Mina killar har varit ute i svampskog idag och kom hem med en hel påse kantareller. I år växer verkligen allt möjligt bra.
Jag har varit hemma och känt mig vissen. Förvisso var jag ut och drack ett par öl med systrarna igår men det var långt ifrån tillräckligt för att det ska vara orsaken till dagens känsla. Det känns som att jag bär runt på något som inte bryter ut. Vissa dagar har jag ont i huvudet, andra lite snuva. Och så har det varit i flera veckor nu.
Nästa vecka är jag ledig på fredagen som kompensation för lördagsjobb och på lördag jobbar jag. Sedan åker jag hem till pappa några dagar i slutet av veckan därpå. Så jag har verkligen inte tid för förkylningar eller andra åkommor med så mycket roligt som väntar.
Jag tänker ge er septemberdikten, en dag in i oktober. Den kommer från Kristina Lugns sista diktsamling som kom ut efter hennes död. Boken heter "Inte alls dåligt" och titeln syftar på att hon tyckte att dikterna var bra men att de behövde sorteras och struktureras. Håll till godo!
Det var en mycket vanlig dag
jag satt och skrev ett föredrag
om vardagsmod och nederlag
och hur det känns att vara jag
när allt jag har
har fel adress
när allt jag gör
får dålig press
och jag står kvar på fel perrong
och döden tar min hembygdssång
och jag får avslag på ett lån
och en faktura hemifrån
och många bakslag, många svek
och som ett nedlagt bibliotek
är kärleken på ålderns höst
blott milsvid saknad, ingen tröst
och klackens tyngd i öppet sår
och vilan på ett järnvägsspår
och asfalt på en sommaräng
och rårörd sylt i bröllopssäng
och en livstid utan hopp
och en saknad utan kropp
och när jag sökte byggnadslov
i himmelrikets sovalkov
fick jag ett mycket sakligt svar:
För dig finns ingen vila kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar