"Hungerspelen" av Suzanne Collins är utan jämförelse höjdpunkten på årets läsning så här långt. Lättläst, spännande och obehagligt då man faktiskt känner att så här skulle det kunna se ut i en framtid inte alltför långt bort. Författaren beskriver en värld där invånarna hålls i ett järngrepp, ingen får någonsin glömma vilka som bestämmer. Hungerspelen påminner läskigt mycket om de dokusåpor som visas i mängder redan idag. Spelen är ett effektivt sätt att påminna människorna om reglerna. Det absurda faktumet är att spelreglerna gör att 23 ungdomar dör varje år men det bäddas in i en glamorös och spännande förpackning utan att folk egentligen förstår allvaret, utom de som måste delta förstås. Segregation mellan de olika distrikten gör också att folk inte kan samla ihop sig och protestera mot regimen. Fattigdom, en ständig kamp för att överleva, konkurrens och dödstraff bidrar också till att folket hålls på mattan. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva den här boken så att ni förstår hur bra den verkligen är. Eftersom jag inte vill förstöra spänningen så vill jag inte berätta för mycket. Den innehåller i alla fall en mycket spännande historia, känslor, och samhällskritik.
Jag började läsa boken fredags, men fick inte riktigt den tid som jag behövde, som vanligt. Idag var jag i desperat läsnöd och krävde till mig lästid, under högljudda protester från diverse håll. Har smugit mig undan till olika undangömda platser, läst tills familjemedlemmarna börjat klättra på mig, i snitt fem minuter efter att jag gömt mig, Till sist, när det var tio sidor kvar, låste jag in mig på toaletten så att jag fick läsa färdigt. H kunde verkligen inte förstå varför jag skulle behöva låsa...
- Vad GÖR du där inne mamma?
- Jag läser
- Men ,varför då mamma?
Tja, puh, det är trevligt att vara populär, men ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar