Igår sa en av mina elever en mycket klok sak som jag tycker visar att barn ganska ofta är klokare än vuxna, åtminstone på vissa områden...
Vi pratade om en lärare och då sa hon att
-jag tycker inte om henne, men hon tycker om mig ,så det går bra ändå.

När jag var i den där åldern var jag också klok. Nu tycker jag att jag har förfallit. Senast idag kunde jag inte låta bli att prata skit vilket genast gav mig dåligt samvete. Varför kan man inte ha lite bättre karaktär här i livet?

Jag har fem sidor kvar av "Spill". Jag förstår inte varför den blivit så seg för mig. Den har ett strålande språk. Man känner riktigt stämningen i dåtidens Sverige. Men ändå har jag inte lyckats drabbas av den. Kanske är det fel tidpunkt för mig att läsa den? Det kanske är för mycket annat som snurrar i min hjärna just nu. Hedda, som huvudpersonen heter, har varit lite irriterande av och till också. Trots att jag tycker synd om henne för att hon har så egocentriska föräldrar, hela tiden förväntas offra sina egna intressen för alla andras samt råkar ut för beräknande och fräcka människor i omgivningen, till exempel hyresvärdinnan Blondie, så är det något som retar mig med henne fast jag vet inte vad.