Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

torsdag 28 juni 2012

adhd på 1500-talet?

På min tågresa igår hade jag inte bara sällskap av VI-Läser. Med mig hade jag också en mycket speciell dam, klädd i praktisk men ack så oelegant ylleklänning, en hållning som påminde om en fågels och en skrikig och gäll röst. Hon var klumpig och totalt omedveten om det sociala samspelet mellan människor. Hennes högsta önskan var att tillbringa sitt liv i ett bibliotek med sina vänner, böckerna. Men, eftersom hon föddes i slutet av 1500-talet så var det helt otänkbart. Hon var ju kvinna och målet med hennes liv borde vara, enligt alla andra, att antingen bli gift eller gå i kloster. Kvinnans namn var Marie de Gournay och Jenny Diski berättar om henne i "Till den skrivande kvinnans försvar". Marie de Gournay ägnade sin barndom åt att gömma sig i faderns bibliotek där hon, på egen hand, lärde sig att läsa, både franska och latin. Så en dag kom hennes farbror, den ende som förstod sig på henne och tyckte om henne, med två böcker: Essayer, skrivna av Montaignes. Gournay blev så fängslad att hon fick ett nervöst sammanbrott och därefter såg hon som sin livsuppgift att möta Montaigne och bli hans själfrände. Eftersom Marie var en sådan totalt omöjlig person på alla sätt så blev hon hånad och utskrattad av alla och dessutom lyckades hon göra sig till ovän med folk eftersom hon inte förstod sig på artighet och umgängesregler. Romanen är fiktiv men Marie de Gournay var en verklig person. Jag tycker kanske inte att Jenny Diski är världens mest inspirerande författare men jag tycker att Marie de Gournay är en tillräckligt fascinerande karaktär för att boken ska bli klart läsvärd.
 Jag fängslades av 1500-talskvinnan som vågade skapa sitt eget liv och vägrade anpassa sig efter samhällets normer. Även om hon blev en tragisk person så gjorde hon inte avkall på sin personlighet.

onsdag 27 juni 2012

Äntligen framme efter en resa med tåg, buss och bil. Nu har vi badat badkar, ätit middag och tittat på söta små ekorrungar. H och hans pappa nattar varandra just nu, man vet aldrig vem som somnar först, och jag njuter av att semestern har börjat på riktigt.

På resan har jag haft sällskap av senaste numret av "VI läser" (juni/juli-numret). Att läsa den tidningen tar tid för det går inte att hoppa över en enda artikel. Denna gång kan man bland annat läsa om biografin som följer i August Strindbergs fotspår, med 500 kända och okända bilder "Strindbergs världar" av Björn Meidal heter den. Det är en bok jag blir väldigt nyfiken på, kanske ett skäl att besöka biblioteket... En annan intressant artikel är intervjun med den ryske författaren Vladimir Georgievitj Sorokin. Jag har läst ytterst lite rysk litteratur men blev lite sugen faktiskt. Sorokins nyaste bok har titeln "I det heliga Rysslands tjänst" och enligt artikeln ska man läsa den om man vill få en beskrivning av Rysslands utveckling. Jag, som läst ytterst lite rysk litteratur, blir faktiskt lite inspirerad. En bok att skriva upp på "att läsa-listan".

 I mars 2013 arrangerar VI en bokkryssning för att fira att de fyller 100 år. Det blir man ju ganska sugen på att hänga med på. 23 timmar på Tallink Silja med bokmalar och författare. Problemet är bara att det känns en aning djärvt att boka en kryssning en tisdag-torsdag mitt under skolterminen. Men nog låter det kul!

tisdag 26 juni 2012

solglasögon och handväskor

Imorgon sätter vi oss på tåget och far norrut. Semesterböckerna är packade och vi har shoppat diverse viktiga attiraljer som krävs för en lyckad semester. H har köpt gummistövlar och Hello Kitty-solglasögon samt en Pelle Svanslös-bok till tåget. Jag är nu nöjd ägare till en ny handväska eftersom den gamla var så trasig i fodret att allting man la ner riskerade att försvinna för evigt i villervallan. För varje gång jag skaffar ny väska blir den större och större av någon outgrundlig anledning. T som känner mig lite FÖR bra ibland muttrade
-jaha, nu räcker det inte att släpa med sig en pocket längre...Ska det vara inbundna folianter eller...?

