Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

fredag 17 november 2017

Min favorithäst!

Har jag berättat om Rebell? Nej, tänkte väl det.
Rebell är min favorithäst i alla kategorier! Om man vill lära känna henne ska man läsa Börja läsa-boken "Rebell på ridskolan" av Camilla Kuhn. Texten är skriven med versaler i korta meningar.
Ett problem med Börja läsa-böcker är oftast att handlingen blir väldigt skral när man använder enkla och korta ord. Mitt eget barn, och flera andra som jag känner, har haft svårt att förstå tjusningen med att läsa böcker innan man har lyckats komma förbi just den genren. När den första lyckan svalnat över att man förstår hur man gör förstås...
Boken om Rebell bevisar dock att det inte måste vara så! Texten i samspel med de fantastiskt målande och humoristiska bilderna gör att man kan läsa den hur många gånger som helst. Och åtminstone jag fnissar lika mycket varje gång.
Nu vet jag att min humor kanske inte alltid samstämmer med en sex-sjuårings, men jag har testat den på två åttaåringar som tyckte att den var klart läsvärd.

Rebell är mycket nöjd för hon ska få följa med på ridskolan. Hon har kammat manen och hon ska få en egen unge på ryggen!


Men det visar sig sååå mycket jobbigare än man kan tro att trava omkring med en unge på ryggen. Hela tiden måste man tänka på att inte tappa den.



Hoppsan, inte bra att ligga på ungen...

Härom veckan hade jag bokprat med treorna och tipsade om den, och det blev nästan bråk om att få låna boken. Jag ser fram emot att få höra vad de tyckte om den när jag träffar dem till veckan igen.

tisdag 14 november 2017

Första snögubben har kommit till stan

Idag kom första snön, ett tunt puder som knappt täcker marken. Men det har kommit tillräckligt för att minst en snögubbe ska ha fått se dagens ljus i stan. Jag har inte sett den på riktigt, men fått bildbevis.
Hela min tillvaro kretsar just nu runt min kandidatuppsats. Jag kan inte fatta att det är så lite kvar, och ändå så mycket! Hur ska jag hinna allt på de knappa två  månader som är kvar?
Samtidigt händer det en massa roliga saker på jobbet. Hela hösten har jag kämpat för att få lärarna att boka bokprat och andra aktiviteter. Men, det har varit segt.
Men så, förra veckan, blev det som att proppen i ketchupflaskan släppte och plötsligt hade jag fått bokprat bokade i ettan, tvåan, trean och önskemål om bokprat i nian! Förskoleklasserna och lågstadiet kom nämligen på att de ska fira barnboksveckan. Det är jättekul och jag är helt uppihejsan efter varje klassbesök.
Dessutom har jag börjat fila på ett läsprojekt med åttorna efter jul som också får mig att skutta som en yster kalv i juni.
Synd bara att allt kommer samtidigt, och att jag inte riktigt kan njuta eftersom uppsatsen ligger och gnager i mig exakt hela tiden.

Nästa vecka är det författarafton på mitt bibliotek och jag har just avslutat den sista olästa boken av Eli Åhman Owets; "AnnaLisas val". Det blev en dramatisk slutbok om AnnaLisa och hennes antikhandel. Jag tänker inte avslöja mer än så, men det hann hända en hel del.



Jag har också lyssnat på boken "Livet börjar när du inser att du bara har ett! av Raphaelle Giordano.
Kategorierna den hamnat i är feelgood, underhållande, relationer, inspiration och motivation på Storytel. Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska kategorisera den, om jag får välja själv. Det är absolut en lättsam bok, men feelgood vet jag inte, och kanske inte så våldsamt underhållande heller.
Camille är en stressad kvinna, less på sitt jobb och missnöjd med relationen till mannen och sonen. Av en slump träffar hon slentrianologen (japp, sug på det ordet) Claude. Han säger att han kan hjälpa henne att hitta tillbaka till glädjen och meningen med livet. Men hon måste göra exakt vad han säger åt henne. Camille hoppar på erbjudandet och får olika uppdrag som ska hjälpa henne att se positivt på sig själv, andra och livet i stort.
Egentligen känns boken som en självhjälpsbok, förpackad i en lättsam förpackning.
Jag vet inte riktigt varför jag laddade ner den från början, det måste ha gått lite fort. Den var inte vad jag hade väntat mig, men okej. Den fick mig inte att sätta i gång att förändra mitt eget liv, men några tankar har jag nog ändå fått. Saker jag ska fundera mer på när jag tagit tillbaka mitt eget liv någon gång efter jul.


