och återlämnade på biblioteket.

 

"Pottungen" och "Räfvhonan" av Anna Laestadius Larsson.

En mycket läsvärd serie för den historieintresserade!

 Ytterligare en jobblördag. 

Men sedan börjar nedräkningen. Jag jobbar en vecka till och efter fredagens insats så har jag jullov! 

Idag är det betydligt varmare än på flera veckor, nästan lite regn i luften.

Några tappra själar åkte skridskor på banan utanför mitt bibliotek idag men det är nog sista chansen på ett tag för isen såg väldigt blöt ut och ryktet säger att det blöta vädret ska fortgå i några dagar till, åtminstone.

Jag har redan haft en smärre julklappskris då jag råkade förlägga en julklapp som var under arbete. Har letat i flera dagar samt anklagat vissa familjemedlemmar för att ha gömt den. I morse dök den upp, som jag misstänkte låg den på ett säkert ställe för att inte bli hittad av fel person. Stället var lite för säkert, även för mig helt enkelt. Sådana här gånger känner jag mig lite för lik min mamma som vid ett tillfälle i min barndom råkade hitta en försvunnen julklapp lite närmare påsk än jul...

I kväll är min plan att göra en pepparkaksdeg som jag och min hjälpnisse ska baka ut imorgon. De senaste åren har jag fått tjata på nissen, som tycker att han är för stor för att baka pepparkakor. Men sedan när han väl kommit igång så brukar det vara rätt så kul trots allt. Och han har verkligen inget emot att smaska i sig de färdiga kakorna sedan.

Jag fortsätter läsa hertiginnan Charlottes dagbok från 1700-talet. Det har gått trögt med läsningen den här veckan eftersom jag inte klarar mer än några sidor innan jag somnar, får börja om, somnar och ger upp.

Men, Åsa Ekströms "Sayonara September 3" har jag i alla tagit mig igenom sedan sist.

Lucia

Aldrig att jag har ångrat att jag lämnade läraryrket och blev bibliotekarie. Men just på lucia kan jag faktiskt längta lite tillbaka. Inte till att arrangera luciatåg med mina klasser, den stressen är jag gärna utan. Men, den mycket speciella, förväntansfulla stämningen när man sitter där med en massa elever och myser till ljus och sång. Om jag frågade fint är jag helt övertygad om att jag skulle få vara med på skolans firande, men det har aldrig blivit av och det är dessutom lite skönt att vara på sitt lilla bibliotek också.

Men ikväll ska jag få lyssna på en systerdotter som ska lussa och jag har jagat iväg min fjortonåring som skulle lussa med sin årskurs i morse. Han var mycket nöjd då stjärngossarna skulle slippa linne och i stället ha svarta jeans och vit skjorta. Ungdomen nuförtiden vet inte hur bra de har det...

För tillfället lyssnar jag på en av årets julkalendrar på Storytel. Det är både lite mysigt och irriterande att bara kunna lyssna på ett avsnitt om dagen. Jag håller ju på med en av förra årets också

bokfavoriter: julkalender

så det blir mycket jul, som det ju ska vara i december.

Årets kalender heter "Färden mot jul" och är skriven av Helena Lindh. Den är rolig för att den utspelar sig i Östersund, välbekant miljö med andra ord. Beata bor med sin man Pär, dotter Julia och hund i Östersund. Beata har blivit av med jobbet som revisor och får otippat jobb som tågvärd på Snötåget, alla som åkt Inlandsbanan kommer att le lite nostalgiskt...

Hennes man Pär har blivit smått galen och snöat in på miljöaktivism på ett fanatiskt sätt och Julia vill helst bara köra Epa och vara med nye pojkvännen Gustav.

Beatas storasyster Bitti är chef och bor i Stockholm. Hon har problem med det sociala samspelet med andra människor, för att uttrycka det fint, och ställer till det på jobbet så till den milda grad att hon blir ombedd att ta en time out.

Ja, det är inte mycket som funkar för de två systrarna och deras familjer och jag ser med spänning fram emot hur allt ska lösa sig på slutet.

Min hemliga förhoppning är att Beata ska göra sig av med Pär för han verkar vara ett riktigt spån. Men, men, vi får se hur det går.

Månadens dikt december 2023

 Idag låter jag Göran Greider komma till tals med en dikt ur boken "Och dagarna är som små sekler" från 2012.

Mycket gamla flöjtkonserter

slår sig ner

som fåglar

i de här rummen

bland alla mina saker.

 Det bästa med en stressig period, som december ju är, att man hela tiden kan bocka av saker vilket gör att man känner att man rör sig framåt. 

Födelsedagsfesten är gjord, skolbibliotekariemötet, författarbesöket och en av två jobblördagar likaså. 

Igår åkte vi till landet och begravde vår lille pälsörade vän. Det var sorgligt men också lite skönt, ytterligare en sak avklarad även om det inte fanns i kalendern för en månad sedan.

Veronica Henrys senaste bok "30 dagar i Paris" handlar om Juliet som vid 50 års ålder är nyskild, har utflugna barn och behöver fundera över vad hon ska göra med resten av sitt liv. 

Hon är fortfarande god vän med exmannen Stuart men det var just det som fick dem att skiljas, de är bara vänner. 

Som 20-åring for Juliet till Paris som AuPair. Det blev både hennes bästa och värsta upplevelse och nu bestämmer hon sig för att resa dit igen för att göra upp med sina upplevelser. Hon ska skriva en bok, kanske bara för sig själv, hon vet inte, men genom att vara där i 30 dagar, se platserna igen och kanske möta människorna från det förflutna så tänker hon att hon kanske kan gå vidare.

Boken är en ren kärleksförklaring till Paris och Frankrike. Jag blir fruktansvärt sugen på att åka dit. Men det handlar förstås, som alltid i Veronica Henrys böcker, om att närstudera sitt liv och rätta till de saker som man inte trivs med. Jag tyckte om den som jag brukar göra med hennes böcker. Även om man inte alltid är i behov av att göra lika drastiska förändringar i livet som hennes karaktärer så skadar det ju inte att fundera på hur man vill att livet ska levas. 

