Oh vilken härlig helg, mitt i veckan, som vi har haft! Allt man vill hinna på just sista april och första maj har vi hunnit. Igår frös vi när vi beundrade forsrännarna i Fyrisån. Extremt mycket och kallt vatten gjorde att mer än en forsrännare med skallrande tänder blev räddad av proffsdykarna.
Vi hann också med picnick, grillning och majbrasa. Men det krävdes yllekalsonger och tumvantar för att det skulle kännas behagligt. Idag har jag, min syster och C demonstrerat och lyssnat på Tomas Bodström.

Det är så lustigt med Joyce Carol Oates. Det är alltid så svårt att komma in i hennes böcker och jag undrar alltid varför jag har så tufft med det. Sedan, helt plötsligt utan att jag egentligen lägger märke till när det händer, så dras jag med totalt och jag bara måste läsa vidare för att det är så bra. Antagligen är det väl där Joyce Carol Oates storhet ligger, alltid bra historier, ett språk där inte ett ord är överflödigt och en förmåga att beskriva människors tankar och känslor så att det känns som att man sitter inne i deras  huvuden.
Oates lyckas verkligen krypa in under huden på Jenna i "Efter kraschen tog jag mig samman bredde ut mina vingar  och flög iväg"  Jag har aldrig varit i den situation som Jenna är; femton år, svårt skadad efter den bilkkrasch där mamman dog och fullständigt övertygad om att olyckan var hennes fel. Men Oates beskriver det så att det känns som att man är inne i Jennas huvud. Jennas reaktion och känslor känns fullständigt logiska. Språket är till synes enkelt och rakt men den kortfattade texten säger oerhört mycket. Man förstår hur svårt det är för Jenna, men också för hennes moster och morbror som verkligen älskar och vill hjälpa henne. Känslan av maktlöshet är också tydlig. Hur ska man någonsin kunna säga rätt saker och göra det rätta när något så hemskt har hänt...?