Feelgood? Njae, kanske inte...

Den här boken har jag läst efter en rekomendation från en låntagare på biblioteket. En man som sa åt mig att den var en rolig och lättsam feelgood-bok. Samma sak står för övrigt på baksidan av boken. Jag tog den och tänkte att det skulle passa perfekt så här i julhelgen.
Men, nja, feelgood kan jag inte säga att jag tyckte att det var.
Lättläst och bra, javisst. Men personerna är; en alkoholist, en olycklig och stel prästfru, en dömd sexförbrytare, en mobbad och ensam poet, en misshandlad kvinna och en tonårstjej med bacillskräck (och ett par ytterligare karaktärer). De är alla ensamma, passar inte riktigt in och vet inte hur de ska ta makten över sina liv. Deras vägar korsas under en midsommarhelg och de påverkar varandra på olika sätt. Det slutar på ett feelgood-aktigt sätt måhända, men större delen av boken får mig att känna mig smått deppig.
Jag rekomenderar den, men tro inte att du kommer att fnissa eller mysa under de första två tredjedelarna...