"Näckrosdammen" av Lulu Wang slutade grymt och dramatiskt. Jag frågade mig verkligen hur författaren skulle lösa problemet med Kim, den fattiga bondeflickan som kämpar och kämpar för att få ett bättre liv men som bara misslyckas hela tiden. Som sagt var, det blev långt mer dramatiskt än jag någonsin kunnat ana. Boken har väckt min nyfikenhet om Kina och dess  historia. "Näckrosdammen" utspelar sig under åren 1971-1973 och ger en ny vinkel på Kinas otroliga historia. Det ska bli spännande att ge sig på fortsättningen, "Syrendrömmar", för att få veta hur det går för Liuan. Även idag är Kina ett kontrasternas land och det känns helt ofattbart vilka svängningar folket fått vara med om.

tisdag 19 juni 2012

Kinas historia


När jag studerar mina listor över vad jag har läst under åren, så är det väldigt mycket engelskt, amerikanskt och svenskt. Trots att jag verkligen vill vidga min läsning och hitta författare från andra delar av världen så blir det inte så mycket som jag skulle vilja.  Boken på mitt nattduksbord just nu är dock ett undantag. Lulu Wang kom som flykting från Kina till Holland 1984 och hennes bok "Näckrosteatern", som kom ut 1997, handlar om den så kallade Kulturrevolutionen i Kina. När jag började läsa visste jag ingenting om den här perioden i Kinas historia annat än att jag känner till Mao och jag är fascinerad, om än smått chockad över grymheten och brutaliteten.  Lian är en tonårsflicka, dotter till lärare på universitetet. Hon bor i ett fångläger tillsammans med sin mor och 200 andra intellektuella kineser. Trots armodet trivs hon ganska bra eftersom hon får undervisning av flera kloka och välutbildade lärare. Hon försöker förstå politiken och hitta ett förhållningssätt till allt som händer men även till Kinas historia. Namnet Lian betyder för övrigt näckros på kinesiska. Jag läser och lär mig något nytt på varje sida. Fascinerande är det också att de lyckades driva igenom en sådan total samhällförändring som de gjorde. Skulle det ha lyckats någon annanstans i världen och vad gjorde att det lyckades här? Ja, jag läser vidare och hoppas att jag ska förstå mer.

måndag 18 juni 2012

Sommarmåndag

Semesterns första måndag har H och jag firat med mysmorgon i sällskap med Mamma Mu och Kråkan, besök i Knivsta och som final nu ikväll har jag rensat ett läbbigt avlopp. Ingen vacker syn när jag tog isär röret under handfatet men oh, så tillfredställande när jag satte ihop det hela igen och vattnet slurpade iväg. Vi har lufsat runt på landet i regnet den här helgen. Jag har blivit dödsfiende med ett gäng trädgårdsinvånare som envisas med att äta upp blåklintskotten som just kommit upp i rabatten. Först förstod jag inte varför det blev färre och färre blad för varje gång jag tittade. Sedan började jag ana oråd när jag tyckte att jag såg ett bitmärke och sedan ertappade jag skurken på bar gärning (se bilden...) Nu är det krig och ingen pardon. Jag brukar vara noga med att lära H att man ska vara snäll mot djur och kasta sniglarna i diket när de är på fel ställe, men nu är det ingen nåd. Så fort H tittar bort visar jag med hela handen vem som bestämmer.


Ikväll ska jag mysa med att titta på tredje avsnittet av min nya favoritserie på svt-play, "Barnmorskan i East End". Chummy är min självklara favorit, rolig, klumpig och klok, allt i en karaktär. Jag blir på bra humör varje gång hon dyker upp i rutan. Intressant är också att se miljön och vilken insats barnmorskorna gör där de cyklar omkring i London.

tisdag 12 juni 2012

Sommarlov!

Glad och lite vemodig har jag kramat om mina femmor för sista gången idag. Nu är det sommarlov för dem och jag ska städa klassrummet, börja fundera på hur hösten ska läggas upp och pyssla med allt det där som man aldrig hinner under terminerna. Här är det rätt mycket fotboll för tillfället, fast inte för mig då som passar på att läsa och blogga i stället. Funderar på att skriva ett brev till och med, det var ett tag sedan sist.
Den här smaskiga boken fick jag av klassen idag. Perfekt present så här års.
 





måndag 11 juni 2012

Högläsning

Idag har vi haft sista dagen i skolan. Imorgon är det avslutning och min klass lämnar mig och skolan för nya äventyr. Två år går fort och ändå känns det som om vi camperat ihop i evigheter. Det är helt makalöst vad de har växt på de här åren. Jag kommer att tänka på dem och undra hur det går framöver.
Nu på slutet har jag läst Magda Eggens bok "Jag måste berätta." Det är hennes självbiografiska berättelse om hur hon överlevde andra världskriget och Auschwitz. Hon berättar rakt på sak och utan försköningar om hur hon och hennes familj tvingades upp på godstågen på väg till koncentrationsläger och hur de skiljdes åt. Hennes föräldrar och lillasyster dödades medan Magda och hennes syster Eva överlevde mot alla odds. Man får läsa om lukterna, svälten, de döda människorna som ingen plockar bort och vanmakten. Berättelsen blir ännu starkare av att man också får se foton på familjen, från koncentrationslägret och på judarna med sina davidstjärnor på kläderna. Klassen har lyssnat koncentrerat och upprört. De kan bara inte förstå hur det kan bli så här. En sak som Magda Eggens förmedlar är att lidandet inte tar slut bara för att man överlever. Hon lyckas verkligen förmedla hålet i hjärtat som aldrig läker, känslan av att man alltid är ensam, även med ny familj.

söndag 10 juni 2012

Nu har nedräkningen börjat och snart börjar sommaren på riktigt. Vi fick lov att vara hemma hela förra veckan för att H var sjuk, men nu är vi med på banan igen. När han blivit så pass pigg att vi behövde hitta på något så gick vi till biblioteket. Där frossade vi loss bland hyllorna och kom hem med tre Pettsson och Findus-böcker. Just nu älskar vi dem. Eller som H uttryckte det härom dagen när vi just avslutat "Tuppens minut"
-Mamma, jag tycker väldigt mycket om gubbar...
Vi gillar Sven Nordqvists fantastiska illustrationer, där man hittar något nytt varje gång man tittar, underfundigheten hos gubben Pettson och hans Findus. I filmen "Tomtemaskinen" säger Pettson stolt att
-Du är en katt som heter duga du...
-Neej, svarar Findus, jag heter ju Findus!
Och vem vill inte ha några mucklor som vimsar runt?
                                


måndag 4 juni 2012

"Den amerikanske pojken" av Andrew Taylor utspelar sig i 1800-talets England. Berättaren, Thomas Shield, är lärare på en internatskola. Han hjälper en av pojkarna, Charles Frant, när han blir terroriserad av ett par andra pojkar och blir på så sätt indragen i familjen Frants angelägenheter. Shield blir mycket förtjust i Mrs Frant och har inget emot att vara i närheten av familjen. Men snart inträffar hemskheter och Shield upptäcker att han syltat in sig i en olycklig röra. Jag vet inte om jag ska kalla det här en deckare. På sätt och vis är det det, men ändå inte. Jag blir inte så fast i historien som jag skulle vilja och som jag brukar bli av en bra deckare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör det. Charles Frants ende vän på internatskolan heter förresten Edgar Allan Poe och ja, det är författaren det syftas på. Det är för övrigt han som är den amerikanske pojken. Fast än så länge, i alla fall, så har han inte haft någon särskilt framträdande roll.

söndag 3 juni 2012

Sommarlovslista

Här kommer några tips för bryggan och hängmattan. Även om man inte kan tro att sommaren är på väg när man tittar ut genom fönstret just nu så är vi ju snart där. Det är en salig blandning på böckerna men det gemensamma temat är att man ska bli berörd utan att bli deprimerad och att det ska vara avkopplande läsning. Lisa Genova är undantaget som bekräftar regeln. Historien om Alice gjorde ont i magen några dagar efter att den tagit slut. Men den var ändå så bra att den får vara med på listan...

  • Guldkompassen (Philip Pullman)
  • Brustna hjärtans café (LollyWinston)
  • Fortfarande Alice (Lisa Genova)
  • Oväntat besök på Star Street (Marian Keyes)
  • Kärleksroman (Carina Burman)
  • I det sista regnet (Janesh Vaidya)
  • Det goda inom dig (Linda Olsson)
  • Niceville (Kathryn Stockett)
  • Ensamma hjärtan och herrelösa hundar (Lucy Dillon)
  • En gåtfull vänskap (Yoko Ogawa)
I fredags kväll var det som det som i gamla tider. Eftersom T var borta och H sov så kunde jag krypa ner i sängen och bara läsa och läsa. Ungefär halv ett tog Marian Keyes "Oväntat besök på Star Street" slut. Den handlar om hyresgästerna i ett hus i Dublin. Det är skilda öden som korsar varandra på olika sätt. Berättaren är en mystisk och osynlig varelse som analyserar och filosoferar över de olika karaktärernas historier. Om man läser en Marian Keyes så vet man vad man får och det är inte så ofta jag orkar med att läsa henne. Det är chic lit helt enkelt. Men hon lyckades ändå förvåna mig lite med att få med flera allvarliga ämnen vilket faktiskt gjorde boken lite mer intressant. Men, det är narutligtvis också  kärlek, nattklubbar, sex,kontorsmiljöer, ja det där man förväntar sig av en sådan här bok. Min favoritfigur är Kate,som i inledningen av boken firar sin fyrtioårsdag. Hon har blivit itutad sedan barnsben av sin familj att hon inte är något värd och att hon ska vara tacksam om någon vill ha henne. Det är bara det att när hon fyller fyrtio så händer något. Hon tröttnar helt enkelt på att bli trampad på och börjar protestera vilket får hennes familj och henne själv till viss del, att bli mycket oroliga och upprörda. I slutändan innebär det dock att hon vinner sin egen och andras respekt.

fredag 1 juni 2012

Fredags jerkan

Har  du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Jag har aldrig bokat en resa enbart för att besöka en litterär miljö. Däremot har jag ställen jag drömmer om och skulle vilja besöka för att jag läst om dem. Laura Ingalls Wilders farm, Mårbacka, Strand (där Ellen Key bodde) är några exempel. Shakespears Stratford är ett annat. Jag skulle säkert kunna komma på flera ställen om jag funderade en stund.Några gånger har jag trampat omkring helt av en slump och plötsligt insett att jag vandrat i litterära miljöer. I Stockholm finns det ett antal sådan platser förstås. Områdena där Per Anders Fogelströms figurer slitit och gnott omkring och  trappan där Janne, Peter Pohls huvudfigur i "Janne min vän", med dödsförakt cyklar ner, till exempel. Irland har alltid varit ett favoritland för mig och när jag hade läst Maeve Binchy och kom till Dublin var det inte alldeles fel att promenera på gator som man läst om.