Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

fredag 30 december 2016

Drygt en dag kvar av 2016 och det börjar göras sammanfattningar och bokslut. För min egen del blir det nog inga nyårslöften. De brukar vara så svåra att hålla. Men lite önskemål och förhoppningar inför det nya året har jag såklart.
Året har haft både uppåt- och nedförsbackar. Mitt nya jobb är ju den största nedförsbacken och det bästa som har hänt mig på väldigt länge.
Trump  miljöförstöringen och flyktingpolitiken får väl ses som de tyngre uppförsbackarna man kan hamna i. Men, just att det är så genomusla saker som har hänt har ju också gjort att människor tvingats att ta ställning och säga ifrån. Och det räcker inte ens att säga ifrån, läget har blivit så akut på olika fronter att man märker att folk börjar göra saker som motvikt till det usla.
Jag hoppas att 2017 blir året då vi inte bara förfasar oss utan att det är det år då vi gör en massa bra, förnuftiga saker!

På bokfronten har jag några små förhoppningar. Mitt mål är att läsa lite fler manliga författare, att plöja några klassiker (kanske "Röda rummet" som har legat på läslistan rätt länge vid det här laget). Jag ska också försöka läsa lite mer poesi har jag tänkt. Det blir nästan aldrig av att läsa dikter och det är så synd när det finns så mycket bra.
Bara för det ska ni få en dikt  av Elsie Johansson som jag tycker om. Den är ur "Potatisballader" som kom 1981och handlar om hennes uppväxt och förhållandet till föräldrarna, i första hand pappan. Jag har valt den för att det handlar om Uppsala och jag tycker om känslan av försiktig glädje i den. Den som läst Elsie Johansson känner igen sig.

Hatade ingen.
Älskade mamma.
Trodde på Gud.
Släpade på böcker och sopade farstun. Tänkte
att en dag är jag äntligen framme.
Visste inte var.
Det kom som små ilningar ibland av förväntan.
Bubblor av en glädje.
Det kunde skämma till
som av ljus ifrån en rymd.
Det satt i dörrhandtaget på Stadsbiblioteket,
det fanns i själva fukten på gatorna ibland.
Jag kände det i vinden. Jag hörde det i bruset.
Det luktade från väggarna.
Det satt som en svikt i stegen
när jag gångade på broarna
över Fyrisån.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar