Jag är mitt upp i "Gräset sjunger" av Doris Lessing och känner mig nästan lite upprörd över mänskligheten. På baksidan av boken står det att Marys fall blir att hon blir kär i en av de svarta arbetarna på gården. Hur ska det gå till? Hon ser inte de svarta som människor överhuvudtaget utan mer som själlösa monster. Hennes man Dick anser också att arbetarna är imbecilla djur, men han har ändå förstått att man måste behandla dem med en viss vänlighet och förståelse emellanåt för att de ska jobba bra. Mary anser att det är hennes plikt att behandla dem så strängt och hårt som möjligt, kosta vad det kosta vill. Det är skrämmande att läsa och inte blir det bättre när man vet att det utspelar sig för inte ens hundra år sedan...Och om man dessutom tänker på att det finns människor i världen idag som tänker i liknande banor, ja då blir man riktigt deprimerad. För varje sida jag läser går det mer och mer åt skogen för det fattiga, vita farmarparet.