Mor äldsta sätter ut sina ugglor
Jag går stegen,
de nattsteg du påbjöd,
Sju, Inte fler.
Då sätter mor Äldsta ut sina ugglor.
Jorden bär stolt sina blinda ägg.
Jag ber. De hör.
Jag skramlar med skatten och har listigt arbete.
Då klättrar de i barnträd och heter inte människor.
Jag låter det vara stilla, bär sluten mun,
ser inte klart, har släkten i släptåg.
Dåsar bakom huset.
De vet allt detta, och längre och längre bort går de.
Ur Jag är syster Ensams nattbarn
Av
-Ellen Einan-
1999
Efter två veckors jobb så känns semestern långt borta och när familjen skickar bad- och grillbilder så känns det högst overkligt. I fredags skickades trettonåringen på en veckas sista semester. Tillsammans med en moster och två kusiner tog han tåget till Jämtland igen, där en pappa och farbror väntade.
Hur mysigt vi än har haft det i två veckor så var det med aningens lättnad jag vinkade av honom. Nu får jag en vecka då jag inte behöver tänka på att han sitter hemma vid datorn och jag måste tänka ut bra middagar utan jag kan slappa i soffan och strunta i middagen om jag vill. För att inte tala om hur gott jag sover när jag inte behöver vakna mitt i natten av datorknattret när han sitter och spelar.
I helgen har jag stickat, läst en massa, ätit en middag hos min andra syster, städat det mest nödvändiga och tagit det väldigt lugnt. Jo förresten, igår joggade jag med ljudboken "Börja springa med Storytel, del 3" av Stefan Silfvergren. Denna utmaning började i maj om jag minns rätt och egentligen skulle jag ha kommit fram till sista delen, 5, då man joggar 25 minuter i ett sträck. Men upplägget är att ta det väldigt lugnt och inte gå vidare förrän man är redo. Det passar uppenbarligen mig mycket bra och jag tror att det är det lugna tempot som gör att jag inte gett upp. Nu har det gått så långt att jag faktiskt tycker att det lite skönt att jogga, ord jag verkligen aldrig trodde att jag skulle få ur mig.
Härom kvällen klämde jag en liten Novellixnovell igen, nämligen "Horatio Sparkins" av Charles Dickens. En väldigt fyndig liten historia om högfärd och social klättring på 1800-talet. En intrig som lätt skulle kunna överföras till dagens värld.
Familjen Malderton har hört talas om en ny ung man som börjat röra sig i de fina kretsarna. Namnet är Horatio Sparkins och han är ett mysterium. Ingen vet vem han är vilket ju måste betyda att han är någon med en väldigt tjusig titel och som alla i familjen väldigt gärna skulle vilja lära känna av olika skäl.
Lucinda Rileys bok "Kärleksbrevet" handlar om sir James, en mycket känd engelsk skådespelare som när han dör, 95 år gammal, visar sig ha en stor hemlighet, en hemlighet så hemlig att det kungliga hovet inte tvekar att mörda för att dölja sanningen. I förordet berättar Riley att hon blev kastad ut i kylan när boken först kom ut i början av 2000-talet och att det verkliga engelska hovet inte uppskattade den trots att hon var tydlig med att det var en fiktiv historia och att även om hon använde sig av verkliga kungligheter så var berättelsen helt påhittad.
Berättelsen är ganska mörk och precis som när jag läste "Morden i Fleat house" så uppskattade jag att upptäcka att Lucinda Riley kunde skriva annat än "Sju systrar-serien" Klart läsvärd!
Idag är dagen då vi har Europahettan. Jag har suttit med bordsfläkten väldigt nära mig på jobbet och när jag varit utanför dess svalka så har jag känt mig svimfärdig efter bara några minuter. Innan jag åkte på jobbet förberedde jag kaninens dag med kylfilt, extra vattenkopp och den lilla bordsfläkten på golvet. Han har ju förvisso sin pojke hemma men den pojken har haft två kompisar på övernattning och jag har en känsla av att de härjade långt in på natten. Så Speedy fick klara sig själv ett par timmar innan pojkarna vaknade. Redan imorgon ska det bli svalare, tack och lov! Kanske till och med lite regn.
Mitt lilla bibliotek har varit öppet idag och trots värmen så har det varit en hel del besökare. fast ingen stannar onödigt länge. Alla vill hem till svalka.
Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan och jag är nöjd med att ha gjort en vecka. Min syster frågade hur jag tänker efter att ha börjat jobba. Vill jag bara att sommaren ska ta slut och allt ska bli som vanligt eller känner jag fortfarande att det är härligt med sol och värme?
I ärlighetens namn så har jag med åldern slutat älska sommaren. Naturligtvis finns det många härliga varma kvällar och helger kvar då man kan njuta men på det stora hela så gillar jag regn, svalka och mysiga, mörka kvällar. Våren är däremot ljuvlig när den kommer men det är nästan som bäst då, när hela semestern och sommaren ligger framför en och man inte hunnit svettas så mycket.
Boken jag vill tipsa om idag heter "Räddaren av förlorade ting" av debutanten Ruth Hogan. Den är egensinnig på det där sättet som jag gillar så mycket. Laura arbetar som assistent till Anthony Peardew, en författare som ägnar sina äldre dagar åt att samla på borttappade saker som han hittar. Han skriver noggranna anteckningar om var och när han hittat dem och hans tanke är att om han någon gång kan ge tillbaka en efterlängtad sak till någon så har han lyckats. Han beslutar att överlåta uppdraget till Laura vilket ger oväntade konsekvenser, som det så ofta blir.
En mysig bok som passade mycket bra att läsa på semestern. Författaren samlar själv på borttappade ting och har en Instagramsida där man kan kolla på hennes grejer och lite annat.
Ruth Marie Hogan (@ruthmariehogan) • Foton och videoklipp på Instagram
Drygt en månad är det sedan jag var här. Det är inte det att jag inte har försökt. När jag satt där på semestern och skulle blogga, på en annan dator än vanligt, så funkade inte inloggningen. Lösenordet funkade helt enkelt inte. Naturligtvis hade jag, med viss möda, kunnat fixa ett nytt. Men jag hade semesterhjärna och var egentligen inte så sugen på att sitta vid en dator. Så jag låtsades som att jag inte hade någon blogg och satte mig och läste i en solstol i stället. Kanske är det just det som är hela poängen med ledighet, att kunna strunta i det man inte är sugen på...
Jag har haft en bra sommar så här långt trots att vi inte haft så varmt och soligt. Det blev bara ett bad och det var första morgonen hemma i den jämtländska insjön. Många böcker har det blivit, bastu, bryggtur och en massa vävstugejobb.
Allt är inte klart i min lilla vävstuga men vi har fått upp golvlister och jag har kommit en bra bit i processen att trä min väv. Det har krävts mycket hjälp av min T, pappa och min svåger. Man kan sammanfatta samarbetet med att de står för det analytiska och jag står för det kreativa. Min hjärna börjar lätt surra på ett obekvämt sätt när jag ska räkna ut hur nya saker fungerar.
Som jag berättat förut så får vi författarbesök i september av Marie Bengts. Hon har skrivit en serie med tre mysiga pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet.
Klädskaparen Hannah Lönn reser till sin faster i den lilla småländska byn för att hjälpa henne när hon brutit benet. Hannah ser inte direkt fram emot besöket, kafferep och bönder är vad hon förväntar sig. Och det blir det förstås. Men ganska snart inträffar ett mord och Hannah bestämmer sig direkt för att försöka hitta mördaren. Polisen är inte överförtjust över "hjälpen" men kriminalkommissarie Holm kan ändå inte låta blir att fascineras en aning av den snygga Hannah. Dessutom visar det sig att hennes hjärna är betydligt skarpare än många av gubbarnas i poliskåren.
Jag gillar miljöerna och personbeskrivningarna. Författaren har verkligen gjort research. Hannah får också kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Mer än en gång blir hon klappad på huvudet av gubbar som tycker att kvinnor ska vara snygga och tysta!
Den första boken heter "En sax i hjärtat" och fortsättningen "Döden klär i domino". Del två utspelar sig i Stockholm och mordet sker vid en modevisning där det först är något oklart vad som är teater och vad som är verklighet. Även där råkar Hanna vara på plats vid rätt tillfälle och tänka sig, kommissarie Holm också.
Den tredje boken kommer jag att läsa så fort jag får tillfälle!