 

Eftersom jag tyckte om Åsa Ekströms mangaböcker om att vara mangatecknare i Japan så har jag lånat och läst tre av hennes andra mangaböcker. "Sayonara september" är lite inne på samma tema som de första jag läste. Det handlar om Alex som börjar på en tecknarskola och bor i kollektiv. Hon har dock ett mörkt förflutet som påverkar hennes liv och gör att hon har svårt att gå vidare. Den första "Sayonara september perfect edition" visade sig vara en nyutgåva så när jag satte igång med den andra så kände jag igen historien. Det hade jag nog fattat om jag läst lite mer noggrant på baksidan. Men jag har ändå läst den eftersom en del saker är borttaget från den nya. Nu har jag tredje delen kvar, den ligger på nattduksbordet och det blir intressant och se om jag känner igen den också?

 Denna decembermånad kommer jag aldrig att glömma. Inte en lugn stund utan det händer saker hela tiden. Dels var det ju det här med Speedy, det kommer att ta lång tid för oss i familjen att bearbeta. Min T har filmat några nätter för att vi ska se vilka djur som rör sig runt vår altan och rätt som det var, några nätter efter att kaninen försvann så fångade han en stor och ståtlig räv som svepte förbi. Den var inne i kaninens toalettbur så rimligtvis är det den som är skyldig till dådet. Jag tycker att det trots allt känns bättre om det är en räv än en grannkatt som är skyldig. Men man måste ändå undra hur i hela fridens dagar en stor räv kan klämma in sig genom den extremt lilla lucka som finns?

Igår fyllde jag 50. Vi hade stort kalas i lördags och det var väldigt trevligt. Jag hade till och med lyckats locka hit min pappa över helgen vilket kändes mysigt.

På jobbet är det utbildningar, skolbibliotekariemöte och författarbesök, allt inklämt under dessa två första decemberveckor. Det är så typiskt att allt händer samtidigt, under just de veckor på året då man är som mest slutkörd och helst bara vill ligga under en filt och läsa böcker. 

Så, det har inte blivit så mycket läst under den senaste veckan. Min enda bok är faktiskt del 2 av Åsa Ekströms "Mitt liv i Japan En svensk mangatecknares äventyr 2".

Lika bra som den första förstås. Den här gången får vi också följa med när en japansk kompis besöker Sverige vilket ger en intressant vinkling på våra svenska traditioner och vanor, självklara för oss i vanliga fall men lite knasiga emellanåt när man ser dem genom en annan kulturs glasögon...

 

Nu kommer jag aldrig att få se kaninen köra sin "kaninen från Frostmofjället-show" mer, han kommer aldrig att bli förnärmad och försöka hindra mig från att städa vardagsrummet, aldrig kommer han att skutta efter oss och putsa och pussa våra fötter i farten, nu behöver vi inte vara noga med att stänga dörren till tvättstugan där hans godis är, semesterresorna kommer att gå mycket snabbare för vi kommer inte att behöva stå på olika rastplatser och vänta på att han ska känna sig bekväm nog för att bajsa...

Mitt barn kommer inte att ha sitt djur att krama och få tröst av och detsamma är det för oss andra. 

I söndags morse hittade vi honom inte på altanen. I flera timmar letade vi , på altanen, i huset ute i trädgården och området. Inte förrän på eftermiddagen hittade vi honom, nedgrävd och det var inte hela kaninen...

Vi visste förstås att han levde lite på övertid. I juli skulle han ha fyllt tio år. Men vi hade väl aldrig trott han skulle försvinna på ett så dramatiskt och sorgligt sätt. Och det värsta för mig i alla fall, är att vi inte var där och tröstade honom, att han var ensam och blev jagad av ett annat djur.

Jag känner mig fullständigt urlakad, somnar klockan nio på kvällarna, är lika trött när jag vaknar och känner mig yr av trötthet under dagarna. Och ändå sover jag som en klubbad oxe nästan hela nätterna. 

Men, ge oss några veckor så ska vi kunna tänka på alla år vi har fått leva med den lilla pälsbollen med ett hjärta och personlighet större än en Grand Danois. För det är ju så det är, ju mer man älskat någon desto mer sorg blir det när den dör men  all kärlek och glädje han gav oss kommer att finnas kvar.

Puh, det var det...

Den här veckan har jag inte orkat med något djupsinnigt och komplext och därför var det tur att den senaste Julia Quinn-boken fanns på biblioteket. Hon skriver fortfarande om familjen Bridgerton men har gått tillbaka i tiden och här får vi träffa Billie Bridgerton, en 23-årig pojkflicka som önskar hon fötts till pojke för då hade hon kunnat ta över och sköta gården.

Boken börjar med att hon hamnat på ett tak och stukat foten när hon försökt rädda en otacksam katt.

Hennes granne, George Rokesby, kommer och försöker rädda henne och så är cirkusen i full gång. Billie har alltid varit vän med Georges småsyskon men George och hon har aldrig gillat varandra, förstås. 

Men efter takhändelsen så är det som att något händer och de umgås mer och mer. De gillar fortfarande inte varandra, förstås, eller...?

En klassisk Bridgertonbok som heter "Familjen Rokesby. På grund av Billie Bridgerton"

Jag är inne i en ljudboksperiod just nu.

Har lyssnat på Jonas Moströms deckare; "Den omänsklige", "Kameleonten", "Dominodöden" och "Skuggorna ruva".

  

Eftersom det snart är december, äntligen, så har jag också satt igång med en kalenderbok, det vill säga en bok med 24 delar, nämligen "Julbröllop och adventsstök" av Anna Johansson. Det känns som en väldigt typisk och ganska ordinär julfeelgood. Helt okej som örongodis. Den handlar om tre systrar med helt olika liv. Det enda de har gemensamt är att de inte trivs så bra och man förstår att deras liv förmodligen kommer att förändras på ett eller annat sätt.

 Så här långt har november bjudit på både toppar och dalar. 

Hela familjen har varit riktigt förkylda. Jag var hemma tre dagar förra veckan och missade i princip hela sista lästemaveckan. När jag har mycket på jobbet och känner mig väldigt trött och stressad så kan jag drömma om att få vara hemma några dagar. Men när det väl händer så blir jag nästan lite deppig och rastlös. Sjukdagarna ägnade jag åt läsning, stickning och flera säsonger av "Downton Abbey". Den äldre mrs Grantham är min absoluta favoritkaraktär, inte bara i just den serien utan överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur många gånger jag hör hennes sylvassa repliker och fnysningar. Jag fnissar lika mycket varje gång. Och allra roligast blir det när hon får mothugg av kusin Violet.

Igår var jag ut och åt med mina systrar och min kusin. Det var mycket trevligt. Nästa helg blir det födelsedagsfest hos oss. Då kommer samma kusin. Vi har inte träffats på många år och nu blir det två helger på rad. Lustigt hur det kan bli.

Idag när jag och kaninen stack ut våra nosar så var det strålande sol, i alla fall en decimeter snö och strålande sol. Jag huttrade men kaninen körde hela sin "jag är en vildkanin som måste kämpa för att hitta mat och toaletten"- show. Som jag sagt många gånger förut. Den där kaninen är en sådan dramaqueen!

Jaha, så var det läsningen då...

"Barnbruden" av Anna Laestadius Larsson är en bok som funnits på min att läsa-lista sedan den kom ut 2015 men inte förrän nu har den blivit läst. Den var väl värd att vänta på. Jag blev väldigt intresserad av prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta som kom till Sverige som 15-åring för att gifta sig med brodern till Gustav III, hertig Karl.

Glad och lättsam blev hon populär vid hovet och tack vare hennes dagböcker så vet man rätt mycket om hennes liv och tankar. Efter att ha läst boken så var jag förstås tvungen att få veta mer och då visade det sig att hennes dagböcker finns att låna på biblioteket! Så nu läser jag den första delen som utspelar sig 1775-1782.  Jag berättade om den för en kollega och konstaterade att femtonåringar är sig ganska lika oavsett vilket århundrade de lever i. Mycket fascinerande läsning må jag säga.

Nästa bok är något helt annat!

I somras läste jag Katarina Bivalds deckare om Berit Gardner och uppskattade de två första böckerna mycket. Så när jag var biblioteket för ett tag sedan och såg hennes "En dag ska jag lämna allt det här" så blev jag sugen och lånade den. Men tyvärr fastnade jag inte riktigt. Jag har läst flera böcker av henne och det är lite ojämnt. Ibland är det superbra, ibland sådär.

Henny dör när hon blir överkörd av en lastbil. Det är så boken startar. Hon hade just återförenats med sin ungdomskärlek och var mycket lycklig. Hennes bästa vän kontaktar ytterligare en vän i kompisgänget som därför kommer tillbaka till det lilla samhället.

Boken handlar sedan om att Henny vill hjälpa människorna som varit viktiga i hennes liv och göra dem lyckliga. Det är inget enkelt projekt.

Ja, jag vet inte riktigt varför jag inte fastnade, kanske var det det att hon är död genom hela boken eller så hade jag lite svårt att knyta an till karaktärerna.

Dagens sista bok är återigen något helt annat, nämligen en svensk manga. Åsa Ekström upptäckte och började älska manga och animé som tonåring. Drömmen var att bo i Japan och uppfylldes. Idag bor hon där och ger ut egna mangaböcker. I sin bok "Mitt liv i Japan en svensk mangatecknares bekännelser" berättar hon om livet där, i mangaform. Det är både intressant och roligt. Japan är ett spännande land och det blir många kulturkrockar på olika sätt. Som överallt finns det både bra och mindre bra saker men åtminstone jag blir ganska sugen på att få veta mer och kanske åka dit (vilket förmodligen aldrig kommer att hända men drömma kan man ju...)

Månadens dikt november 2023

 IDAG ÄR DU DEN JAG BOR MED

Han sa:

Jag är inte lika enkelspårig

fyrkantig som du.

Jag är en människa med kapacitet.

Kan ändra mig.

Ståndpunkter är för moraliska

politiska

dumskallar.

Hon sa:

Som du bäddat får jag ligga

menar du.

Han sa: 

Sluta älta den där skiten.

Ur

"Århundradets kärlekskrig"

Av

Ebba Witt-Brattström

2016

Vad läsningen gör med oss...

 

 Min T säger att han har svårt för serieformatet, att han förknippar det med barndomens Tarzan, Kalle Anka och sådant och att han svårt att ta genren seriöst. 

Jag har också haft ett antal år då jag inte läst serier trots att jag under min uppväxt älskade det. Men för något år sedan så blev det något, jag vet inte riktigt vad, som fick mig tillbaka på spåret. Kanske var det Liv Strömqvists böcker som jag verkligen uppskattar. Jag har i alla fall insett att det finns så otroligt många bra album i genren och att det ofta är där som jag hittar samhällskritiken, politiken och livsfrågorna, ofta genom ett sarkastiskt och roligt på pricken-perspektiv. 

"Lilla Berlin 6, Bättre brinna upp än fejda ut" består delvis av samma seriestrippar som jag läste i jubileumsalbumet för någon vecka sedan. Men det gör ingenting det tål att läsas två gånger.

Hemma ligger ett gäng olika serier som jag ska sätta tänderna i vid tillfälle. Den perfekta avslutningen på jobbiga dagar eller början på en lördagsmorgon med kaffe och macka i sängen.

Jag behöver prata lite mer om Anne-Marie Körlings böcker som jag skrev om i förra inlägget. Hon har fått mig att fundera så mycket på det här med vad läsningen gör med oss och vad det betyder för en människa att få texter i sig. 

Vi är just nu inne på den andra veckan av vårt lästema och jag ser så mycket fantastiskt. Min familj är lite trötta på mig för att jag är så glad och lyrisk varje kväll jag kommer hem. De anser, lite med glimten i sina ögon förvisso, att det inte är okej att vara glad och positiv så här års, i synnerhet inte över sitt jobb.

Men det är verkligen så, så härligt att möta alla elever som läser allt de kan. Och jag hör inspirerande samtal mellan dem där de tipsar varandra och pratar böcker och läsning. I torsdags var det en i tvåan som efter en lång stund och en hel del hjälp av mig, hittade två faktaböcker som han ville ha. Han pustade och jag frågade om han hade fått kämpa och det hade han. Precis då kom en kompis svepande, tittade på böckerna och sa entusiastiskt att

-om du behöver en LasseMaja så följ med mig!

-Hm, sa den kämpande pojken och följde med.

En stund senare lämnade han biblioteket, betydligt gladare med två faktaböcker och en LasseMaja under armen.

Bättre än så blir inte litteraturförmedling!

Och de där samtalen hör jag varje dag just nu. 

Det Anne-Marie Körling gjort för mig är att visa värdet av läsning på så många plan. Bortsett från de där gamla vanliga argumenten som vi kör med; det är viktigt för demokratin att kunna tillgodogöra sig information, man får draghjälp i skolarbetet, man blir allmänbildad, duktig i svenskaämnet, har aldrig tråkigt....Ja ni vet... så visar hon hur man får tillgång till sina tankar och känslor, hur man lär sig hantera ilska, sorg, besvikelse och alla möjliga andra känslor när man kan sätta ord på dem. Hon visar på hur en elev som får tillgång till litteratur växer inombords och ser på sig själv på ett nytt sätt.

Och kanske det viktigaste av allt. Hon lär oss att lita på textens egen kraft. Man behöver inte förklara allt, tydliggöra och alltid arbeta med texterna. Naturligtvis ska man göra det också i skolan men ofta räcker det att läsa och fundera över det man läst.

Jag önskar att alla vuxna, inte bara lärare och bibliotekarier, som har med barn och ungdomar att göra skulle få ta del av hennes tankar.

Läsveckor på biblioteket

 Det har varit en fantastiskt rolig och intensiv vecka!

Tillsammans med skolan har jag äntligen dragit igång tre veckors lästema.

Denna vecka har innehållit läsraster för årskurs 3 och 4, boktips för förskoleklasserna och igår hade vi bokklubb med ungefär 25 barn som smaskade popcorn, fick tips på nya böcker och lånade.

Dessutom fick vi bibliotekarier en föreläsning i tisdags med Anne-Marie Körling, så otroligt inspirerande och bra.

Nästa vecka blir det fler läsraster och på torsdag kör vi bokbytardag. 

Som av en händelse har jag precis läst hennes två böcker "Väck läslusten i skolan" och "Pojkars läsande och lärande" så jag känner mig rätt uppfylld och inspirerad av hennes budskap. Hennes sätt att se på barn, ungdomar och deras läsning passar mitt eget sätt så bra och jag har både fått bekräftat att jag tänker rätt och fått nya tankar om hur jag kan utveckla mitt sätt att jobba.

Hon har sådan respekt för barn och ungdomar och utgår hela tiden från det som är bra och kan utvecklas i stället för vad som är fel och ska bort. vilket är väldigt sympatiskt.

Sedan har jag läst "10 år med Lilla Berlin", en jubileums bok av Ellen Ekman. Jag har läst "Lilla Berlin" förut i olika tidningar men det var fascinerande att läsa serierna i kronologisk ordning och se utvecklingen. Mycket bra och träffsäker samhällsanalys samtidigt som det är kul läsning.

Och så kom november...

 Att vara på bokbussen idag var mysigt. Regnet smattrade och det var varmt och ljust inne.

På en av förskolorna kom de där fyra- och femåringarna in som jag besökte och läste för för några veckor sedan. De blev väldigt glada när de kände igen mig och jag fick en stor och mycket lerig kram av en av pojkarna.

Lovet har varit krisigt på mitt jobb, många lediga och flera sjuka. Igår var vi två stycken på hela det stora huvudbiblioteket som skulle rodda och öppna. Ingen av oss brukar göra det så allt kändes krångligt. men det funkade till slut förstås.

Sedan hade vi spökmys på mitt lilla bibliotek men det kom bara två systrar som egentligen inte hade en aning om att det var aktiviteter men de fick boktips och lånade jättemycket så vi var ändå ganska nöjda.

I onsdags besökte jag PRO och berättade om biblioteket. Det var mycket trevligt och jag blev bjuden på en fantastiskt god sopplunch. 55 pensionärer och jag fick hänga en timme ungefär. De var nöjda med informationen och jag tyckte själv att det gick bra. Men de var lite som en skolklass, hade svårt att vara tysta och tänkte mycket på maten som de skulle få efter min presentation. Ordföranden inledde det hela med att beordra alla att skruva upp hörapparaterna. 

Har jag sagt att jag älskar mitt jobb....

Nästa vecka kör vi igång Läsveckorna på min skola. Det ska bli SÅ kul!

Rapport om det kommer.

Böcker jag har läst kommer här. 

 

"Den naturliga komedin", ett mycket speciellt seriealbum av Ulla Donner. En roadmovie i serieform om ett björklöv, ett frö och några svampar, och några till. Det handlar om existensiella frågor, miljöförstöring och sådant.

Ganska kul.

"Den hemliga stranden i Cornwall" är Liz Fenwicks senaste bok. Handlar om en uppseendeväckande vacker och smart kvinna som arbetar med kartor i London under andra världskriget. Hon har valt bort familj och äktenskap då hon inte är beredd att offra sin karriär. Kriget har gett henne en chans att få arbeta med det hon älskar och trots att kriget påverkar allt så trivs hon med sitt liv. Men så händer saker som gör att hon åker hem till Cornwall för en period och som det alltid är, i livet likasom i Fenwicks böcker, som får henne att fundera över sitt liv.

  

Böckerna jag har läst den senaste veckan...

"Döden på Chateau des Livres" av Katarina Bivald. Del två i deckarserien med den mycket sympatiska författarinnan Berit Gardner.

"Låt vargarna komma" av Caroline Rifka Brunt. Boken är fruktansvärt sorglig och jag fick kämpa för att inte gråta en skvätt på bussen i fredags när jag satt och läste. Boken utspelar sig i New York på 80-talet och handlar om June 14 år som älskar sin morbror Finn över allt annat. Men Finn är döende i AIDS, ett fruktansvärt trauma som påverkar hela familjen. 

När han dött blir June kontaktad av Toby som visar sig ha en viktig del i Finns liv. De blir vänner, efter många om och men. Vänskapen är hemlig eftersom Toby inte är en välkommen person i familjen. En fantastisk bok om sorg, relationer och att växa upp.

"Palimpsest" är ett seriealbum av Lisa Wool-Rim Sjöblom, en bok om allt mygel , fiffel och båg som försiggått i handeln med adoptioner. Författaren är själv adopterad från Korea och upptäckte som vuxen att det inte gått rätt till när hon kom till Sverige. Också en oerhört sorglig och upprörande bok som behöver läsas och komma fram!

Min sista bok för idag är väl mer en uppslagsbok kan man säga. "Städa! Skinande rent på naturell väg" visar att man inte behöver använda kemikalier för att ha ett rent hem. Jag testade tipset hur man rengör ugnen i helgen och det fungerade bra. Man kan antingen använda bikarbonat eller grönsåpa så lossnar en hel del skit, om man säger så. Jag kommer förmodligen att låna den igen när jag har något städprojekt på gång.

 Semestern hemma hos pappa var exakt vad jag behövde! Lite snö singlade ner vid ett par tillfällen, någon dag regnade det och riktigt soligt däremellan. Vi hade ganska fullt upp och jag var ju inte där så många dagar men det kändes ändå väldigt avslappnande. Bortsett från att umgås så var mitt stora mål att bli klar med att sätta upp min trasmatteväv. Ett och ett halvt år har vi kämpat med det och det är inte bara jag som har misströstat om huruvida det någonsin skulle bli klart. Men på lördag eftermiddag, ungefär en timme innan jag skulle börja laga middag till mig, min far och faster så hände det! Vi trodde nästan inte att det var sant! Så en timme hann jag väva, lyrisk och uppihejsan. Dagen efter åkte jag hem igen så det hanns inget mer men nästa gång jag kommer dit kan jag bara sätta mig och fortsätta väva. Känslan är obeskrivlig. Min familj, som fått ägna ett antal timmar åt att hjälpa mig, är nog rätt nöjda också. Nu är de arbetsbefriade tills det dyker upp något annat som jag behöver hjälp med.

I torsdags var vi på biblioteket på After Work. Det är gratis föreläsningar som Riksarkivet i Östersund håller varje torsdag eftermiddag. Man kan se föreläsningen digitalt på olika ställen, bland annat på biblioteket. Efteråt är det fika. Jag har varit med vid två tillfällen och tycker att det är mycket trevligt. Den här gången handlade det om Verkö slott, ett hus på den lilla ön Verkön i Storsjön utanför Östersund.

Vi var där på båtutflykt 1978, kommer kanske inte riktigt ihåg det förutom att jag hade en mycket snygg klänning, men efter torsdagen så blev jag lite sugen på att besöka huset igen.

VERKÖ SLOTT | sirwinston

Så till böckerna då.

"Teatern vid stranden" av Joanna Quinn är ytterligare en pärla, helt egen historia som inte liknar något annat trots att en del av boken handlar om andra världskriget. Jag har skrivit tidigare någon gång att det är så fascinerande med böcker från den tiden, det tar aldrig slut på historier och alla är unika.

Nu krävs det förstås något extra av författaren för att hen ska kunna skriva sin alldeles egna vinkling och Quinn har helt klart lyckats.

Första delen av boken utspelar sig på 1920-talet då huvudpersonen Cristabel är fyra år och hennes pappa kommer hem med sin nya fru.

Ingen bryr sig egentligen om Cristabel utan hon, och syskonen, växer upp mest på egen hand. 

Boken är en riktig tegelsten och spänner över många år och många dramatiska händelser. 

En debutbok och jag hoppas verkligen att det kommer fler av författaren.

 

Tisdag och jag har varit på möte med lärarna där vi planerat läsveckorna som vi ska ha i november. Nu är alla årskurser involverade och jag tror att det kommer att bli jättebra! Ända sedan jag började jobba här så har jag drömt om att få igång hela skolan på ett sådant här projekt. 

Trots en härlig ledig fredag och en skön helg så har jag haft en dipp. Men imorgon sätter jag mig på tåget norrut för några höstdagar i Jämtland. Jag längtar sjukt mycket!

Böcker och stickningar är packade och jag är redo! I helgen snöade det visst där så jag tänker att varma kläder är att satsa på. Annars är det rätt kallt i Uppsala också. I morse drog jag på mig vantarna när jag skulle cykla till bussen. Kaninen börjar äntligen bli klar med sitt pälsbyte! Igår borstade vi magen som verkar vara det sista. Vi förstår att det är rätt kallt på nätterna för han är utsvulten på morgnarna när vi släpper in honom. 

I söndags var vi en sväng till Gränby centrum för att köpa ukulelesträngar. När T skötte den affären så passade jag på att besöka biblioteket längst upp i köpcentret. När de skulle öppna för ett par år sedan så sökte jag faktiskt jobb där men fick inte ens komma på intervju. Men sedan dess har jag tänkt att jag skulle vilja kolla hur det ser ut. Jag tycker om tanken att kunna låna böcker samtidigt som jag shoppar.

Biblioteket var ganska litet men mysigt. Några personer var där , någon satt och läste några spankulerade runt bland hyllorna. Nu var mitt besök mycket snabbt avklarat men jag hann i alla fall rycka åt mig två böcker som jag haft på min läslista ett tag. Den ena började jag läsa samma kväll och råkade läsa ut den igår kväll. Med andra ord ganska snabbläst men framför allt en bok att sjunka in i och drömma bort sig i. 

 

"Huset i det blommande trädet" av Holly Martin är den första boken i serien "Wishing woods". Omslaget ser ut som en karamell, eller en bild från ett enhörningsland. När jag köpte in den till mitt eget bibliotek så tyckte jag i ärlighetens namn att den såg väldigt oseriös ut. Att läsa den var som att dricka en kopp varm choklad med vispgrädde. Jag blev varm och glad rakt igenom. Samtidigt hade karaktärerna erfarenheter som de pratade om och som var allvarliga. Det var ofrivillig barnlöshet, svek av föräldrar och våndan av att inte kunna lita på sin omgivning på grund av svek. Båda huvudpersonerna hade också väldigt dåligt självförtroende på grund av allt de varit med om. Om jag nu ska klanka ner på något så var det att mitt läsflyt ibland kom av sig under de långa allvarliga samtalen om livet som dök upp då och då.

Indigo har varit med om två hårda år som började med en bilolycka där hon förlorade sitt ofödda barn och hennes man som körde bilen lämnade henne snart efter. Hon förlorade sitt jobb, på ett sätt som en följd av olyckan, och hon har mått extremt dåligt. Boken startar två månader efter att hon träffat River, sin drömman, på puben. I panik för att att han inte skulle vilja ha henne så smet hon iväg morgonen efter. Hellre lämna än att bli lämnad helt enkelt. Det hade kunnat vara slutet på romansen om det inte var för att hon just insett att hon är gravid. Indigo tycker att River har rätt att få veta att han ska bli far och kanske kan de utveckla sin relation? Hon söker upp honom beredd på att han antingen blir jätteglad eller jättearg. men det som händer är att han inte känner igen henne alls. Det finns ett par anledningar till att han inte gör det som jag inte ska spoila här men det gör att Indigo kommer av sig. Vad ska hon göra nu?

Jag kan inte riktigt förklara varför jag blev så oerhört förtjust i den här boken. Kanske är det så enkelt som att jag VERKLIGEN behövde en parallell värd att försvinna in i just nu.

Jag har ställt mig i kö på del två på biblioteket och längtar faktiskt efter att få läsa den. 

Nobelpriset

 Så vet vi att Nobelpriset går till Norge i år.

Jag har inte läst Jon Fosse själv men måste väl ta tag i det nu. 

Personligen blev jag lite mer uppihejsan ändå av en helt annan sak. Jag skulle gå in på svt-nyheter för att se tillkännagivandet av pristagaren men glömde helt bort det för att jag råkade se den här nyheten

Epa-bokklubben i Svenstavik på bokmässan

Jag blir så orimligt glad och varm i hjärtat av att höra om sådant här.  Det visar också på det faktum att barn och ungdomar inte är omöjliga. Vi vuxna måste bara hitta vägen fram till dem. Många gånger under mitt liv som lärare och bibliotekarie har jag känt en enorm frustration över alla vuxna som pustar och beklagar sig över att de inte kan få sina barn att läsa och som samtidigt, med lite lidande röst, säger att de inte själva läser för att de inte har tid eller orkar. Nähe! Tänker man då. Konstigt! Hur kan det komma sig att man tror att ens barn ska göra sådant man inte tycker är viktigt själv?!

Så många gånger som mina lärarkollegor frågat med uppriktig förundran hur det kommit sig att mina klasser alltid gillat att läsa och jag har svarat varje gång att det är inte magi eller en lyckosam slump. Det handlar om att jag läser själv, pratar läsning, tipsar och tar emot tips av barnen och framförallt; jag visar att jag gillar att läsa! Jag gör det för att jag vill, inte för att det är nyttigt eller för att vara duktig.

Min kollega och jag pratade häromsistens om det här att vi vuxna är så bekväma. Vill man uppnå ett visst resultat får man jobba för det, vare sig det gäller bokläsning eller barnuppfostran.

Puh. Det här är sådant som får igång ens känslor och humör på en torsdag.

Imorgon är jag ledig. Då ska det läsas, pysslas och lagas fredagsmiddag. Och kanske eventuellt städas lite, hur osugen jag än är. På lördag ska jag jobba igen men det brukar vara lite mysigt. Både låntagarna och jag brukar vara lite i lördagsstämning.

 Det är en gråtung tisdag. Nioåringarna som kom i eftermiddags var blöta och frusna. Nu börjar det skymma innan jag har gjort kväll på tisdagarna och jag har fått anledning att konstatera med en viss lättnad att mina cykellysen fungerar i höst. 

Igår var jag hemma. Som jag skrev i söndags så var jag ur form då och igår morse kände jag när jag ätit min morgongröt att jag fortfarande inte mådde bra. När jag beklagade mig lite för min T så sa han åt mig att man FÅR vara hemma och vara sjuk, även när man är bibliotekarie. Så då tog jag honom på orden och kröp ner i sängen igen.

Idag känner jag mig bättre även om det finns vissa symtom kvar, huvudvärk och lite ont i halsen. Vissen frisyr är också ett tecken på att något inte står riktigt bra till. Men i morse hade jag en förskola inbokad och då kändes det så jobbigt att avboka så jag körde. Och det har ändå gått bra.

En mycket passande bok där i sängen igår var "Queen Charlotte" av Julia Quinn och Shonda Rhimes. Den bygger på den senaste säsongen i Netflix serie "Bridgerton". Till skillnad från de tidigare böckerna och Netflixsäsongerna så kom tv-serien först. Därför står Rhimes med som författare. Den utspelar sig innan alla syskonen Bridgertons kärlekshistorier och handlar om när drottningen var ung och träffade sin kung, George. Berättelsen har en annan vinkling än de övriga i serien. Charlotte är 17 år när hon kommer till sitt nya kungarike, bortlovad till kungen. Ingen förstår till att börja med varför hovet vill ha henne som drottning. Hon är nämligen mörkhyad. Men det finns en förklaring. George; snygg, intelligent och trevlig, bär på en mörk hemlighet. Rätt som det är blir han sjuk. Hjärnan varvar upp och han beter sig konstigt, känner inte igen människor omkring sig och är helt enkelt i sin egen värld.

Jag tycker att det är en sympatisk historia med ett annat djup än de andra Bridgertonböckerna. Min enda invändning är att eftersom jag har sett serien redan så blev det inga överraskningar, den är trogen filmmanuset kan man säga. Lite fler tankar blir det förstås vilket gjorde att jag förstod vissa saker på ett annat sätt.

Septemberdikten 2023

 Mina killar har varit ute i svampskog idag och kom hem med en hel påse kantareller. I år växer verkligen allt möjligt bra. 

Jag har varit hemma och känt mig vissen. Förvisso var jag ut och drack ett par öl med systrarna igår men det var långt ifrån tillräckligt för att det ska vara orsaken till dagens känsla. Det känns som att jag bär runt på något som inte bryter ut. Vissa dagar har jag ont i huvudet, andra lite snuva. Och så har det varit i flera veckor nu.

Nästa vecka är jag ledig på fredagen som kompensation för lördagsjobb och på lördag jobbar jag. Sedan åker jag hem till pappa några dagar i slutet av veckan därpå. Så jag har verkligen inte tid för förkylningar eller andra åkommor med så mycket roligt som väntar.

Jag tänker ge er septemberdikten, en dag in i oktober. Den kommer från Kristina Lugns sista diktsamling som kom ut efter hennes död. Boken heter "Inte alls dåligt" och titeln syftar på att hon tyckte att dikterna var bra men att de behövde sorteras och struktureras. Håll till godo!

Det var en mycket vanlig dag

jag satt och skrev ett föredrag

om vardagsmod och nederlag

och hur det känns att vara jag

när allt jag har

har fel adress

när allt jag gör

får dålig press

och jag står kvar på fel perrong 

och döden tar min hembygdssång

och jag får avslag på ett lån

och en faktura hemifrån

och många bakslag, många svek

och som ett nedlagt bibliotek

är kärleken på ålderns höst

blott milsvid saknad, ingen tröst

och klackens tyngd i öppet sår

och vilan på ett järnvägsspår

och asfalt på en sommaräng

och rårörd sylt i bröllopssäng

och en livstid utan hopp

och en saknad utan kropp

och när jag sökte byggnadslov

i himmelrikets sovalkov

fick jag ett mycket sakligt svar:

För dig finns ingen vila kvar.

 Trevlig lördag på er!

Solen lyser idag, blomflugorna attackerar minsta lilla fruktsmula men myggen börjar tunnas ut lite i alla fall. Fast igår på bokbussen så var det ingen brist på mygg, stora, agressiva och svårdödade. Man undrar vad det är för monster när man smäller en och den i princip bara ruskar på sig och surrar iväg?

Nåja, det här året kommer jag att minnas som det år då naturen fick spel. Det är bara att hoppas att det blir som det ska igen snart. Jag blir förundrad och förtvivlad när jag hör människor som trots alla överväldigande bevis fortfarande vägrar erkänna att vi behöver göra något åt miljöproblemen.

Nej, nu är det ändå lördag och jag vill vara i glad stämning.

Sagostunden i onsdags gick mycket bra. Jag var där i god tid. Barnen satte sig ordentligt på varsin stol och lyssnade uppmärksamt. De tyckte om boken, så pass att en ville höra den en gång till direkt när den var slut och det tycker jag ändå är ett bra betyg. 

Jag känner ofta att jag har stor nytta av mitt förflutna inom läraryrket när jag jobbar. Att ha högläsning, samlingar och hitta varje elevs intresse och motivation är något som jag har jobbat med i snart trettio år (galet när man ser siffran skriven framför sig). 

Dagens boktips är "sången om Akilles" av Madeleine Miller. Boken har några år på nacken men har fått ett uppsving på Booktock.

 

  Berättaren är prinsen Patroklos, vek  och anspråklös till faderns förtret. Han hamnar i trubbel, ofrivilligt, och skickas till ett annat hov där han blir halvguden Akilles vän och vapendragare. Akilles livsuppgift är att bli Greklands främste krigare och trots att han kämpar emot sitt öde så hamnar han i det långvariga kriget i Troja.

Trots att Akilles är den omtalade, stjärnan, så har Patroklos egenskaper som kanske egentligen är viktigare? De två prinsarna älskar varandra men de har inte mycket att säga till om i den mystiska och krigiska världen de lever i.

En mycket läsvärd bok!

 

 Trots att det fortfarande är ganska varmt så är det helt klart höst i luften och jag är en mycket gladare människa. Värme, fukt och myggor i september gör ingen bibliotekarie glad (åtminstone inte den här bibliotekarien).

Kaninen verkar ha gett sig på att slå rekord i pälsbytaraktiviteterna i år. Han brukar alltid vara snabb på hösten men i år är det ingen måtta på det hela. Vi har fått borsta honom flera gånger om dagen i ett par veckor och varje gång blir det flera borstar fulla med ullig sommarpäls som ska bort. Han pendlar mellan att ha ont i magen och deppa, förmodligen på grund av päls som han slickat i sig, och att vara fruktansvärt hungrig och jaga oss i familjen i jakt på något litet gott. I ett sådant läge bet han mig härom kvällen lite lätt i en tå när jag inte fattade vinken trots att han pekade med hela tassen mot matförrådet.

Den där kaninens ego och personlighet ökar mer och mer för varje dag. Han är nu inne på sitt tionde år och vad det blir i kaninår vill jag inte tänka på.

Imorgon ska jag göra något riktigt kul!

Jag ska åka till en förskola och läsa en saga. Egentligen skulle vi åka dit med bokbussen och ha sagostunden på bussen men chauffören är sjuk så nu tar jag mig dit på egen hand. 

Planen är att jag ska läsa den underbara "Aldrig i livet!" av Beatrice Alemagna.

Jag läste den för mina sexåringar i början av terminen och de tyckte mycket om den. Den handlar om den lilla fladdermusflickan Pascaline som ska börja i fladdermusskolan men se det tänker hon inte! ALDRIG I LIVET! skriker hon så högt så att föräldrarna får ont i öronen och krymper. De blir så små att Pascaline kan stoppa ner dem i fickan och ta med sig dem till skolan. För om man har med sig mamma och pappa, ja då kan man ju eventuellt tänka sig att gå dit. 

