Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

torsdag 27 juli 2017

Och sommaren går...

Snart har jag klarat av halva semestern och jag är helt inne i semesterlunken. Vi har hunnit mycket de här två veckorna. Vädret är aningens ostadigt, men tillräckligt fint och varmt för att vi ska hunnit bada, fjällvandra, åkt på bryggturer och sådant.
Alla kusinerna har hunnit åka hem igen, deppigt men vi har tremänningarna kvar. Igår badade vi med dem och då visade mig den kluriga femåringen hur man fjärilssimmar. Hon satte händerna i kors i vattnet och viftade med dem så där som man gör när man ska härma en fjäril. Jag tyckte det var oerhört logiskt och finurligt. Jag menar, vad skulle annars fjärilssim vara?
Vi fjällvandrade i Marsfjällen. Det var vackra, ganska höga fjäll. Fina och torra leder och väldigt mycket folk. Min syster och jag blev omedelbart sugna på att läsa om Bernard Nordhs serie "I Marsfjällets skugga". Som tur är finns böckerna i mammas och pappas bokhylla sedan farfars tid. De är nog inte helt lätta att hitta på ett bibliotek. Vi tältade vid den här lilla sjön. På morgonen klättrade mina killar uppför berget ni ser. De kom ända ovanför grässluttningen.

Jag har läst tredje delen i Melina Marchettas fantasyserie om landet Lumatere.

I "Quintana of Charyn" knyts historien ihop.Drottningen Isaboe och hennes Finniken försöker styra sitt land och skapa fred. Froi är på jakt efter sin Quintana, prinsessan  som anses vara galen och som är förutspådd att föda det barn som ska bryta hennes rikes förbannelse. Som ni förstår är det helt omöjligt att sammanfatta den här boken, eller bokserien. Den måste läsas. Jag älskar Melina Marchetta och har läst allt av henne, om hon nu inte har hunnit släppa något nytt jag har missat. Hon beskriver människor och relationer så att man inte kan låta bli att tycka om dem. Det är spännande och oförutsägbart, men man känner igen hennes stil ändå . Den är så pass bra att jag en bit in i den hade glömt att den är på engelska.

Just nu läser jag
Det är en feelgood som är kul och lättsmält, men förvånad konstaterar jag att jag inte är så fängslad som jag trodde att jag skulle vara...


söndag 16 juli 2017

Nästan sju timmar i bil, ensam, var på inget sätt jobbigt eller ensamt när jag hade Marie Rickardsson i öronen när hon läste Jonas Moströms "Trogen intill döden", tydligen den fjärde boken om Nathalie Svensson och Johan Axberg och de övriga i Rikskriminalens gärningsmannagrupp. För mig var det den första boken av honom men jag tror inte att det gör så mycket om man läser dem i fel ordning. Jonas Moström är en populär och ständigt utlånad författare på biblioteket så jag tänkte att jag måste ge honom en chans. Det var spännande och bra och precis vad man kan förvänta sig av en bra deckare. Som en extra krydda rör sig personerna i Uppsala och Östersund med omnejd och det är ju alltid kul när man kan se miljön framför sig. De stökar också på nere i Skåne, får jag väl säga för ordningens skull. Efter att ha undersökt saken så har det visat sig att författaren är född i Bräcke men bor numera i Stockholm och det förklarar ju saken.
Allt börjar med att en känd fotbollsspelare hittas död i sin säng, men en blå ros på bröstet. Först misstänker gärningsgruppen att ett känt motorcykelgäng är inblandat eftersom fotbollsspelaren dels har blivit ihop med gängledarens före detta flickvän, dels delar manager med gängledarens bror.  Men när fler offer dyker upp, med blå rosor på bröstet, så kompliceras bilden.

torsdag 13 juli 2017

Äntligen!!! Nu är det semester för hela slanten, även om jag inte riktigt har hunnit känna hur det känns än. Imorgon när jag vaknar ska jag sätta mig i bilen och köra norrut. Igår kväll skaffade jag Storytell så jag ska kunna lyssna på någon ljudbok på vägen. Det kommer nog att bli trevligt.

"Endera dan" av Birgitta Stribe är en typ av bok som borde ha en egen genre, om den inte redan har det. En svensk, lättsam, vardaglig roman om en kvinna i medelåldern som har fastnat i vardagen. Hon är vanlig, gift sedan länge med en tråkig karl som lika gärna kunde ha varit en möbel, vuxna barn som lever sitt eget liv. Hennes liv har gått i stå. Ja, nu beskriver jag genren i stort, men om jag petar in lite fler detaljer så handlar det om Britt-Marie. Hon är en frilansjournalist som sällan får jobb. Hon anstränger sig alltid för att hålla sig väl med sina mer dominerande väninnor, chefer och andra . Till på köpet så har hon väldigt mycket problem med sina fötter och oerhörda komplex för desamma. Jag har lite svårt at ryckas med i den här typen av böcker, det erkänner jag. Förhoppningsvis är det för att jag, tack och lov, inte har hunnit fram till den fasen i livet och därför inte riktigt kan identifiera mig med Britt-Marie och de andra tanterna.

onsdag 12 juli 2017

Och så lite sommarpoesi

För att skapa en prärie krävs klöver och ett bi
Och drömmeri.
Blott drömmen räcker också,
Om bina är få.

-Emily Dickinson-


Nu är det bara en ynka arbetsdag kvar! Sedan far jag som blixten till familjen, myggen, sjön, bryggan och allt annat som gör sommaren värd att leva!
Idag har det kommit bilder på hur barnen har bakat tunnbröd. Jag längtade sjukt mycket efter dem när jag såg det. Och som vanligt vid sådana tillfällen så tänker jag på min farmor, som lärde mig baka tunnbröd för länge sedan. Hon skulle ha varit så stolt över alla sina barnbarnsbarn som för traditionen vidare.
Trots allt är det inte så hemskt att jobba. Jag städar, gallrar böcker (har ni förresten hört den upprörde Janne Josefsson om hur biblioteket i Botkyrka bränner Astrid Lindgrens Pippi -böcker? Om inte så kan ni läsa läsa här .)
Botkyrka kommun har svarat med att man måste gallra lika många böcker på biblioteket som man köper in. Annars blir man snart översvämmad plus att man måste byta ut utslitna böcker emellanåt. De påpekar också att de köpt in nya Pippi- böcker men att där är Pippis pappa Söderhavskung och inte negerkung.
Ibland kan jag känna att Janne Josefsson är som en parodi på sig själv... Han har avslöjat många saker som behöver avslöjas, men ibland blir man bara utmattad.



Wisti


måndag 10 juli 2017

Idag ska jag ge er två riktigt bra tips på faktaböcker. Den första kommer från en låntagare på biblioteket. Jag brukar ha veckans boktips där jag (oftast) och andra låntagare ger olika tips. När jag läste om den här boken blev jag genast sugen på att läsa och att jag gjorde det ångrar jag inte.

Dave Goulson är en hängiven humlefantast. Redan som barn var han fascinerad av insekter och andra djur. Han ägnade timmar och timmar åt att samla in och undersöka alla sorter han kunde hitta. Nu är han forskare och professor och älskar fortfarande sina humlor lika mycket.Med humor och självironi berättar han om humlornas värld, deras miljöpåverkan varvat med personliga erfarenheter och små anekdoter i sin bok "Galen i humlor". En sådan här bok borde inte vara spännande, rolig och fängslande, men överraskande nog så är den det!
Om någon skulle fråga mig så skulle jag inte säga att insekter är ett av mina större intressen. Men efter att ha läst det här så måste jag nog ändå säga att humlor numera är ett favoritdjur och ett intresse!


"Häxans trädgård" av Hella Nathorst-Böös
   är läsvärd för den som är intresserad av ätliga växter, naturmedicin  historia och då kanske främst kvinnohistoria. Lite religionshistoria och folktro får man sig också till livs. Varje växt presenteras med bild, hur den använts historiskt sett, vad man har trott att den varit bra för och vilka nyttiga ämnen växten innehåller och vad den kan användas till. Jag gillar verkligen att få en översikt och helhetsbild över växterna.


söndag 9 juli 2017

Regnet smattrar mot altanfönstren och jag har snart läst ut en fantastisk "regnig dag på altanen-bok".
Det börjar med att Tess och hennes kompis Doll är ute och tågluffar i Italien. De är arton år och hela livet ligger framför dem. Tess ska börja universitetet efter sommaren, bo i studentrum och leva livet. Sista dagen på resan ber hon en kille ta ett  kort på sig och Doll som ett minne. Det gör han och det är inte mer med det. Killen heter Angus och är i Italien med sina föräldrar. Han tycker att Tess är söt, men han är alldeles för blyg för att ta kontakt.
De åker hem, på varsitt håll, och tänker inte mer på varandra. Boken följer sedan Tess och Gus (som han kallas) under flera år. Deras vägar korsas med jämna mellanrum, men de möter aldrig varandra.
Jag rekomenderar varmt boken. Den ger mig en varm och glad känsla i kroppen, trots att de båda huvudpersonerna inte alltid har det så lätt. Jag gillar mycket att det inte är de stora dramatiska händelserna i livet som alltid får ta plats utan att livet rullar på och det är vardagssakerna som styr personerna i olika riktningar. Boken är fortfarande inte färdigläst, men jag tror nog att det ska gå bra på slutet.