Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

tisdag 14 augusti 2018

Ett sätt att veta att tiden går är de återkommande händelser som plötsligt dyker upp och som ofta ger mig känslan av att livet går så fort. Julen är en sådan, ens egen födelsedag och så älgjakten. I vår familj börjar jakten varje år med ett par, tre utflykter till skyttebanan. Jägaren i familjen är alltid stressad och tycker att han borde åka dit minst dubbelt så många gånger. Men så blir det aldrig. Å andra sidan behövs det aldrig för han får alltid till det på slutet.
Förra året var jag hurtig och tog en långpromenad med "Den Löwensköldska ringen" i öronen.

Ikväll var det dags igen, det duggregnade vilket förtog lite mina promenadambitioner. I stället har jag avslutat en bok där Selma Lagerlöf också är inblandad. "Alma på Mårbacka" är en riktigt intressant bok skriven av Matts Nilsson. Den handlar om Selma och Mårbacka utifrån hennes husjungfru Almas ögon. Alma jobbade på Mårbacka under några år på 1920-talet och hon var mamma till Matts Nilsson. Boken bygger på Almas minnen, dokument, brev och fotografier från tiden. Vi får veta hur vardagslivet var, vad man åt, hur dagarna såg ut och husets och gårdens historia. Allt sådant där tycker jag är fascinerande och min dröm att någon gång besöka Mårbacka har förstärkts ännu mer.

Rainbow Rowell är en sådan där författare som gör mig glad i själen att läsa. Hennes ungdomsbok "Eleanor och Park" rekomenderar jag varje gång någon frågar efter en bra ungdomsbok. Nu har jag läst "Komma fram" vilket nog kanske räknas mer som en vuxenbok, jag vet inte riktigt. Georgie är gift med Neil och de har två barn. Georgie skriver komediserier för tv tillsammans med sin parhäst Seth. Det är snart jul och familjen har bokat biljetter hem till Neils mamma. Saken är bara den att Georgie och Seth har fått världens chans att få skriva en ny serie, serien de alltid har drömt om. Men det betyder att de måste sitta hela julen och jobba. Neil blir arg och åker med barnen ändå och vägrar svara i telefon. Georgie ringer och ringer men får inte svar förrän hon av en slump ringer från sin mammas fasta telefon. Neil svarar, men han är 15 år yngre och Georgie förstår att han svarar utifrån att de är nykära. Hur förvirrat och snurrigt det än låter så får Rainbow Rowell det att fungera. Jag köper hela upplägget och dras med i historien och kan inte sluta läsa. Trots att den egentligen inte går att jämföra med "Eleanor och Park" så är det i stort sett lika bra och man känner igen sättet att skriva. Nu måste jag kolla upp om det finns fler böcker av henne!



fredag 10 augusti 2018

Så var det fredag igen och jag är ledig. Killarna sover och jag och kaninen morgonmyser till ljudet av regnsmatter på altantaket. I natt har jag kört motorbåt med en bäver framför mig. Jag liksom föste den framför mig. Lite underligt kan man tycka, men det var flera bävrar och båtar på sjön så jag var i gott sällskap. Jag hade inte ett dugg dåligt samvete för att jag tvingade en bäver att hetssimma. Däremot ångrade jag mig i drömmen för att det visade sig att den hade kläder på sig och det kändes inte helt okej.
Imorgon blir det kräftskiva här. Det ser vi fram emot. Idag hade vi tänkt oss en badutflykt, men vädret just nu inbjuder inte riktigt till det så vi får se vad som händer.

   Bildresultat för novellix heder



Jag har läst två noveller igen.
"Allt har sin tid" av Alva Dahl, som spännande nog var med och startade Novellix 2011. Hon är översättare och doktorand i nordiska språk i Uppsala. Novellen är tankeväckande. Vad händer om man råkat ut för något för länge sedan och sedan möter förövaren i ett helt annat sammanhang? Hur reagerar man?

Min andra novell är skriven av Jens Lapidus och heter "Heder". 30 sidor Lapidus känns ganska lagom för mig som inte riktigt klarar av den undre gangstervärlden i någon större dos.


