Snart jullov!

 Är det inte typiskt! Imorgon ska vi fara, med bil, på jullov till Jämtland och igår slog halkan och snöovädret till. Jag hann jaga upp mig under dagen och började planera för att skjuta upp resan en dag. Det var med mycket stor möda som jag halkade hem från bussen på cykel. Men i morse när jag, med andan i halsen, klev ut genom dörren och undrade om jag överhuvudtaget skulle ta mig till jobbet så hade all is regnat bort och det var inga problem. Så nu känner jag mig relativt lugn inför morgondagen. 

På jobbet har det varit mycket lugnt idag. Elever som kommit in, lämnat och lånat och hängt. men inga klasser för de har nog haft fullt upp med annat. Så jag har städat och fixat och känner mig mycket nöjd.

Julkalendern fortsätter att leverera. Av en händelse såg jag en notis på nätet om att den anmälts till granskningsnämnden. Någon tyckte att den är ett inlägg i gruvdriftsdebatten, en annan kände sig kränkt för att karaktären Antaris vid något tillfälle kallades Antikrist av misstag. Vi har suckat djupt i familjen. Har inte folk viktigare saker att uppröras över?! Och för vår del så fnissar vi lika mycket varje gång den stackars Antaris får heta olika saker. 

Jag hinner inte läsa mycket för tillfället. Som jag skrev i förra inlägget så blir det mest stickning. Under stickningen har jag antingen en podd i öronen eller en av mina julkalendrar. Både "Tipp tapp" och "Fyra brev till jul" är bra tycker jag. På kvällarna när jag ändå tänker att jag ska läsa en stund, umgås med Alice B Toklas just nu, så hinner jag knappt läsa tre sidor så somnar jag.

Det ska bli ljuvligt att få vara ledig och kunna unna sig tid för läsning, lyssning och stickning hur mycket man vill.

En dag kvar...Sedan är det skolavslutning för barnen i Uppsala med omnejd. Här hemma längtar vi mycket efter sommarlov, samtidigt som det är lite oroligt. Vad ska kompisarna göra? Vem ska man leka med? Tidigare har H inte tänkt på sådana saker. Men under det här året har kompisar blivit väldigt viktiga vilket ju förstås är helt naturligt.
Igår jobbade jag och sedan har vi varit på landet. Det finns snart inget gräs alls där. Allt har torkat bort.
 Killarna har byggt hus. På Svt-play finns en underbar serie som heter Cowboy kåken, en serie om en man som flyttar till Jämtland och bygger ett gigantiskt hus, från grunden och helt efter eget huvud. Serien har inspirerat hela familjen och fått i alla fall delar av oss till en nystart med det lilla hus på landet som min svärfar en gång började bygga, men som aldrig blev klart. H har sågat och spikat hela helgen. Det enda smolket i bägaren är att han plötsligt börjat svära som en borstbindare, också det inspirerat av tv-serien. Fast det går väl över när sågen är undanstoppad hoppas jag.

Jag har mest legat i en solstol och läst, utslagen av värmen. Bredvid mig har en lika utslagen och överhettad kanin legat.
Jag har läst de två första delarna av en ungdomsfantasy av författaren Victoria Averyard.

Mare är sjutton år, fattig och bor med sin familj. Det är de människor som har silverblod i stället för rött blod som styr. Silvermänniskorna har olika krafter. Några har makt över eld, några över vatten. Några kan läsa andras tankar och så vidare. Av en slump hamnar Mare vid hovet som tjänsteflicka. Där visar det sig plötsligt att även hon har en speciell kraft, trots att hon har rött blod. Det här är något som kungafamiljen till varje pris vill dölja. Vem vet vad som händer om det röda, fattiga folket upptäcker att en av dem har en kraft! Historien blir snabbt dramatisk och spännande. Mare får möjlighet att använda sin nyfunna makt och förändra den tillvaro som hon alltid tagit för självklar. Det som tilltalar mig mest med boken, förutom att den är fruktansvärt spännande och en riktig bladvändare, är att den inte blundar för baksidan av att plötsligt bli en huvudperson, en hjälte i händelsernas centrum. Hur förändrar man världen utan att förändras för mycket själv? Hur ska man kunna undvika att trampa på och svika människor man älskar?

Det är inga enkla frågor Mare har att tampas med och hon är trots allt bara en vanlig tonårsflicka som snubblat in i händelsernas centrum, väldigt oförberedd.

En mycket läsvärd serie! Det finns en del till på svenska än så länge samt en fjärde som nyss kommit ut på engelska.

Det har varit en lugn och skön helg. Jag fick lite ny energi i fredags när jag besökt en sådan där riktig vän som man kan prata om allt med. Så igår åkte jag ett par timmar till biblioteket och försökte få lite ordning på analysmetoder och hur man tolkar intervjusvar. Inte vet jag om jag kom så långt på vägen, men jag är i alla fall igång. När jag var ensam hemma förra veckan sträcksåg jag "Miniatyrmakaren" på svt-play. Jag läste boken med stor behållning, även om jag hade haft lite för höga förväntningar innan. Tv-serien var bra tyckte jag. Den fångade stämningen från boken.
Idag har vi sopat garageuppfarten, krattat lite löv, öven om det var aningens för blött, städat kaninburen och slängt bland annat julgranen på återvinningen. Vi drabbades alla av lite vårkänslor och glädje av vårsolen.

