Irriterande läsning

Vi har varit så trötta hemma hos oss i veckan. Varje morgon när klockan har ringt så har vi alla tre gäspat, suckat och pustat. H har försökt med alla möjliga trick för att vi ska ligga kvar med honom. Eftersom han är smart kille har han insett att det bästa sättet att få sin mamma att vilja ligga kvar är att fluffa hennes kudde, klappa på den och säga
-häj mamma, mammas kudde...
Hur lätt är det då att kliva upp, jag bara undrar???


I min klass läser jag just nu en fantastiskt spännande bok av CamillaLagerqvist som heter "Cirkusflickan". Huvudpersonen heter Ellen och när hon är sex år, 1907, säljs hon av sin mamma till en cirkus. Det låter som en hemsk mamma, men hon är fattig och måste jobba hela dagarna. Till barnvakt har hon anlitat en grannflicka som struntar i sitt uppdrag och låter Ellen driva vind för våg. Ellen tillbringar dagarna med att leka , balansera på räcken och studera folk på ett torg. Där blir hon upptäckt av en cirkuskvinna som ser att det här en flicka med talang för balanskonster.

Madame Zenitha, som hon kallar sig, lyckas med fula knep, övertala mamman att lämna ifrån sig dottern för att hon ska få ett bättre liv. Man får sedan följa Ellens liv på cirkusen. Hon väntar hela tiden på ett livstecken från sin mamma, men får aldrig något.

Boken är jättebra, men det finns ett par saker som irriterar mig extremt mycket! För det första så finns det rent språkliga fel. Det fattas ord ibland ( naturligtvis hittar jag just nu inte något exempel, men jag kanske återkommer med det senare).

För det andra så använder sig författaren av kreativa och mycket konstnärliga liknelser. Göran Hägg poängterar i sin "Nya författarskolan" att alla författare ska akta sig mycket noga för allför avancerade liknelser och uttryck och jag är nog böjd att hålla med.

Ett exempel i den här boken är beskrivningen av Madame Zenitha.
"Hon såg nästan ut som en karl med grova drag och en näsa lika bred som haspen till vårt dass."
Inte för att jag vet hur det är för er andra, men jag ser bara ett ansikte med en stor hasp i stället för näsa framför mig.

Ett annat spännande exempel är när man får veta hur det såg ut i Berzelii park. Där fanns "blommor i alla regnbågens färger och humlor och fjärilar flög mellan de sammetslena kronbladen."
Jag kan inte låta bli att tycka att det låter aningens högtravande. När jag läser högt för eleverna så känner jag också att jag liksom fastnar lite vid sådana passager för att flytet i texten kommer av sig.

För ett tag sedan så skrev jag i ett inlägg till Bloggjerkan att jag inte hetsar upp mig på språket, men okej, jag kanske gör det lite då i alla fall...