"Varför kom du inte före kriget" är skriven av Lizzie Doron och är en roman om hennes mamma Helena och uppväxten i Israel efter andra världskriget. Elizabeth, och hennes mamma ännu mer, är överlevare. Boken är en kärleksförklaring till mamma Helena som försöker skapa ett nytt liv trots allt som hänt. På sitt egensinna och oböjliga sätt vandrar hon genom tillvaron med högt huvud och djupa sår. Boken har vunnit flera priser och läses enligt baksidestexten i alla israeliska skolor. Det är en sådan där bok som får en vilja att gråta, men samtidigt stärker ens tro på överlevnad. Alla borde läsa den för att förstå vad det kostar att överleva!

tisdag 7 augusti 2018

Ikväll har H en övernattningskompis och stämningen är på topp. Jag har haft ytterligare en lugn dag på jobbet. Ganska skönt med mjukstart för sedan vet jag ju att det blir ett ökat tempo när allt kommer igång på riktigt. Telefonen har inte funkat idag heller. men vid fyratiden kom en kollega med en ny. Efter ungefär fyra minuter ringde en tant och ville beställa en bok. Undrar hur många gånger hon har ringt under dagen...?

Jag gillar Emma Hamberg. Hon är en författare som är lättsam men ändå inte ryggar för sanningar emellanåt. Hennes Rosengäddaserie är bland de härligaste feelgoodböcker jag vet. I sommar snubblade jag på en av hennes äldre böcker, med kåserier och fyndiga bilder med kommentarer. Boken heter "Det är insidan som räknas" och temat är hur det är att vara kvinna, mamma, sambo, ja, allt det där man ska vara hela tiden. Hon för fram budskapet att man inte behöver fixa allt, vara världsbäst och vara lyckad. Jag tycker alltid om när jag påminns om det. För vem är perfekt? Inte jag i alla fall men jag vill gärna vara det. Och det är, som vi alla vet, fruktansvärt jobbigt att aldrig nå riktigt i mål och vara bra nog. När det egentligen är så att man räcker och att ens bästa är bra nog! Så läs boken och andas ut! Vi duger!

Bildresultat för det är insidan som räknas bok

måndag 6 augusti 2018

Bokhandel, vänner och kärlek. Och så en katt.

Så var man igång med jobbet igen. Det har varit en mycket lugn dag och jag har varit helt för mig själv när jag ställt upp böcker, läst barnnyheter och planerat höstaktiviteter. Telefonen verkar trasig, den går inte att ladda vilket gjorde dagen ännu mer fridfull (även om jag kände mig tvungen att mejla till mina kollegor och tala om att jag inte gick att nå den vanliga vägen).
Här hemma har det varit rätt skönt också har jag förstått. Temperaturen, som jag uppenbarligen inte kan sluta tjata om, har varit perfekt idag. I morse tog jag till och med på mig en liten sommarkofta när jag cyklade till bussen, fast det var lite överdrivet. Lite funderar jag på hur det ska gå för den övriga familjen att komma in i vardagslunken igen, om två veckor förvisso men ändå...
Den käre nioåringen har helt anammat den softa semesterstilen, är uppe halva nätterna, sover länge, hoppar helst inte ur pyjamasen före lunch. Härom dagen när jag tjatat flera gånger om något, förmodligen att han skulle borsta tänderna, gå med soporna eller något, så tittar han upp på mig och säger med beklagande och något uttråkad röst att
- det är inte det att jag hör dåligt, jag lyssnar bara inte.
Japp, där fick han sista ordet. Det fanns liksom inget att svara på det mer än att han slog huvudet på spiken.



"Bokhandeln på Riverside drive" av Frida Skybäck är en av de bästa böckerna jag har läst i år. En feelgood som är lite mer oväntad, lite mer djupbottnad än de övriga feelgoodromanerna jag har läst på senaste tiden och jag har ju läst ett antal. Det är inte det att de andra var dåliga, det är den här som är bättre! Efter att Charlottes man Alexander dött så är företaget som de skapat tillsammans det enda hon lever för. En dag får hon veta att hon ärvt ett hus i London där bland annat en bokhandel huserar. Charlotte övertalas att åka några dagar till London för att ordna upp arvet. Väl där fångas hon av staden, bokhandeln och människorna. Hon blir nyfiken på sin moster som arvet kommer ifrån. Hon har aldrig träffat mostern och hennes mamma har aldrig pratat om henne.
Så bra!

PS: Tips från en som lärt sig den hårda vägen...Skriv aldrig ordet "rumphuggna" i en inledande bloggmening. Konstiga besök har noterats...Hm...

torsdag 2 augusti 2018

Mina inlägg blir en aning rumphuggna, kortfattade och inte så genomarbetade just nu. Det beror på att jag känner mig sjuk i värmen. Hjärnan fungerar inte och jag vill helst bara stå i duschen, med kallt vatten rinnande. Jag ska trots allt inte klaga. Det finns många, äldre sjuka och sådana med päls som nog lider mer.
De senaste två dagarna har jag mest suttit i skuggan och läst och drömt om höststormar. Speedy ligger under soffan med rumpan på en kylklamp och nosen mot vår lilla golvfläkt. Igår låg han, inne på toan, i sin resebur, med en kylklamp under magen i över en timme och vägrade kliva därifrån. Rörde sig bara när vi kom med vatten och hösnacks.

Nora Roberts lyckades inte riktigt den här gången tycker jag. Hennes senaste "På öppet hav" innehåller alla de klassiska Roberts-elementen, men det saknas känsla bakom orden. Och då har hon ändå fört in vissa allvarliga teman, som fosterhemsplaceringar och misshandlade barn. Ingen stor skillnad i kvaliteten, Roberts är alltid Roberts på gott och ont, men ändå...

Lucy Diamonds debut "Strandcaféet" var bra. Inga översättningsmissar som i "En sommar i Brighton" utan bara lättläst feelgood. Evie Flynn, familjens svarta får som alltid misslyckas och hamnar fel i livet är en person lätt att tycka om. När hon ärver ett café i Cornwall av sin moster så tror alla att det ska gå åt skogen, men med vänlighet, envishet och jädrar anamma så går det ganska bra ändå.




tisdag 31 juli 2018

Familjen samlad igen!

Allt är som vanligt igen. Kaninen flämtar i värmen och fukten. H har fått hit sin bästis och de tjoar och fnissar. T fixar med olika pyssel och jag är mycket nöjd över att vi är samlade igen.
 Bildresultat för guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Igår var jag på bio och såg en film som jag längtat hela sommaren efter att få se. Och den var väl värd sin väntan! Jag pratar förstås om "Guernseys litteratur-potatisskalspajsällskap". Jag läste boken för så pass länge sedan att jag hade glömt de flesta detaljerna. Men den var lika bra som jag mindes i alla fall. Andra världskriget har just tagit slut. Författaren Julie bor i London när hon en dag får ett brev från en man på Guernsey. Han har en bok som Julie en gång ägt och nu undrar han om hon kan hjälpa honom få tag i en till bok av samma författare till bokklubben han är med i. Julie blir nyfiken och efter lite brevväxling beslutar hon sig för att hälsa på bokklubben, ett beslut som kommer att påverka henne mer än hon anar. Det var en sådan där film som gjorde mig glad och varm (på ett mindre svettigt sätt än sommaren) inombords. Och jag blev mycket sugen på att läsa boken igen.

Bildresultat för manglade dukar och vikta servetter  Bildresultat för midnattsflickor
Under sommaren har jag lyssnat på två ljudböcker. Dels "Manglade dukar och vikta servetter" av Ewa Klingberg och "Midnattsflickor" av Jonas Moström. Två böcker som var trevliga att lyssna på men som nog inte kommer att stanna kvar så länge. Fast jag ska läsa flera böcker i serierna.



lördag 28 juli 2018

Lördag förmiddag och jag har haft en riktig mysmorgon i min ensamhet. Förhoppningsvis kommer familjen hem snart (jag längtar) och jag borde städa lite. Men jag kanske kommer undan med att rafsa ihop det värsta. Det känns skönt att kunna skylla på värmen. Igår kväll gick jag ut för att titta på "blodmånen" som alla pratat om men jag såg den inte. Antingen var det för mulet eller så var jag för sent ute. Jag kör på teorin om mulet, för jag såg ingen vanlig måne heller.

Läser ni Novellixnoveller? Om inte så kan jag verkligen rekomendera er att testa det. Det finns så mycket att välja på och det passar perfekt när man är mellan två böcker, ska åka buss eller bara vill vila från boken man just då läser.
De här tre har jag läst i sommar.

"Innan allt har blommat ut" av Inger Frimansson
"Hiwa" av Augustin Erba
"Krig eller fred" av Silke Scheurmann