Jag är nu mitt i "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein. Det är en skrämmande skildring av hur det är att leva med bipolär typ 2, eller som det tidigare kallades, manodepressivitet. Hon lämnar ut sig själv och beskriver sin ångest på ett ingående sätt. Där jag läser just nu berättar hon om sina självmordsplaner. Men samtidigt som hon är så ärlig så känns det ändå som att hon har en viss distans till sig själv och sin sjukdom. Hon sitter t ex i bilen och är på väg att dränka sig, men så börjar hon tänka på att hon har tagit på sig olika uppdrag, vara med i debatter, skriva böcker och så vidare, och då blir det genast besvärligt för hon har ju dels redan tagit emot pengar i förskott och då kanske familjen måste betala tillbaka dem om hon dör? Dels så blir det jobbigt för arrangörerna av de olika evanemangen hon ska delta i om hon inte dyker upp... Det kanske är bättre att vänta med självmordet ett tag tills hon slutfört sina uppdrag, tänker hon.
Jag har läst "Vingklippt ängel" av Berny Pålsson och den berättelsen var mycket mer hudlös på något vis. Det kanske beror på att det är en ung flicka som skrivit den och att Ann Heberlein har mycket mer erfarenhet, och säkert har en annan typ av sjukdom också. Heberleins bok känns nästan lite humoristisk mitt i allt elände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar