Lilla huset på prärien...igen...

Jag läser vidare i Spuffords mycket ambitiösa bok och har nu kommit in på kapitlet om städer..Där skriver han om sina minnen från "Lilla huset på prärien" av Laura Ingalls Wilder. Jag känner igen mig i varenda ord, fascinationen över det hårda livet på den amerikanska prärien, familjens sammanhållning och tron på att allt är möjligt. För min egen del var jag också fängslad av det vardagliga livet, maten, sysslorna och att barnen var så delaktiga i allt arbete.Hur många gånger har jag inte försökt föreställa mig smaken av rostade kastanjer, sötpotatis och majsbröd... Det är inte alls många år sedan jag smakade rostade kastanjer och insåg att det inte alls var så smaskigt som jag föreställt mig. Spufford skriver om när han, i uppdrag som journalist, åkte till Lauras hemstad för att skriva ett reportage om hennes författarskap. Där gick han den guidade vandringen mellan de ställen där familjen bott, besökte museet och, det mest fantastiska av allt, han träffade en man som varit med och burit Graces kista efter hennes död på 40-talet. Grace var den yngsta av barnen Ingalls. När jag läste det här kapitlet idag fick jag en vansinnig lust att åka till denna präriestad och se allt det han beskriver. Jag kommer aldrig ifrån Laura Ingalls Wilder, så är det bara.