Min kollega i Enköping, Mattias Käck har just kommit ut med en mycket trevlig bok om Harriet Löwenhjelm. Eftersom det var han som skrivit den var jag ju förstås tvungen att läsa den och jag blev inte besviken. Det är ingen egentlig biografi utan kallas på bokbaksidan för en "collagebok". Den består av brev till och från Harriet Löwenhjelm, dikter, foton och bilder hon själv har målat, med korta kommentarer från författaren och heter "Harriet Löwenhjelms värld".

                                                        
Jag har också snabbt svept igenom del två om hårfrisörskan på Salong D'Amour av Anna Jansson, nämligen "Svärmödrar utan gränser". Lättsamt, lite skruvat och inte så  mycket att prata om i övrigt.

Det är kallblåst och min nästipp är som en isbit. I morse var jag våldsamt optimistisk, eftersom solen råkade titta fram just när jag klädde på mig. Därför har jag bara en kortärmad blus, jacka, trekvartsbyxor och ingen kofta. Det har jag ångrat hela dagen.
I eftermiddag är det rotfyllning hos tandläkaren, och sedan ska jag ligga i soffan och titta på  Barnmorskan i East End . Det är väldigt skumt eftersom det förra veckan stod att det var första delen av säsong tre, men det verkar ha varit två avsnitt tidigare. Hm...

En regnig måndag i november

Regnet smattrar mot rutan. Jag sitter i soffan med papper, böcker och pärmar omkring mig och försöker styra in hjärnan på avtalslagar, upphovsrätt och bibliotekssekretess. Jipphii, så kul! (det inte är....). Om en vecka är det salstenta i Borås och jag kan bara hoppas att det går bra. I stället för att plugga har jag sett ett rörande avsnitt av "Allt för Sverige", serien där amerikaner får åka till Sverige och lära sig om sitt fädernearv och tävla om första pris som är att träffa alla sina svenska släktingar. Min favorit i den här omgången är helt klart Leslie, en fyrtionioåring kvinna som uppenbarligen inte har haft ett enkelt och roligt liv. Hon hade aldrig rest tidigare och sa redan i början av serien att hon måste hålla sig kvar så länge som möjligt i tävlingen eftersom hon aldrig kommer att ha råd att åka hit igen. Så, typiskt nog, så åkte hon ut som andra person. Det hela kändes så sorgligt att jag grät en skvätt för hennes skull.

Så vad har jag läst på sistone?
Jo, "Projekt Rosie" av Graeme Simsion, Den handlar om Don, 39 år, som har påbörjat ett projekt, nämligen att hitta sig en fru. Det kan tyckas enkelt i teorin men i praktiken nog så svårt. Sociala relationer är inte Dons starka sida. Han är en extremt fyrkantig person med oerhörda svårigheter att läsa av andra människor. Han enda vänner är ett par, där mannen är notoriskt otrogen och frun en trött psykolog som gör sitt bästa för att hjälpa Don. Planen är att Don har gjort en enkät som kvinnorna ska svara på, med ytterst stränga kriterier, för att hitta den perfekta kvinnan. Naturligtvis så lyckas det inte, antingen är det någon del av kvinnans personlighet som inte passar in, eller så blir första daten en katastrof. Mitt i alltihop så dyker Rosie upp. Hon passar absolut inte in på Dons kriterier och han har inte en tanke på att bli ihop med henne. Det är bara det att Rosie behöver hjälp med en sak och Don ställer upp.
Boken är lite rolig, ömsint och empatisk. När jag läser den så tänker jag att man egentligen aldrig vet vem som är normal eller inte. Utifrån Dons perspektiv så kan man verkligen inte se det logiska i vad "normala" människor tänker, säger och gör. Hans logik är dock solklar när man får följa hans tankar.
Jag gillar när mina egna tankar och värderingar ifrågasätts och ger mig ett annat perspektiv. Något de allra flesta av oss borde erfara lite oftare.

Älgjakt

Igår efter jobbet packade vi in oss i bilen och for norrut. En hel veckas älgjakt, för en del, mys med mormor för en del och en del biblioteksjuridik för en del. Just nu inspekteras jordgubbslandet och pärlanne (potatislandet).  Vi kommer nog att få hacka lite pära i veckan. Det var några år sedan sist så inte mig emot.
I veckan såg jag Bokcirkeln i Hökarängen med Kristina Lugn och hennes gäster. För mig som älskar bokcirklar och samtal om litteratur så är den här serien som en stor schweizernöt (min favoritchoklad). Inte tjusigt på något sätt, helt vanliga men ändå ovanliga människor med olika erfarenheter och liv som samlas runt en bok. Jag tycker mycket om att det är läsningen som står i fokus och att det inte är kändisar som sitter där.