Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

måndag 19 februari 2018

I stället för att träna själv...

När man inte orkar träna själv och dessutom har en snuva i kroppen, då är modellen att man laddar ner en stegräknare och läser Martina Haags bok "Heja, heja! Då känns det nästan som att man har tränat lite ändå.



lördag 10 februari 2018

Äntligen lördag igen!
Hemma hos oss tittade vi på Karate Kid igår. Jag såg den aldrig när den kom, det är många filmer och tv-serier som jag missat under min uppväxt. När jag berättar att jag inte sett Hulken, inte Karate Kid och inte familjen Macahan mer än möjligtvis någon liten snutt, så får jag väldigt medlidsamma blickar från vissa i familjen vars barndom uppenbarligen var betydligt mer cool. Eller så var det bara det att det fanns storebröder i närheten. Jag visste alltid när jag var liten att jag borde ha haft en storebror om det funnits någon rättvisa i världen, och jag hade tydligen rätt.
Nu lyckades jag inte riktigt se hela igår heller eftersom jag råkade somna lite i mitten. Faktum är att jag väcktes av rejäla snarkningar och pinsamt nog insåg jag att de kom från mig själv. Kanske inte första gången det händer heller.
Igår var det handledning och jag har nu en lista på vad som ska åtgärdas före inlämning så nu är det bara att kämpa på. Bättre i alla fall att veta exakt vad som ska göras än att bara veta att man borde göra något.

Jag fortsätter med del fem i "The mortal instruments", "Förlorade själars stad". Nu börjar jag dock tröttna lite, så jag kanske sticker emellan med något annat innan jag läser sista delen. Apropå det, så insåg jag just att jag nog slagit rekord i att använda ordet DELEN i mitt förra inlägg. ber om ursäkt för det. Vissa gånger går det fort när jag skriver.
Mörkret kryper närmare för varje sida i boken, och jag orkar nästan inte med allt elände. Som tur är så förstår jag ju att det kommer att gå bra, någonstans i sista kapitlet i sjätte boken. Frågan är bara hur jag ska orka läsa ända dit...

onsdag 7 februari 2018

För flera år sedan började jag läsa serien "The mortal instruments" av Cassandra Clare, en ungdomsfantasy i sex delar. Jag tog mig då igenom tre delar, tjocka som tegelstenar, men sedan blev det inte mer. Men så häromveckan så lånade jag hem de tre sista delarna från biblioteket och bestämde att nu ska jag ta  mig i mål. I helgen var vi ju i Romme och min familj hade två härliga dagar i backen och jag hade två härliga dagar i lodgen, med Clary och de andra halvmänskliga varelserna i "Fallna änglars stad", den fjärde delen i serien. Det var första gången på evigheters evighet som jag fick sitta två hela dagar och bara läsa och dessutom läsa en riktig bladvändare! Faktum är att jag hade glömt hur det kändes att bara släppa verkligheten och få sjunka in i en helt annan värld. Det var så skönt!
Clary tränar för att bli en riktigt bra skuggjägare. Jace, pojkvännen som hon ett tag trodde var hennes bror, tränar  henne. De borde vara lyckliga men Jace klandrar sig själv för saker han gjort och tillåter sig inte att vara lycklig. Kompisen Simon, som blev biten av en vampyr och nu själv är vampyr, kämpar för att hitta sin plats i tillvaron utan att behöva ge upp sin familj och vänner. Han dejtar för övrigt både en skuggjägare och en varulv, vilket blir aningens komplicerat. Samtidigt som de olika karaktärerna kämpar med att hitta sina identiteter och platser i tillvaron så kämpar de mot alla de onda krafter som finns bakom varje hörn.
Förutsägbart, men sjukt spännande!



På fredag har jag min absolut sista handledning. Därefter är det två veckor då jag kan putsa på det som handledaren tycker jag behöver och sedan ska det lämnas in.  Och jag har ingen energi till någonting överhuvudtaget. Plötsligt är det som om jag inte orkar stå upprätt om dagarna. Jag gör det jag måste och inte en sak extra. Träning är inte att tänka på, vill inte sticka, orkar knappt läsa och orkar inte med familjen. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad som är fel på mig. Problemet är att det inte finns utrymme för att lägga mig ner under en filt, som jag egentligen skulle vilja, och bara vegetera. Allt rullar på som vanligt och jag får med våld på mig själv göra allt det som måste göras.
Så! Nu har jag tyckt synd om mig en liten stund. Då fortsätter vi med väsentligheterna.

Jag har läst Jessie Burtons andra bok; "Musan", Ni kommer kanske ihåg hennes förra; "Miniatyrmakaren", en hyllad bok som på ett sätt gjorde mig lite besviken. Kanske var förväntningarna aningens för höga. "Musan" tycker jag däremot väldigt mycket om! Dels utspelar den sig i London 1967 dit den unga Odelle kommit från Trinidad för att med sin väninna skapa ett nytt liv. Hon får jobb som sekreterare hos Marjorie Quick, en gallerist.
Dels utspelar sig handlingen i Spanien 1936 dit Olive, dottern till en känd konsthandlare kommit med sina föräldrar. De parallella historierna korsar varandra genom en tavla vars existens påverkar livet för de två unga flickorna till den grad att inget blir sig likt igen för någon av dem. Jag vill inte avslöja för mycket utan säger bara; LÄS!!!!


fredag 2 februari 2018

Fredag kväll...

Arbetet med uppsatsen går sakta framåt. Jag har tappat farten igen, det är som att ha fått mjälthugg tio meter från mållinjen i ett lopp. Plötsligt vet jag inte hur jag ska komma i mål. Fast det måste jag, för om en vecka har jag den sista handledningen och sedan ska det lämnas in. Vi väntar just nu på kaninvakten. När vi fått i oss middagen ska vi förhoppningsvis kunna hämta T som kommer hem från Barcelona, har varit en vecka där på jobbmässa. Sedan ska vi sätta oss i bilen och köra till Romme där det blir skidhelg med kusinerna. Det ska bli trevligt även om chauffören (jag) gruvar sig för två timmars vinterkörning i mörker. Ingen favoritsysselsättning.
Jag har inte heller tänkt åka skidor. Förra påskens traumatiska krampupplevelse, som jag råkade ut för under första åket, lever fortfarande alltför färskt i minnet.  Med åren och åldern har jag också insett att det går att säga nej till saker. Man måste inte gilla slalom, eller äventyrliga vattenruschbanor, eller andra saker som jag  ofta låtsas gilla.

Så till böckerna...
Idag blir det ljudböcker för hela slanten. Hinner lyssna mycket mer än jag hinner läsa just nu.

Jag fortsätter på min resa genom Selma Lagerlöfs sagor. Nu har jag lyssnat till "Herr Arnes penningar". Lika bra som de tidigare böckerna jag läst av henne. Men, tänk  att jag aldrig fattat att det är rena spökhistorier det handlar om. Och inte är det några lyckliga slut heller. Men bra! De håller än. Jag förstår ju varför hon fick sitt Nobelpris.

En helt annan bok är självbiografin av och med Sanna Bråding; "För mycket av allt".
Sanna Bråding är en sådan där person som jag alltid haft förutfattade meningar om. Kaxig, utåtagerande, påstridig...och inte blev det bättre när man hörde att hon åkt fast för knarkinnehav. För den som inte känner till henne är hon för övrigt skådespelerska och radiopratare i p3 på Sveriges radio.
Just för att jag tycker att man ska utmana sina fördomar och för att det också kittlar nyfikenheten att höra hennes version av allt så tog jag mig an boken. Och, som det ju alltid blir, så får allt sin förklaring. Hon berättar om en uppväxt som högpresterande, med dålig självkänsla. Som tonåring fick hon en roll i tv-serien "Skilda världar" . Hon älskade sitt jobb och allt som följde med det, men klarade samtidigt inte av det, utan utvecklade anorexia. Och det var bara början. Hela hennes liv fram tills för några år sedan har kantats av ångest, olika flyktbeteenden och missbruk. Idag är hon ensamstående mamma till två små pojkar och verkar ha fått ordning på livet.

Min sista bok att redovisa för idag är ytterligare en av Agneta Sjödin. Under jullovets snöskottning hade jag en annan av hennes böcker i öronen. Nu har jag lyssnat på "En kvinnas resa" och det är hon själv som läser. Det handlar om den osäkra och ledsna Maria som får i uppdrag av sin "mästare", oklart vem han är, att göra en pilgrimsvandring genom Spanien, i nästan åttio mil, med Santiago de Compostela som mål. Man får helt enkelt följa Maria på de dammiga grusvägarna, hennes tankar och insikter. Hon får nya vänner längs vägen och funderar mycket över livet. Boken är i ungefär samma stil som de andra jag läst av henne. Budskapet är att man ska lyssna på sig själv och vad man innerst inne behöver och vill ha.

tisdag 30 januari 2018

Vad vårdar du i februari?

Ulrica i bloggen Kulturkollo vill veta vad vi vårdar mer än barn i februari, apropå att det kallas Vabruari?
Det är en fråga som tål att funderas på. Jag tänker nog vårda mig själv, göra lite mer av sådant som jag längtar efter, läsa bra böcker, sy på mitt lapptäcke och mysa. Jag vill också vårda min familj som jag inte riktigt hunnit med det sista året. Mina studier har gjort att jag helst velat vara helt ensam med en ljudbok eller podd i lurarna de få lediga stunder som jag har haft. Strax före jul vaknade jag som ur en dvala och kom plötsligt ihåg att de kanske vill vara med mig och att jag nog faktiskt vill vara med dem också lite mer.
Jag är ju fortfarande inte riktigt i hamn med  uppsatsen, men jag försöker vara effektiv när jag väl sitter och skriver och släppa tankarna på den när jag är ledig.

lördag 27 januari 2018

Det är lördag och jag har jobbat idag.
Ute skiner solen och det låg ett tunt istäcke över världen när jag med hjärtat i halsgropen cyklade till bussen. I kväll blir det middag med systrar och kusiner.


Jag vill tipsa om två barn- och ungdomsböcker igen. Just nu blir det många böcker i den genren eftersom jag snart ska påbörja ett läsprojekt med årskurs 8.




"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson läser jag just nu. Alba har bott med sin mormor och morfar sedan hennes mamma dog. Alba tillhör en mycket speciell och hemlig släkt där kvinnorna kan styra andra människor genom att skriva ner vad de vill ska hända. Förmågan kommer när man är arton år genom en särskild ceremoni. Ceremonin brukar mest vara en formalitet som ingen av kvinnorna brukar misslyckas med. Men det är precis vad som händer Alba och från att ha haft en tydligt utstakad väg i livet så blir plötsligt allt osäkert och oförklarligt.
Först tyckte jag att boken påminde om "Skämmerskans dotter", den fantastiska boken av Lene Kaaberböl. Men nu när jag hunnit läsa en bit så har jag insett att det här är en helt annan berättelse, men minst lika spännande. Det är en bok för högstadiet och uppåt, skulle jag säga.
En mycket bra debut!




Min andra bok är mer för mellanstadiet och heter "Spetälskesjukhuset" av Camilla Lagerqvist. Det är en spännande spökhistoria som utspelar sig i Järvsö, på det gamla sjukhuset som användes för patienter med spetälska, eller lepra som det kallas idag, fram till någon gång på 40-talet. Ellys mamma har dött, pappan är borta med sitt arbete och Elly hälsar på sin farmor i Järvsö. För att utmana sig själv känner Elly på dörren till sjukhuset, som nu används som ett boende för psykiskt sjuka. Patienterna är på en resa så huset är tomt. Men dörren går upp och där inne finns en flicka som heter Saga.
Jag gillar böcker som både innehåller en spännande historia och samtidigt berättar något för läsaren som "är på riktigt". Camilla Lagerqvist är bra på det!