lördag 4 november 2017

Höstlovsveckan har varit skön, för hela familjen. Jag har inte behövt stressa till och från jobbet eftersom jag har vetat att mina killar har haft det bra hemma. De har gjort roliga saker nästan varje dag; bowlat med en kompis, cyklat till Björns hög och utforskat, ätit hamburgare, och igår gav jag mig själv semester från studierna och följde med dem, och kusinerna, till Airhop, den senaste aktivitetsgrejen i Uppsala. Tänk Leos lekland och Turbo, fast bara med studsmattor. Jag var tveksam innan och tänkte att det här kan bara sluta i gipsvagga för  min del. Men det gick bra, har bara lite träningsvärk i vissa kroppsdelar idag. I två timmar studsade vi runt, vuxna som barn. Sedan tog vi oss nästan inte hem för vi var så hungriga och trötta, men glada och nöjda.
I torsdags hade jag bokprat med skräcktema på jobbet. Det blev supermysigt. Tio glada barn från fritids, tillsammans med en lika entusiastisk fritidsfröken, kom och pratade böcker och fikade. De blev till och med kvar mycket längre än bokpratet varade vilket inte gjorde mig något.




Jag har lyssnat på Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra".
Innan jag såg boken och alla mellanstadie- och högstadietjejer som ville låna den, så hade jag ingen aning om vem Therese Lindgren var. Men eftersom boken är så otroligt populär på mitt bibliotek så tänkte jag att jag måste ta reda på vad det handlar om. Therese Lindgren är en Youtubestjärna. Hon vloggar (spelar in videos och lägger ut på Youtube) om mode, skönhet och sitt eget liv. Mycket populär hos ungdomar (och där lät jag som min egen mormor...).
Men, allt är inte glammigt och rosa. Therese Lindgren lider också av ångest, panikkänslor och depressioner.
Boken är en berättelse om hur hon struntade i att hon mådde dåligt, körde på tills hon kollapsade och var tvungen att få hjälp. Det handlar om att det inte är pinsamt eller konstigt att må dåligt, att man kan få hjälp och att det finns ett nytt liv där man kan må bättre.
När jag lyssnade på boken, som hon själv läser, så blev jag förvånad av hur allvarlig, och ibland lite torr, den var och jag undrar hur hennes tonårsfans uppfattar den. Jag tror att den kan hjälpa många som mår dåligt själva och jag tror att den verkligen fyller en funktion. Jag kanske inte tyckte att den var fantastiskt skriven, men budskapet behövs.


onsdag 1 november 2017

Novemberdikten

Månadens dikt är ur en bok med "dikter för yngre människor" av Bengt Berg.

Om längtan

Han längtade tillbaka
till utheten,
sa barnet
när jag öppnade fönstret
för gråsparven

Var finns de utheter
som får våra bröst
att fyllas av längtan
och de ord
som gör språket
till annat än ord?

Ur
Om världen inte fanns
Bengt Berg (1991)


tisdag 31 oktober 2017

Poddtips!

Jag har nördat in på en podd som jag vill tipsa er andra bokfantaster om...
Den heter Förlagspodden  och det handlar om förlagsvärlden. Man kan säga att det är högt och lågt, skvaller och diskussioner. Ibland provocerar de två deltagarna; Lasse Winkler och Kristoffer Lind, varandra och världen i stort. Ibland gnabbas de. Väldigt sällan är de helt överens.
Jag bara älskar att få en inblick i bokbranschen från ett nytt håll som jag inte känner till så bra sedan förut.
Ibland blir jag provocerad eftersom jag tycker att det aldrig kan bli för mycket böcker i världen och för att jag tycker det kliar i kroppen när de diskuterar "misslyckade" satsningar, böcker som aldrig kommer att bli översatta till svenska för att de inte kommer att sälja tillräckligt bra och liknande samtal.
Lyssna och gotta dig du med!

lördag 28 oktober 2017

Höstlov

Så var det höstlov.
Nu när jag bytt jobb så går veckorna så fort och höstlovet har bara ramlat över mig.
På fritids var det Halloweendisco för H igår. Och ikväll ska han och en kompis ut och gå i sina Draculakostymer.
Jag kommer att jobba som vanligt, men försöka hinna det där extra som inte hinns med i vanliga fall; städa, gallra böcker, planera bokprat.
På torsdag är det Lovrys. Då kan man komma och få boktips, ge boktips, fika och umgås.

Den 23 november blir det, som jag nog berättat förut, författarbesök. Då kommer Eli Åhman Owets och berättar om sina feelgoodböcker om Anna-Lisa.
Jag har nu läst alla hon skrivit.
De senaste två var "Hemma hos Bettan" och "Flickorna i speceriaffären"
Om man gillar retroprylar, vänskap och vardagsromantik, ja då är det böcker man kommer att gilla.
Om du vill lära känna Eli Åhman Owets lite mer så kan du läsa om henne här .



fredag 20 oktober 2017

Efter att ha avslutat "Den allvarsamma leken" så känner jag mig lite irriterad och glad, irriterad för att boven i dramat blir Lydia, den oförutsägbara kvinnan som TROTS Arvids alla uppoffringar (jag menar han tänkte ju faktiskt skilja sig efter alla år fast han aldrig hann säga det till Lydia) var otacksam och valde en annan och TROTS att han efter att ha nästan bannlyst henne för att hon umgicks med en annan man när han var med sin fru, kunde tänka sig att fortsätta ligga med henne. Det säger förstås mycket om tidsandan och förmodligen författarens förhållande till kvinnor. Men jag blir ändå upprörd. Kan tänka mig att det finns en del skrivet och diskuterat om det här, så det är väl kanske inte direkt kontroversiellt att bli lite uppihjesan, men ändå.
Glad, blir jag när jag tänker på att det ändå hänt en del på hundra år, även om #metoo-kampanjen just nu är högst aktuell och det är sorgligt att den ska behövas.

Apropå det så tycker jag att det är svårt att förhålla sig till #metoo och annat som snurrar på sociala medier.
Jag förstår poängen med att uppmärksamma det skrämmande faktum att så gott som de flesta, om inte alla, kvinnor blivit sexuellt trakasserade någon gång, och; ja, naturligtvis har jag också blivit det vid ett antal tillfällen. Men jag har svårt för Facebook. Jag har svårt att gilla, skicka styrkekramar och hjärtan när folk berättar hemska, upprörande, sorgliga, glada och väldigt personliga saker om sig själva och sina  liv. Jag har inga problem att känna sympati och empati med dem, eller lyssna, krama och visa sympati när jag sitter i samma rum som någon som berättar. Men, vad säger egentligen ett hjärta på Facebook?! Och när man inte klickar iväg alla de där bekräftelserna så räknas man som en som inte bryr sig. Det är jag övertygad om och har sett bevis på. Men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem och känner med dem, bara att jag inte vill delta i spelet.
Men jag tycker att #metoo har gjort under för öppenheten och medvetenheten. Jag är för diskussionen som följt. Nu hoppas jag bara att det visar sig i folks beteende! Jag hoppas att alla flickor som växer upp nu ska slippa tycka att de måste stå ut med kommentarer, blickar och tafsande karlar. Och jag gör allt för att uppfostra mitt barn till att respektera alla andra människor, och djur.


Och tänk om man efter tio år plötsligt ångrar att man blottlade sig själv, och i vissa fall sina nära?
Ibland får jag ångest för att jag blir för personlig på den här bloggen trots att jag försöker skriva sådant som inte gör något. Och då och då hoppas jag att mitt barn aldrig ska läsa vad jag skrivit om honom, trots att jag försöker skriva fina och roliga saker och aldrig nämner några namn.
Men vad händer den dag då alla våra barn förstår vidden av allt vi delat med omvärlden? Kort, historier, anekdoter och små filmer?
Kerstin Thorvalls söner var arga när de växte upp eftersom hon använde dem i sina böcker, utan att att dölja deras identitet på något sätt. De blev arga med all rätt. Och då var det böcker som långt ifrån alla läst.
Ajajaj, nu blev det ett sådant där långt och upprört inlägg igen. Och jag som bara skulle skriva lite om Arvid och Lydia så här på fredagen...