Det går ganska bra i skolan den där första dagen om man bortser från att föräldrarna verkligen inte kan uppföra sig. De kan inte vara tysta under vilan, pappan ramlar ner i lunchsoppan och det ena med det andra. 

Som sagt, en ljuvlig bok på många plan som passar den som ska eller just har börjat skolan.

Liz Fenwick

 Böcker av Liz Fenwick

• En kärlekshistoria i Cornwall
• Främlingen från Cornwall
• Skymning över Cornwall
• Den sista sommaren i Cornwall
• Hemligheten i Cornwall
• Den hemliga stranden i Cornwall
• Flytten till Cornwall

 Sedan sist har det blivit två böcker.

"Den gömda kristallen" av Maria Wells är en julfeelgood som handlar om Ella som har tre barn, en exman och bästa väninna. Tillsammans med exmannen och väninnan har hon en resebyrå. Hon har en fästman som hon tycker mycket om men något litet väsentligt saknas ändå i förhållandet. 

Ellas äldsta dotter Therese, nästan 40 år, är resultatet av en kärlekshistoria som Ella hade när hon var 17 år. Pappan flyttade med sin familj till USA och de tappade kontakten innan Ella upptäckt att hon var gravid. Hon har aldrig glömt Thomas som han hette, men livet har gått vidare och hon har aldrig direkt letat efter honom. 

Dagen före julafton är hela familjen hemma hos Ellas mamma och där på vinden finns en låda från Ellas ungdom med gamla minnen i. Och när Ella tittar i den av en slump så hittar hon ett smycke och ett brev...

Kanske inte den bästa boken jag läst men underhållande och snabbläst. Jag plöjde den på två kvällar.

Den andra boken är också en feelgood skulle jag säga, men skriven av en man och det gör skillnad i berättarstilen har jag upptäckt. Boken låg i en av min fasters bokkassar. Vi byter bokkassar när vi ses, mycket praktiskt.

Det är "Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.

För mig som klämmer så oerhört många böcker, ganska stor procent skriven av kvinnor, så är det lite uppfriskande med en manlig författare och huvudperson. Göran Borg är en ganska misslyckad figur. Olyckligt skild, har dålig kontakt med sina barn och har just fått sparken från jobbet. Hans gamle kompis Erik, som är reseledare och alltid verkar lyckas med allt han tar för sig, lockar med sig Göran på en resa till Indien.

Naturligtvis drabbas han av magsjuka efter bara några dagar och blir kvarlämnad på det sunkiga hotellet medan de övriga i resegänget åker iväg. Erik har dock bett sin indiske bekant Yogi att titta till honom. Yogi tar beslutsamt med sig Göran hem till sig, och sin mamma. Indien och hans nye vän förändrar Görans liv i grunden och han får en ny bild av sig själv och livet.

Boken är inte alls dum och jag kommer helt klart att ge mig på fortsättningen.

Lördag kväll

Äntligen är det helg igen. Jag har haft en bra vecka, men intensiv. På tisdagarna jobbar jag alltid kväll så i tisdags var jag hemma klockan 8. I onsdags var det dags för bokcirkel så då kom jag hem halv 9. Bokcirkeln var väldigt trevlig som vanligt men både torsdag och fredag kände jag mig nästan bakis. 

Lisa Wool-Rim Sjöblom är en serieförfattare och debattör som kämpar för adopterade barns rättigheter. Hon är själv adopterad från Korea och upptäckte i vuxen ålder att adoptionen inte gått rätt till. Därefter har hon kämpat på olika sätt med att bekämpa och belysa korrumptionen av adoptioner.

 

Jag har läst hennes album "Den uppgrävda jorden" där hon berättar om olika människors kamp för att få veta sin historia och få kontakt med sina biologiska familjer. När jag läser så får jag ont i magen över hur myndigheter, sjukhus, och adoptionscentrum behandlat de här familjerna.

Till saken hör att jag är uppvuxen på samma ort som Lisa Wool-Rim Sjöblom och minns henne och hennes bror från min uppväxt. I ärlighetens namn var det nog inte alltid så lätt att växa upp på en liten ort och sticka ut. Det vimlade inte av barn med ursprung i andra länder då på 70- och 80-talet där vi bodde.

Jag kan intyga att det inte behövdes mycket för att vara "annorlunda", ja ni vet hur det kan vara. Jag var också en av alla som inte riktigt passade in. I alla fall så är jag otroligt imponerad av henne, hennes böcker och jobb för att belysa det här.

Hennes bok "Palimpsest" handlar om hennes egen uppväxt och jag står i kö på den på biblioteket.

Min andra bok jag läst är också enastående bra! I år har jag lyckats pricka in flera guldkorn, berättelser som lever kvar i mig och som jag går och tänker på.

 

"Lektioner i kemi" av Bonnie Garmus har jag redan rekomenderat till flera låntagare, senast igår på bokbussen. Jag fick låna den av min syster som tyckte mycket om den och när jag satt och läste i den på lunchen i veckan så var det minst fyra kollegor som kom förbi och sa

ÅH! den där är sååå bra!!!

Jag tycker så ofantligt mycket om huvudpersonen Elizabeth Zott och hennes dotter Mad. Elizabeth är forskare i USA på 50-talet. Hela hennes liv har varit en kamp där ingen tar henne på allvar. Det enda hon vill är att forska och hon är kompromisslös. Andra människor är ointressanta. Problemet är att de flesta, män och kvinnor vägrar erkänna hennes kunskap och intresse. 

Men så dyker Calvin Evans upp. Han är också forskare, intelligent och har vunnit både priser och stipendier. Deras relation börjar med att Elizabeth försöker sno provrör från honom och vid nästa möte spyr han på henne. Kanske inte den bästa starten men han visar sig vara den ende som ser henne exakt som hon är och respekterar henne. 

Det finns flera personer i boken som jag verkligen tycker om, människor som kämpar med sina egna liv men som ändå på något sätt eller kanske just därför ser Elizabeth och Mad på riktigt, utan att döma eller ha förutfattade meningar.

Har du inte läst den? Läs!